Diskvalificerad för sex?

Diskvalificerad för sex?

Anna är en tjej som inte haft det lätt. Hennes absolut största problem är hennes storlek, och det i sin tur har skapat fler problem, som fått henne att må ännu sämre, vilket ju lätt resulterar i tröstätande... Säkert är det många som känner igen karusellen...

Med sina 165 cm så sticker hon ju inte upp över mängden, men trots längden så passerade hon 100 kilos-strecket på vågen redan i åttonde klass, och när hon konstaterat detta var det som att all motivering för att försöka hålla vikten nere försvann med en kalldusch... Resultatet? Mera tröstätande, mera tid på rummet, eftersom hon inte ville visa sig ute mer än nödvändigt, och således fler kilon.

Hon hade ju att brås på, för hennes mamma hade varit lika stor, men hade för ett antal år sedan låtit operera magsäcken, och den enda tröst hon gav sin dotter var:
- Du kan ju också operera dig... Det verkar vara det enda som hjälper.
Att höra detta var knappast något som gjorde Anna gladare, för hon såg ju samtidigt att mamma hade jobbigt med sitt ätande och sin diet, som hon var tvungen att hålla strikt efter operationen... Skulle hon verkligen vilja leva resten av sitt liv på det viset? Det var inget som lockade precis.

Anna började hata sig själv, som inte kunde låta bli att äta, och inte ville ta till sig dom erbjudanden som hon fatiskt fått. Hennes läkare hade lyckats med att ge henne tid på ett gym, som medicinsk åtgärd, så det skulle inte kosta henne något, men hon vrålade bara av ilska:
- Och hur fan skulle det se ut? Jag i träningskläder på ett gym? Jag blev ju garanterat åtalad för vållande till annans död, för folk skulle ju skratta ihjäl sig! Jag är bara ett jävla missfoster, ett fetto, en äcklig koloss som kommer att dö i förtid av hjärtinfarkt, men låt mig så för guds skull få dö mätt i alla fall! Ingen kan hjälpa mig! ! !

Det desperata vredesutbrottet var naturligtvis ett rop på hjälp, men det var det ingen som tycktes fatta, eller åtminstone ingen som orkade hjälpa henne att lösa problemet. Istället mådde hon allt sämre, och när hon nu gick höstterminen i nian så var hon väl medveten om att resultaten i skolan blev allt sämre, trots att hon i alla år tänkt att framför allt nian skulle verkligen bli ett plugga-år, för hon ville ju ha bra betyg för att komma in på det program hon ville på gymnasiet, och sedan kanske få en chans att gå vidare, för att till sist få ett välbetalt jobb... Det var allt det där som höll på att rasa, för hon insåg att hon var ju definitivt inte attraktiv bland klasskompisarna, och skulle hon då kunna bli det senare? Och vem skulle vilja anställa en koloss som henne?.. Resultatet blev att konsumtionen av bla chip och godis ökade ytterligare, för någon tröst ville hon ju unna sig.

I mitten på november kom en ny kille till klassen. Skolan hade en policy att ingen klass skulle bestå av mer än 30 elever, så alla lektionssalar var dimensionerade därefter, och eftersom dom sedan tidigare var 29 elever, så fanns det bara en plats ledig. De flesta salar var möblerade med bord, där eleverna satt två och två, så givetvis var det ju platsen bredvid Anna som var ledig. Ingen annan ville sitta där, och när den nya killen, Sebastian satte sig intill henne så blev hon ändå inte glad, för hon var helt övertygad om att han enbart skulle bli så irriterad på henne, för att hon tog så stor plats, men han hälsade i alla fall artigt på henne, och försökte vara allmänt trevlig, för det var bara sån han var som person.

