Anställning hos Han

Det var något jag aldrig ens vågat drömma om. Jag hade fått anställning hos Friedrich von Franz, en av de största tonsättarna och poeterna i landet. Han hade bott ett par måndader i ett gammalt stenhus utanför byn. Han hade visst sökt sig bort från det hektiska stadslivet för att koncentrera sig på sitt skapande. Han sökte nu efter en hushållerska och sekreterare och som en beundrare av hans verk hade jag genast anmält mitt intresse. Folk sa att han var en enstöring och det ryktades att han var galen, men med tanke på den den skönhet han skapade i sina verk tvekade jag inte ett ögonblick när jag fick höra att han accepterat min ansökan. Aldrig tidigare hade fått en sådan chans i mitt tjugotvå-åriga liv.

Det var som en saga... Att få tillfälle att arbeta tillsammans med denna stora människa, denna människa som lyckades föra ner stjärnornas skönhet in i människornas hjärtan med sitt skapande.

Mina uppgifter var enkla, jag skulle hjälpa honom med det han inte hann med själv. Jag skulle laga mat, städa, men även hjälpa honom hålla reda på hans brev, skisser, partitur och andra papper. Jag blev erbjuden en bra lön, nästan för bra menade mina föräldrar misstänksamt. Inte heller de hade undgått de skumma rykten som cirkulerat i byn.

Jag anlände till herrgården en solig höstdag och marken kring det mäktiga stenhuset var täckt av skimrande löv. Droskan jag kommit i lämnade mig med en tystnad som endast bröts av kråkornas hesa kraxande. Nervöst gick jag upp mot porten. Knack... Knack... Det dunkade dovt i det mörka trät. Det tog en lång stund innan han öppnade. Jag fick tid att tveka, tid att tänka på alla de rykten som jag hört. Så plötsligt öppnades dörren med ett kusligt knisslande. Äntligen fick jag se den mannenjag beundrat så länge. Han var ganska lång och prydligt klädd i kavaj och krås. Ett mörkt rufsigt hår prydde hans huvud och en tunn mustasch hans överläpp. Men det första jag lade märke till var de genomträngande ögonen som granskade mig noggrant, från topp till tå, innan han hälsade och bad mig stiga på.

De första dagarna gick åt till att göra mig hemmastadd i hans arbete och rutiner. Reglerna var enkla: han bestämde. Om något inte passade var det bara att gå. Detta var inget problem för jag en lön som tillät att jag kunde köpa vackra kläder, böcker, parfymer och smycken. Trots att jag egentligen var hans hjälpreda kände jag mig som drottningen i hans hov.

Arbetet fortlöpte ett par veckor. Han skrev på sin nya opera, en berättelse om sökandet efter den heliga Graalen. Jag hjälpte honom så gott jag kunde och började känna mig hemma i hans stora hus. Han talade inte i onödan, men när han väl talade föll orden ut som guld och ädelstenar ur hans mun. Han var en outsinlig källa av visdom vars vatten alltid fick mig att törsta efter mer. Trots att han var en enstöring tyckte jag mig ibland få en glimt av hans dolda själ. Mörk, ibland skrämmande, men alltid otroligt vacker.

Men så en dag förändrades allt. Han hade arbetat flera dagar på ett stycke och han hade satt mig till att renskriva notskisserna. Det var ett våldsamt men vackert stycke musik som skulle illustrera striden mellan hjälten Parsifal och kung Klamide. Det var sent på kvällen och jag satt helt försjunken i mitt arbete och drömde mig bort till myternas värld. Inte kunde jag ana vilken situation min klumpighet skulle sätta mig i. Jag vet inte riktigt vad som hände, men på något sätt råkade skisserna fatta eld. Antagligen på stearinljuset vid bordet där jag satt. I ren panik försökte jag släcka papprena, men en stor del av arbetet gick förlorat. Jag var förkrossad. Jag var rädd för att detta skulle betyda slutet för min lyckliga tid hos von Franz. Han skulle säkert inte vilja ha kvar mig när han fickreda på vad som hade hänt. Men någonstans fann jag mod och jag gick med tunga steg ned för att berätta den dåliga nyheten.

