Den Ensamma Kvinnan

En ensam trött och frusen kvinna går hopkurad över stadens lilla torg. Hennes stora vackra ögon har för längesedan slutat tindra, och hennes välformade läppar har för längesedan slutat le. Ändå ser man en slags beslutsamhet i hennes gång. Hon utstrålar en envis målmedvetenhet som får andra människor att reagera och lyfta blicken en aning för att studera Denna ensamma kvinna.
De studerar Den ensamma kvinnan och hinner för ett ögonblick reflektera över sitt eget liv. Hinner få dåligt samvete för telefonsamtalet de aldrig ringde, hinner le över de varsamt inpackade blommorna någon väntar på. Men den Ensamma kvinnan minns ingen...
Den ensamma kvinnans långa mörka hår glänser i kvällssolens eldfärgade strålar.
Hennes späda händer är dolda under den tunna kappan, och hennes fötter trampar envist vidare, trots slitna sulor. Gatan hon går in på skuggas delvis av höga portaler och stora hus. I skuggan sveper hon den bruna sjalen tätare kring halsen.
Från ett av husen hörs klingande pianomusik. Hon går förbi... I ett annat hus kan man se hela familjen sitta och skratta vid köksbordet. Hon går förbi... En arg vakthund hoppar skällande mot henne i sin länk. Hon går förbi...
Så plötsligt ändras Den ensamma kvinnans hållning. Hon minskar farten, lyfter huvudet en aning och det krampaktiga taget om kappan löses delvis upp.
Några snödroppar har börjat titta fram invid solväggen på det vita huset. Hon går in genom grinden, fram till dörren. Hon åstadkommer en svag knackning på det mönstrade glaset. En hushållerska öppnar, och när hon får se Den ensamma kvinnans utsträckta hand väser hon irriterat:
-Inte idag! Så med ens låses dörren.
Kvinnan sänker huvudet och kryper ihop i sin kappa när hon om igen börjar vandra. Envist tar hon sig ytterligare tre kvarter bort. Vid ett ljusgult trähus minskar hon åter farten och höjer blicken.
Den svaga knackningen åtföljs av ännu en innan dörren smygande öppnas. Den ensamma kvinnans vackra, bruna ögon möter bedjande de två kritiska blå som kan skymtas i dörrspringan. De två kritiska blå skakar nekande på huvudet och skjuter försiktigt igen dörren.
Återigen är Den ensamma kvinnan på vandring. Solen har för länge sedan gått ned, och kylan är nu än mer påtaglig.
Det tredje huset hon stannar till vid är inbjudande upplyst. Sakta kliver hon uppför trappan. Innan hon hunnit ända upp öppnas hastigt dörren, och en korg med nygräddat bröd, ost, korv och smör ställs kvickt ut på farstubron. En snabb nick från den äldre mannen i dörren bekräftar att det är till henne. Hon ler tunt och niger lätt strax innan dörren stängs. Med korgen i famnen börjar hon sin färd hemåt.

En ensam trött och frusen kvinna går hopkurad över stadens lilla torg. Hennes stora vackra ögon har för längesedan slutat tindra, och hennes välformade läppar har för längesedan slutat le. Ändå ser man en slags beslutsamhet i hennes gång. Hon utstrålar en envis målmedvetenhet som får andra människor att reagera och lyfta blicken en aning för att studera Denna ensamma kvinna.

Den ensamma kvinnan är mycket vacker, med klara, bruna ögon och långt, svart hår.
Den ensamma kvinnan har ett oerhört intellekt och är mycket målmedveten.
Den ensamma kvinnan är omtänksam, kärleksfull och givmild.

Den ensamma kvinnan är svart...!