Dom hade väl inte haft några mer ingående diskussioner, men för Anna kändes det ändå att det inte blev några förändringar, vare sig till det bättre eller till det sämre, för han försökte ju inte pika henne för hennes storlek, och han klagade heller inte, trots att han ofta satt nästan ute vid hörnet av bordet för att rymmas. Det var så olikt alla andra i klassen att inte visa sig besvärad av att vara i hennes närhet, och ännu mer förvånad blev hon ju när har frågade, näst sista veckan före jul:
- Visst är det här en rätt konstig klass? Jag har bytt skola förr, men aldrig upplevt att det är så svårt att snacka med folk... Ja, faktiskt är det bara du som är trevlig och öppnar munnen utan att verka behöva anstränga sig och låta krystat trevlig när man försöker få igång något snack.
- Jag förstår det, och du sa just svaret själv... Du snackar med mig, utan att försöka göra dig lustig över hur jag ser ut... Därför blir du klassad som samma sorts ufo som jag är.
- Men lägg av! Så jävla insnöade kan dom väl ändå inte vara?!! Det verkar ju helt sjukt!, och du är väl inget jävla ufo!
- Du behöver inte sitta här och verka bussig med mig, för du ser ju att det straffar bara dig själv... Ingen kan ju gilla en koloss som jag.
- För det första så försöker jag inte låtsas vara bussig, utan försöker bara vara trevlig i största allmänhet, men vill inte du heller snacka med mig så okay, jag ska inte besvära. sa han lite irriterat och gick ut på gården den stund som var kvar av rasten.

Anna kände genast att hon hade gjort ett misstag. Sebastian ville nog verkligen vara vän med henne, men hon var ju inte van med att någon ville det, så därför blev allt så fel. Hon märkta att Sebastian blivit helt tyst under resten av dagen, och såg nästan arg ut, men hon visste inte hur hon skulle kunna reda ut det här, så hon blev lika tyst själv.
Även nästa dag blev lika tyst, och hon kände att hon åter igen var i utförsbacke. Det här var en fredag, och hon hade nu redan bestämt sig för att bunkra upp ordentligt med chips för att trösta sig med under helgen, för den skulle ju säkert bli lika bedrövlig som alla andra helger. Det som ändå fick henne att tänka till en extra gång var när det ringde ut efter sista lektionen, och dom var på väg ut, när Sebastian sa:
- Ha en trevlig helg, och var rädd om dig!
Han såg inte arg ut längre, så hon blev rätt överraskad och svarade automatiskt:
- Tack detsamma! och kostade till och med på sig ett leende.

Tänk att så lite kan göra så mycket. Hon kände sig genast lättare i sinnet bara av att höra dom orden, och när hon passerade ICA på hemvägen, för att bunkra upp med den sedvanliga helgkosten, så slog tanken henne plötsligt: Vad kunde han mena med att jag skulle vara rädd om mig? Var det att jag skulle avstå från tre av de fyra chipspåsarna som hon tänkt köpa?, eller skulle hon bara köpa häften så mycket lösviktsgodis? Eller menade han bara att hon skulle vara försiktig när hon gick över gatorna?
Anna kom fram till att det sista kunde hon nog stryka, för det var ju sånt som man sa till lågstadiebarn, när dom skulle gå själva till skolan, och Sebastian hade ju aldrig försökt retas på något sätt, så hon kunde inte tänka sig att det han sa betydde något annat än att hon skulle vara rädd om sin kropp. Det var en förvirrande ny känsla som gjorde att hon avstod från både chipsen och godiset. Hon köpte istället en påse morötter, en gurka, en ask mjukost light, och ett paket smörgåsrån, och tänkte i alla fall prova om det skulle fungera som alternativ när man vill tröstäta.