I salongen brann det i den öppna spisen och kompositören stod vid fönstret och såg ut i natten där snön föll tungt.Veden sprakade och i rummet dansade skuggorna från den vilda elden. Han lyssnade sammanbitet på vad jag hade att säga och jag såg hur han bakom sitt skenbara lugn bubblade av irritation och besvikelse.

- Du förstår väl att du inte längre kan stanna här hos mig, sa han med sin mörka röst som darrade en aning av irritation. Om du förstör mitt arbete klarar jag mig bättre på egen hand. Du fick en chans, men med ditt slarv har du visat dig vara ovärdig! Vill nu fröken vara så vänlig att gå! mude att något sådant aldrig mer skulle hända. Med en tår rinnande nedför kinden bad jag om att få stanna. Han vände sig långsamt om och svarade med en genomträngande blick och en förlamande tystnad. Jag sänkte blicken. Jag vet inte var mina ord kom ifrån men med en darrande röst bad jag honom att bestraffa mig för det jag gjort:

- Jag förstår hur otroligt dumt jag betett mig. mumlade jag. Jag ber dig att förlåta mig. Jag om någon borde förstå hur värdefullt ditt arbete är. Jag ber dig, ge mig ännu en chans. Låt mig får stanna och hjälpa dig skapa verklighet av dina drömmar. Jag ber dig, bestraffa mig för den olycka jag orsakat. Snälla... Jag är i din makt...

Efter mina ord klingat ut följde en tystnad så tryckande att det kändes som om luften försvann ur rummet. Jag kände hur hans blick trängde rakt igenom mig och granskade mitt allra innersta.

- Nåja, svarade han efter en evighet. Som du vill... Hämta ridspöt i hallen och kom tillbaka hit. Du ska få vad du ber om.

Jag tackade, nigde djupt, och gick ut till hallen. Jag kände mig förvirrad... Vad hade jag gett mig in i? Det kanske ändå var bäst att gå, att ge upp min nya underbara värld för att återvända till det vanliga livet i byn? Men underallt tvivel kände jag min starka vilja att stanna och min växande kärlek till den man jag nu underkastat mig. Det här var en kamp jag vill kämpa till slutet. Jag hämtade ridspöt, föremålet som skulle bli min räddning, min egen Graal, och återvände till salongen. Jag överlämnade spöt till honom med högtidlig stolthet, redo att möta mitt öde.

Med ridspöt i ett stadigt grepp ledde han mig fram till en byrå som stod bredvid den öppna spisen.

- Böj dig framåt min kära fröken, sade han med sin mörka men mjuka röst. Jag lydde och lät armarna vila på byrån.

- Djupare! kommenderade han med piskan mot min rygg. Och jag lydde.

- Detta gör jag endast för din egen skull. fortsatte han. Du ska vara tacksam över hur lindrigt du kommer undan. Du förstår att jag i vanliga fall inte skulle acceptera att mina verk går upp i rök på grund av slarv och oaktsamhet.

Jag kände hur han tog tag i min klänning och sakta vek upp den på min rygg. Min pulsyda av kärlek och tillit. Denna känsla gjorde att jag svankade ordentligt när han drog ned mina trosor till vaderna. Jag kände mig totalt utlämnad. Detta var det starkaste ögonblicket hittills i mitt liv. Det enda som existerade var ett evigt nu, fyllt av rädsla, förväntan och skamfull njutning. Jag blundade och förberedde mig på det som väntade.

Snart började ridpiskans rapp smekta mina mjuka skinkor. Aldrig så hårt så att jag kände ordentlig smärta, men alltid så bestämt att jag ryckte till när de landade på min kropp. Snart kände jag hur det hettade, en känsla av mild smärta blandat med något som liknade njutning. Jag började kvida mellan mina sammanpressade läppar då rappen tilltog i styrka. Ridpiskans dans blev allt häftigare och dess rytm vaggade in mig i en lustfylld trans.

