Då, när allt var perfekt en stund

Det är kallt ute men jag känner mig så nervös att jag tycker att det är skönt att frysa och att bli nerkyld. Jag tittar på klockan. Det har inte gått så lång tid som jag trodde. Börjar fundera på om du tänker dyka upp överhuvudtaget. Jag bestämmer mig för att stanna till åtta och gå hem om du inte kommit då. En liten stund senare ringer du och det visar sig att du åkt fel. Jag beskriver vart du ska och återgår till att vänta och lyssna på musiken. Det var länge sedan jag var ute ensam i mörkret och det känns bekant och gör mig lugnare. Jag tycker att det verkar dröja längre tid än vad det borde ta. Mina händer börjar bli kalla och jag tänker att jag ska lägga dem på din mage när vi kommer fram. En massa skumma människor passerar och jag börjar fundera på vad det är för plats jag valt att vänta på egentligen. Så känner jag igen din bil ute på vägen. När jag öppnar dörren och kliver in slår det mig att jag inte sett efter om det verkligen var du i bilen, men det var det. Du ser arg ut. Jag stänger av min mp3-spelare men säger inget. Mina händer börjar värka av värmen i bilen och jag får ge upp mina planer och försöker värma dem genom att andas på dem och gnugga dem mot varandra. Det ger mig också något att pyssla med, jag känner att jag börjar bli nervös. Du lägger din hand på mitt lår. Jag känner att jag inte är redo för det här ännu men du sa att vi skulle promenera en sväng först. I vilket fall vågar jag inte ta bort din hand. Jag ser ut genom fönstret och fokuserar på att läsa på skyltarna. Så blinkar du plötsligt höger, vilket inte är vägen hem till dig. Man kommer egentligen ingenstans förutom ut på landsbygden eller in i skogen här. Inget av det känns lockande just nu och det verkar väldigt bökigt att sitta kvar i bilen, dessutom behöver jag min promenad.
Vart ska du? frågar jag.
Du säger ingenting utan slår mig hårt på insidan av låret. Det svider tillräckligt mycket för att jag inte ska säga något mer. Du svänger vänster och jag vet vart vi kommer hamna. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför vi åker hit. Du stannar bilen och går ut. Kom ut, säger du innan du stänger bildörren. Jag känner mig bortkommen, det är mörkt och det tar ett tag innan jag hittar dörrhandtaget men tillslut kommer jag ut. Du låser, tar min hand och börjar gå mot huset. Jag knyter handen i protest men vågar inte göra annat än att gå med.
Vi skulle ju gå en promenad? frågar jag osäkert.
Det är det vi gör nu, säger du och fortsätter gå.
En lampa tänds automatiskt och jag blir bländad. Vi går runt knuten i alla fall så att det blir mörkt igen och det är jag tacksam för. Vi går upp för en trappa och stannar framför altanen. Du står bakom mig och lägger armarna om mig. Jag vill protestera men känner att mitt hjärta slår så hårt av upphetsning att det känns genom jackan. Du kysser mig i nacken och trycker mig närmare altanens staket. Jag vet vad som kommer hända, jag har själv skrivit det, men det känns inte alls så tryggt i verkligheten. Jag försöker spjärna emot men det är såklart lönlöst eftersom att du är starkare. Du knäpper snabbt upp bältet som jag själv brukar ha sådana problem med och knäpper upp mina byxor. Jag är våt och vill ha dig, men inte såhär mitt ute i skogen mitt i december. Du drar ner mina byxor och trosor och jag känner mig alldeles för naken. Jag försöker dra upp trosorna och byxorna igen men du hindrar mig och lutar mig mer mot räcket istället. Ska jag inte få något stoppord undrar jag men jag säger ingenting. Du börjar smiska mig, mycket hårdare än jag föreställt mig att du skulle göra. Jag stönar till för varje slag och kommer på alldeles för sent att det skulle jag i alla fall inte ha gjort. Den tillfredsställelsen kunde jag i alla fall undanhållit dig. Det knakar i träden bakom och jag rycker till, men ser ingen där. Tänk om det kommer någon? Du fortsätter helt obekymrat. Jag funderar på om jag ska försöka bryta men då känner jag din hand mellan benen samtidigt som du fortsätter att smiska mig. Din hand är förvånansvärt varm, tänker jag. Smärtan från slagen blandat med njutningen från dina smekningar är obeskrivligt underbar och alla tankar på att bryta är som bortblåsta. Du flyttar dig närmare och jag känner din kuk mellan mina lår. Jag vill ha dig och försöker svanka så gott jag kan, men det är för bökigt med ytterkläder och det lyckas inte. Du tar ett steg tillbaka och jag passar på att dra upp mina byxor och skyndar mig att knäppa dem igen. Då låter mig göra det men uttrycker ditt missnöje med att jag inte svankar ordentligt. Du går upp på altanen och jag följer efter.
Sätt dig på bänken, beordrar du.
Jag gör som du säger. Du ställer dig framför mig och tar fram din kuk. Den känns lite för grov för min mun men jag suger så gott jag kan. Efter en stund känner jag hur den sväller upp och jag tänker dra bort huvudet men då är det redan för sent. Lite orolig för vad som ska hända om jag är olydig så sväljer jag. Du tar min hand och drar upp mig ståendes, lägger armarna om mig och kysser mig. Vi går ett par steg och jag märker plötsligt att jag är inklämd mellan dig och räcket.
Nu ska du få din belöning, viskar du.
Du knäpper upp mina byxor igen. Jag försöker säga att det inte behövs men du lyssnar inte utan fortsätter. Du tar mina armar och sätter dem på var sida om en stolpe bakom mig. Jag håller kvar dem och din hand letar sig in mellan mina ben och du vet precis vart och hur du ska smeka. Jag sitter fast mellan dig och staketet, ståendes på tå. Det känns som att benen kommer att ge vika men jag kommer ingenstans även om de skulle göra det. Med ansiktet nerborrat i din axel kommer jag. Jag tar bort din hand och knäpper byxorna. Fortfarande mellan dig och staketet kysser vi varandra och den där sällsynta känslan av att allt är perfekt just nu infinner sig och jag vill aldrig åka därifrån.