När Anna kom hem så var hon nära att slänga allt i soporna och återvända till chips-dieten, när hennes mamma sa uppgivet:
- Så du är inne i en sån där bantarsväng igen nu... Bli inte besviken bara när du ser att det inte funkar den här gången heller.
Anna fattade precis då, att där fanns en av de stora anledningarna till att hon aldrig lyckats gå ner i vikt tidigare, men nu blev hon istället arg och trotsig, så hon fräste bara ifrån sig:
- Du bryr dig ju aldrig om jag går upp i vikt, så då kan du väl skita i om jag försöker gå ner också! Snacka om cyniskt! sa hon och smällde igen dörren till sitt rum med ett brak.
Det var bara hur nära som helst att hon skulle ge upp igen, men ingenting mer hände, så hon lugnade sig, satte sig framför sin TV och knaprade morötter.
Hon slötittade på en amerikansk dokusåpa, men tänkte egentligen inte så mycket på vad som hände på TV'n, utan tänkte mer på Sebastian, som der den enda jämnåriga, både killar och tjejer inräknat, som aldrig provat att vara otrevlig mot henne. Att han skulle kunna bli hennes pojkvän tänkte hon över huvud taget aldrig på, men ändå... En vän att kunna prata med.. Det var ju inte heller fel.
Hon hade positiva tankar ända tills middagen var klar en timma senare, och hon berättade glatt om Sebastian, och mamma tar ner henne på jorden igen:
- Du hoppas väl inte för mycket på det där, som att han skulle kunna bli din kille eller nåt?.. Jag vill bara inte att du ska hoppas på något och sedan bli besviken.
- Fan morsan! Du hatar tydligen att se mig glad, och du har lyckats igen! Jag är inte hungrig längre! skrek hon, tömde av sin tallrik i slasken och i nästa ögonblick slog hennes dörr på nytt igen med ett brak, och den här gången låste hon dessutom.

Anna låg på sin säng och grät, men dagens händelser hade ändå förändrat något, för nu var hon helt säker på det hon känt före middagen var rätt... Mammas försök att övertyga henne om att aldrig ha några förhoppningar om någonting, det var det som sänkte henne, så hädanefter skulle hon i möjligast mån ignorera mamma, vilket hon också gjorde resten av helgen.
Även mamma hade börjat tänka efter, och hade lite dåligt samvete för att hon gjort Anna ledsen, men hon var fortfarande övertygad om att det var för hennes bästa, så när mamma vid söndagmiddagen försökte få igång diskussionen igen så snoppade Anna bara av henne:
- Det där kommer jag aldrig att diskutera med dig i fortsättningen. Jag har nya, egna idéer, som jag inte ens kommer att berätta för dig.
- Men snälla Ann... började mamma, men Anna avbröt hastigt, med en ilsken blick:
- Inte ett ord till, för då slänger jag tallriken på dig! Du vill ju att jag ska äta och bli ännu fetare! skrek hon, och var på vippen att ändå lämna bordet, men resten av middagen åts under total tystnad.

På kvällen var det pappa som dök upp i hennes rum och ville prata.
- Hoppas du inte blir arg på mig för att jag kommer in här, för jag tror faktiskt att jag fattat vad du menar, och jag ska prata med mamma om det, hon borde inte gå på som hon gör, men det har nog med hennes bakgrund att göra... Hon såg ju ut precis som du i sina yngre dagar.
- Det vet jag väl, men det måste väl inte betyda att jag inte får försöka göra något åt det, och att jag inte får ha vänner? Jag är faktiskt inte inte intresserad av en sån operation som hon gjort... Du ser ju själv... Äter hon som en normal, normalviktig människa?
- Nä, det kan man väl inte säga... Efter att man gjort ett sånt ingrepp som hon gjort så får man ju helt byta livsstil.
- Precis, och det vill inte jag, och dessutom känner jag mig helt otroligt peppad just nu, om ingen sabbar det. Så jag ska fortsätta att försöka ändra mitt ätande och jag ska försöka ha kvar Sebastian som vän... Om du bara visste vad det betyder att ha någon att kunna snacka med, som inte bara tjatar om att jag måste gå ner i vikt.
- Det är du definitivt värd, så var rädd om honom. Hoppas bara att han inte får skit för att han umgås med dig... Jag vet hur det brukar vara...
- Det är just det han får, men han vill ändå vara komis med mig ... Egentligen fattar jag inte varför, men kanske är det för att han sitter närmast mig på lektionerna... Det blir ju jobbigt att vara osams då...
- Kanske, eller så är han en av de få som inte bryr sig om utseendet, och har istället upptäckt att du både är smart och är trevlig att prata med... Vi håller tummarna för att det håller i sig. sa pappa innan han gick.
- Tack pappa! Det där värmde! hojtade hon efter honom när han gick, och råkade samtidigt snegla mot spegeln på väggen, och förvånades över att hon såg ett leende i sitt eget ansikte... Det hörde inte till vanligheterna.