Plötsligt slutade slagen.

- Vad har du nu lärt dig av din bestraffning? frågade von Franz med piskan vilande mot min ena skinka.

- Jag har lärt mig att vara försiktig, och att alltid handskas varsamt med ditt arbete. svarade jag undergivet. Men för mig var den viktigaste lektionen hur stark och full av njutning denna känsla av totalt utlämnande var.

- Bra! sade han. Tio ordentliga rapp till för att hjälpa dig att minnas detta. Är fröken snäll och räknar åt mig?

Ett! räknade jag då piskan landade med en snärt på mina skinkor.

Två! Och jag rös i hela kroppen.

Tre! Jag böjde mig extra djupt och lät huvudet vila på armarna.

Fyra! stönade jag fram.

Fem! fick jag fram mellan mina hopbitna tänder.

Sex! Mina skinkors värme hade nu spridits till mitt kön och jag kände hur jag blev allt våtare.

Sju!Jag särade på benen, svankade, och förberedde mig för nästa slag.

Åtta! Jag kände hur piskan snuddade vid mitt kön och sände vågor av njutning genom min kropp.

Nio! stönade jag och kände hur mina kärlekssafter vällde fram ur mitt inre.

Tio! kved jag, helt omtumlad av de kraftiga känslor som hade satt min kropp och min själ i brand.

Nu blev det tyst. Jag stod kvar och kände, dolt under skammen, hur hela min varma kropp pulserade av begär.
n kyss försiktigt landa på min ena skinka. Hela min varelse är i uppror. Vad är det som händer? Trots min rädsla och mitt tvivel lyder jag mina djupaste instinkter och står kvar och tar emot.

Han smeker mig varsamt och noggrant. Mina ben,mina lår, mina skinkor. Hans fingrar utforskar min kropp, på jakt efter dess hemlighet. Han drar sin hand över min ömma hud och låter ett finger glida genom min skåra, ned mot mitt kön. Jag känner hans varma häftiga andhämtning mot mitt skinn. Han för sakta sin mun mot min väntade öppning, särar på mina blygdläppar och dricker törstigt mina safter. Hans tunga är ivrig och utforskar varje skrymsle av mitt kön. Njutningen byggs stadigt upp i mig och snart känner jag hur hela min kropp exploderar i en kraftig orgasm och mina knän ger nästan vika. Jag biter mig i läppen och kvider dämpat då njutningens svallvågor bryter sig loss.

Han fortsatter snart sitt dyrkande av min kropp. Hans kysser varsamt mina skinkor flera gånger och låter sedan sintunga återvända till mitt kön. Han är ivrig, hungrig, omättbar. Efter ett tag låter han sin tunga vandra uppåt mot min förbjudna öppning och även där skänker han njutning. Hans fingrar masserar samtidigt mitt kön långsamt men med en fast hand. Hans tungacirklar snabbare och vill även denna gång upptäcka alla dolda mysterier. Snart tar ännu en orgasm min kropp i besittning och får det att nästan att svartna för mina ögon.

Han låter min orgasm ebba ut och ställer sig upp bakom mig. Han hjälper mig upp, knyter upp min klänning och låter den falla till marken. Jag står nu blottad för hans intensiva ögon, och liksom första gången vi träffades granskar han mig från topp till tå. Han slukar mig med blicken. Med sina ögon äter han mina vader, mina lår, min ömma bakdel, min rygg, min innersta själ. Trots detta känner jag mig inte längre utlämnad. Jag är bortom utlämnad, min lust har blivit ett med hans lust. För första gången i mitt liv känner jag mig totalt trygg. Alla spår av osäkerhet och ensamhet är som bortblåsta.