På måndag morgon tänkte hon att hon genast skulle reparera det hon sabbat veckan före, så hon pratade med Sebastian så fort hon fick syn på honom:
- Förlåt att jag var så vrång förra veckan... Egentligen blev jag ju jätteglad när jag märkte att du ville vara kompis med mig, men jag har lärt mig att vara misstänksam, för jag har inga andra kompisar, som du kanske märkt.
- Du behöver inte be om förlåtelse. Jag har gissat hur du haft det, och jag vet hur orättvist det egentligen är... Min mamma har ungefär samma mått som du, och hon är nog världens bästa mamma, så jag har lärt mig att spana efter annat än utseendet, så när jag märkte att du var himla trevlig så blev jag inte alls förvånad. Och ska jag vara riktigt ärlig så... Äsch, jag vet inte riktigt hur jag ska säga så du inte tror att jag driver med dig... Jag förstår ju att du skäms för din kropp, så om jag säger att jag tycker du är snygg så tror du att jag retas, men om jag säger att du har vackra ögon, och dom få gånger jag fått dig att le, så ler du med hela ansiktet, så man får bara lust att krama dig.
Anna blev tvärtyst, rodnade och tittade bara ner i golvet, men viskade ändå fram ett svagt "Tack", och när hon fått smälta det ytterligare några sekunder så fortsatte hon:
- Du har helt rätt i det du sa... Om någon annan sagt att jag var snygg så hade jag tagit det som att dom sagt det med ironi, men när du sa det så lät det som du verkligen menade det. Jag blev varm i hela kroppen...

Anna hade helt plötsligt en kompis, en som hon litade på och vågade prata med. Hon kände sig glad som en lärka när hon gick hem den dagen, så hennes föräldrar frågade genast vad som hänt.
Anna berättade, och lade till på slutet:
- Och nu säger inte du mamma att jag inte ska hoppas för mycket, för Sebastian är min kompis, vare sig du vill eller inte!
Mamma blev tyst, och började tänka på det hennes man sagt kvällen före... Det var nog dags att tänka om och inte vara så negativ. Hon visste ju med sig att Anna blivit upprörd av hennes kommentarer tidigare, så nu var hon helt tyst för säkerhets skull.

Det var definitivt överdrivet att säga att dom var ett par, men kompisar var dom definitivt. Sista dagen före jullovet kom Sebastian med en överraskning:
- Vad gör du efter skolan idag?
- Tja, inget speciellt... Det är väl bara att sätta sig ner och vänta på tomten gissar jag. sa Anna med ett skratt.
- Vad sägs om att följa mig hem och äta middag? Ingen julmiddag precis, men jag frågade morsan, och hon tyckte att det lät trevligt... Ja, jag har berättat lite om dig.
- Middag? Men.... Så trevligt menar jag... Tack jättegärna! sa hon till sist när hon hade insett att hon för första gången i sitt liv var bortbjuden på middag, till någon som inte tillhörde släkten.

Middagen var i och för sig inget märkvärdigt, men ändå en trevlig tillställning. Sebastian kände sig nästan utanför efter en stund när det visade sig att hans mamma och Anna hade massor att diskutera... Dom var ju så att säga i samma format.
Nästan två timmar senare reste sig Anna.
- Nu måste jag nog kila iväg hemmåt, men tack så otroligt mycket för en god middag och en trevlig pratstund.
- Vänta lite... En sak till först! sa Sebastian, eller Sebbe, som Anna börjat kalla honom.
Han sprang in på sitt rum och kom tillbaka med en liten påse, räckte den till Anna, kysste henne på kinden och sa.
- God jul! Hoppas du får en trevlig helg.
- Åh men tack! Har du köpt en julklapp till mig, och jag som inte köpt något till dig! Jag blir jätteglad, men samtidigt känner jag mig taskig... Jag måste bara ut och handla något!
- Nä gör inte det... Det är inget märkvärdigt i paketet, men jag tänkte ändå att det kanske gör dig glad, så jag kunde bara inte låta bli att handla. Du brukar alltid se så dyster ut så bara det att se dig glad är ju som en julklapp... Jag menar, det gör även mig glad!

Anna gav honom en jättekram, och kysste honom tillbaka, men bara på kinden, och faktiskt såg hon gladare ut än på åratal när hon gick hemmåt. Glädjen satt i ända tills hon träffade mamma.
Anna kunde inte riktigt peka på vad som var problemet, mer än att mamma hela tiden försökte övertyga henne om att hon inte skulle göra sig några förhoppningar när det gäller kompisar, och speciellt inte killar då, så Anna kände hur glädjen försvann ungefär som om hon fått en hink kallt vatten över sig, när mamma sa:
- Tro bara inte att det där paketet betyder att han är kär i dig, för det kan vara så enkelt att han köpt det åt någon annan tjej, men hunnit göra slut med henne före jul.

Anna brydde sig inte om att svara, utan gick bara in i sitt rum, lade sig på sängen och kramade kudden, som om hon låtsades att det var Sebastian. Men svag pipande röst grät hon fram:
- Det kan inte vara så... Sebastian gillar mig... Även om vi inte blir ett par, så är han garanterat min kompis!
Hon grubblade mycket på det här med mamma, för vid alla andra tillfällen så var hon ju en riktig favoritmamma.

När jullovet börjat så betydde det en dag kvar före julafton, så givetvis gav sig Anna ut för att handla en julklapp till Sebastian.
Det blev inte allt för lätt, för när hon gick hemifrån så hade hon absolut inte en aning om vad hon skulle köpa. Det enda hon var säker på var att det skulle inte bli någon meningslös grej som han bara stoppade i någon låda.
Hon gubblade desperat, och gick runt och kikade i skyltfönstren för att få någon idé, när hon plötsligt hoppade till. Inte över det hon såg i skyltfönstret, men däremot längre in i butiken. Där stod Sebastian och bläddrade bland CD-skivorna. Hon skyndade sig in, för givetvis ville hon träffa honom, men när hon stod bara en och en halv meter bakom honom, så hejdade hon sig. Han stod vid disken och frågade killen som jobbade där om någon skiva. Hon hörde inte vilken, men hon hörde expeditens svar: "Tyvärr... Skulle du ha den som julklapp, eller?.. Vi får in den tidigast i mellandagarna."
- Nejdå, jag ska ha den själv, så det är ingen fara... Jag återkommer. sa Sebastian, och just då fick Anna en ide, så hon smet snabbt runt en hylla för att han inte skulle se henne.
Så snart Sebastian gått så plöjde hon sig fram bland alla julklappshandlare och frågade expediten:
- Förlåt att jag tränger mig före, men jag vill bara veta vilken skiva den där killen som stod här nyss frågade efter... Jag känner honom och tänkte köpa den som present.
- Det var ett samlingsalbum med 70-talshits, men som jag sa till honom så kommer den inte in förrän tidigast nästa vecka.... Vi har verkligen sålt mer än väntat av den där.

Anna tackade och sprang vidare. Hon passerade en skivaffär till, som inte heller hade den på lager, så då skyndade hon sig hem och började ringa alla skivaffärer i hela staden... Inte ett napp, men det här kändes angeläget, så hon fortsatte ringa till butiker i städerna runt omkring, och när hon nästan hade gett upp så fick hon till sist napp i en butik där dom hade ett exemplar kvar, så även om det inte syntes genom telefonen så stod hon på knä och bad:
- Snälla, snälla snälla! Kan ni lägga av den till mig... Jag kommer strax före klockan sex, för jag bor inte i samma stad.
- Ojdå, men vi stänger ju redan halv sex...
- Skiiiit också... Håll den åt mig i alla fall, jag ska höra om jag kan få min pappa att sluta tidigare från jobbet, så han ka skjutsa mig!

Hennes pappa hörde på tonfallet att det här var både desperat och angeläget, så ha tog ledigt sista timmen och under tiden han avslutade det han höll på med så tog sig Anna till hans jobb, så dom kunde komma iväg och handla innan det var för sent.
Hennes pappa gladdes verkligen åt att hon hade en kompis, och inte heller han förstod riktigt varför hans fru alltid försökte dämpa Annas glädje.
När dom kom hem så skyndade sig Anna iväg med paketet, men ingen var hemma hon Sebastian, så hon hängde den lilla påsen på dörrhandtaget och hoppades att dom inte rest bort för helgen, men när hon var på väg därifrån så såg hon ändå att det lyste i två av rummen, så hon antog att dom bara var ute tillfälligt.