Med ryggen fortfarande vänd mot honom smeker han mina bröst. Han nyper försikigt i mina styva bröstvårtor och biter mig lätt i nacken. Jag känner hans djupa andetag i min nacke och när jag vänder mitt ansikte mot honjag hans hårda kön mot min öppning. Jag särar villigt på benen och han låter sitt kön långsamt glida upp och ned mellan mina läppar. Jag ryser då jag vet vad som väntar. Bestämt tränger han in i mig och fyller upp min längtande kropp som skälver av den enorma känslan. Han stöter hårt ända till botten, vilar där en stund och för sedan sin lem ända ut igen innan han stadigt åter för in den igen.

Han stöter långsamt till en början men ökar sedan kraften. Hela min kropp rister av njutning ochbegär och jag stönar som aldrig förr. Han har min kropp i sin makt och greppar stadigt mina höfter. Han grymtar högt av vällust när han om och om igen fyller upp min kropp med sin mäktiga stav. Men när det känns som om han är på väg att komma drar han sig försiktigt ur mig.

Jag hör hans tunga, snabba andetag bakom mig. Det känns nästan som om det var ett vilddjur som stod bakom mig och begärde min kropp. Han smeker återigen mitt kön med sina fingrar och för dem sedan upp till mitt andra hål. Han för sakta in ett finger, långsamt, varsamt. Det är en helt ny känsla för mig, men jag tar villigt emot allt han har att ge. Han för sitt finger långsamt in och ut och en helt ny typ av njutning fyller min kropp. Han för försiktigt in ett andra finger. Det tar emot lite och i njutningen finns en känsla av obehag. Men när han varsamt för fingrarna fram och tillbaka kan jag inte låta bli att rysande kvida av vällust.

Han drar sedan ut fingrarna och lämnar min kropp längtande efter mer. Han tar och särar mina fortfarande ömma skinkor och snart känner jag hans kön mot mitt förbjudna hål. Det är blött av mina safter och glider långsamt in i mig då han trycker det mot min öppning. Jag blundar hårt då den starka känslan överumplar mig. En mild smärta fylld av ny förbjuden njutning. Jag biter tag i ena knogen, svankar med ryggen och gör mig redo att ta emot allt han har. Jag känner hur svetten samlas på min rygg och hur håret klibbar i min panna. Bestämt men långsamt trycker han sitt kön vidare in i mitt trånga hål. Han fyller upp mig totalt och smeker samtidigt mitt kön med sin ena hand. Hans tunga andhämtning blir häftigare ju djupare han tränger in i mig.

När han till slut når botten börjar han långsamt föra sin stav in oclvaste själ.

Hans stötar blir häftigare och häftigare. Det är som en strid han kämpar. Hans grymtande blir allt vildare. Hela min varelse brinner av en okänd eld. Min själ tar sin tillflykt till extasen och orgasm på orgasm vältrar sig urmitt inre. Plötslig hejdar han sig. Han drar sakta ut sin lem. Endast toppen av hans pulserande stav är kvar i mig. Han tycks hålla andan. Tiden stannar. Sedan greppar han mitt hår och stöter djupt upp i min kropp. Och med ett kvävt grymtande pumpar han sin saft upp in i mitt inre. Kaskad efter kaskad av livsflod pumpas in i mig med en kraft som tycks varit lagrad i tusentals år.

Allt är återigen tyst. Endast eldens knastrande påminner om världen utanför. Efter ett tag hör jag hans andetag. Djupa och långsamma. Han drar sig ur mig. Smeker och kysser varsamt min rygg flera gånger för att sedan ta på sig sina byxor. Jag reser mig långsamt upp på skakiga ben, tar upp min klänning och håller den framför min kropp för att dölja min nakenhet.

- Tack herrn, för att du tillrättavisade mig så bestämt. säger jag med darrande röst och niger djupt.

- Så... jag får alltså stanna? frågar jag sedan och försöker dölja extasen som ännu inte lämnat mig.

- Ja,ursäkten godtas. flämtar han medan han knäpper sina byxor.

- Hoppas att du lärt dig ett och annat av ditt... straff. Men låt inte detta bli en vana! säger han med tillgjord stränghet och under hans mörka lugg ser jag honom le för första gången.