Julafton för Annas del var ingen överväldigande upplevelse. Dom hade besök av farmor och farfar, precis som vanligt, men den största höjdpunkten var när hon skulle öppna paketet från Sebastian.
Det var ett par små örhängen med en liten gnistrande sten. Hennes hjärta dunkade extra hårt när hon läste det lilla kortet som låg dubbelvikt inne i paketet: "God jul till tjejen med dom vackraste ögonen i stan."
Hon var på sin vakt, med all rätt, för strax sa mamma:
- Men dom där kan du ju inte ha. Du har ju inga hål i öronen.
- Jag fixar det, för jag vill använda dom. sa hon tyst och spände en vass blick i mammas ögon.
- Men är det verkligen... började mamma svara, men Anna avbröt snabbt.
- Jo det är verkligen nödvändig, smart, klokt eller vad du nu tänkte säga. Slutdiskuterat! väste hon fram och samtidigt som kom en harkling från pappa, som ett påpekande till sin fru att lugna sig.

När dom ätit kvällsmat så ringde plötsligt telefonen. Anna studsade upp ungefär som om något bitit henne, för av någon anledning så kände hon på sig att det var Sebastian.
- Hej min favoritkompis... Tack för julklappen! Snacka om att jag blev överraskad! sa han glatt.
- Och jag också! Tack snälla, jag tycker örhängena är jättefina!

Efter att ha snackat nästan en timma så undrade han till sist:
- Hur är en julafton hos dig? Här är det massor med folk, men bara vuxna och ett gäng ungar, alla under 8. Känner du för att gå ut? Jag tänkte bara om vi tar en promenad och snackar lite?
- Här är det heldött... Bara mina föräldrar och farmor och farfar... Ja, ingen fel på dom, men garanterat så vill jag ju hellre gå ut med dig.

Anna ville undvika bråk, så hon pratade med pappa:
- Visst är det okay om jag tar en promenad tillsammans med Sebastian?.. Det blir ändå inte hela kvällen.
- Jo gör du så, om du känner för det. Jag berättar för mamma sedan du gått.
- Precis vad jag tänkte också. Tack pappa! sa hon och smet snabbt iväg.
Dom gick mot varandra, så det var bara några kvarter för var och en, så möttes dom mitt emellan där dom bodde. Anna gav honom en försiktig kram, men gensvaret blev desto intensivare, så dom blev stående säkert en halv minut och kramades intensivt. Dom hade inget speciellt mål, utan gick på måfå mot centrum.
- Tänk så kusligt öde det är ute på julaftonskvällen... Vi är ju nästan ensamna i hela stan som det ser ut. sa Sebastian.
- Jo precis, men jag känner mig i alla fall inte ensam... Du är ju med mig, och det känns så himla bra.

Efter en stund så hade dom hamnat i ett snack där dom jämförde sin skolgång, och Sebastian berättade att han tidigare varit precis lika mobbad som Anna varit, och när han sedan sett att hon verkade så ensam, så tog han chansen, dels att kunna få en kompis själv, men även att kanske få henne att le, för hennes kroppsstorlek var då det som bekymrade honom minst.
- Min mamma är ju en riktig tjockis, så egentligen är det ju konstigt att inte jag är det också, men i och för sig så tränar jag ju en del, och försöker tänka på vad jag äter, för jag vet ju hur mycket hon lider av att vara tjock också, men en sak har jag i alla fall lärt mig: Hon är ju både snäll, glad och smart för det, så jag har lite svårt att fatta varför man ska frysa ut en person om ser ut så... Morsan brukar ju se alla såna där tävlingsprogram på TV, som jepardy, vem vill bli miljonär, och sånt, och jag har försökt övertyga henne om att ställa upp och tävla, för hon vet ju ta mig tusan allt, men hon vill inte visa sig i TV, och jag tror det är lika med dig... Jag är imponerad över att du verkar ju kunna allt i skolan, så nu har jag ju två bevis...Rund är lika med smart. Både hon och du...

Du får mig att rodna ju, men det stämmer ju i alla fall att jag skulle aldrig ställa upp och visa mig i TV... Inte ens om jag fick tio tusen... Men du som ändå har fattat det här, kan du förklara varför min mamma är så jobbig då? Hon borde väl fatta själv eftersom hon själv varit lka tjock en gång i tiden.
- Nä, det verkar skumt... men jag skulle i alla fall gärna vilja träffa henne... Hom bits väl inte?
- Nä knappast! skrattade Anna, och fortsatte: - Det som är jobbigt är ju att hon hela tiden påpekar att jag inte får bli allt för fäst vid dig, att förr eller senare så blir jag övergiven, för det blir man om man ser ut som jag, det bara är så, och att få någon pojkvän ska jag då inte ens fundera på, för det får jag vänta med tills jag blivit tillräckligt stor så jag kan göra samma operation som hon gjort.
- Operation? Det låter ju dramatiskt... Vill du verkligen det? och förresten... Jag undrar om jag ljög för min kusin som jag pratade med i telefon igår... Jag sa att jag har en flickvän numera... Hur känner du det?
Anna tvärstannade och blev stum för en stund, innan hon började tyst och mycket allvarlig:
- Så där får du absolut inte säga om du inte menar något med det, för att bli lurad på ett sånt sätt skulle jag aldrig klara... Menar du verkligen det du sa?
- Absolut, till 200 procent säkert! Jag har aldrig haft någon flickvän, och nu när du vet hur min skoltid varit tidigare så känner du säkert igen det... Man blir inte så kaxig att man raggar tjejer, för det behövs bara ett nej, eller att någon skrattar åt en så blir förnedringen komplett.
- Snacka om häftig julklapp! Vill du verkligen vara min pojkvän?!! Jag har tänkt på det ända sedan du började i vår klass, men jag skulle aldrig våga fråga, jag har känt precis som du sa nyss!

Anna och Sebastian stod mitt för stora julgranen på stora torget och kramades. Dom såg lite omaka ut, han med sina 185 cm och knappt 70 kilo, och hon, betydligt mer än ett huvud kortare och 110 kilo. Deras tankar och känslor var däremot inte omaka, för nu var dom på exakt samma våglängd.
Anna lyfte blicken och sökte ögonkontakt.
- Jag har aldrig kysst en kille på riktigt...
- Inte jag heller... Eller jag menar, inte kysst någon tjej då... fnittrade han nervöst, och medan dom småskrattade så drogs deras läppar mot varandra.
Försiktigt möttes deras läppar, men bara i en kort kyss, så kort att det inte kändes som ett seriöst försök, så automatiskt provade dom igen, nu lite längre tid, och med lite hårdare tryck. Dom kände båda hur pulsen rusade, och den tredje och fjärde kyssen var oundviklig.
- Har du provat en tungkyss någon gång? viskade Anna.
- Nä, jag sa ju nyss att jag aldrig varit tillsammans med någon tjej, och jag tror inte att det hör till det vanliga att killar ger sin mamma en tungkyss.
Anna skrattade åt hans kommentar. Den tog udden av den intensiva spänningen så hon började skratta helt vansinnigt, och kunde inte sluta, för samtidigt så bubblade det ett otroligt lyckorus i henne. Till sist så lade Sebastian sina händer på hennes kinder för att fånga hennes uppmärksamhet. Dom tittade djupt i varandras ögon och Anna slutade skratta tvärt. Kyssen som sedan följde var nära att ge dom båda frispel. Att känna en tunga virvla mot sin egen, värmen från en annan mun och en kropp som trycks emot en... Det var ungefär dom känslorna som rusade genom båda deras kroppar, så när dom till sist hämtade andan så konstaterade dom båda i kör:
- Jag älskar dig, och båda tittade dom sedan ner i marken, för det kändes så märkvärdigt högtidligt att säga en sådan sak, och ingen av dom hade ju gjort det tidigare.
Efter ytterligare en utdrdagen intensiv kyss som dom båda insåg att det gjorde dom fruktansvärt kåta, så hejdade sig Anna nästan desperat:
- Jag vet inte vad jag gör snart... Det känns som jag blir desperat... Jag vill... vill... hon tvekade om hon skulle våga berätta om sina känslor, och hon vågade inte fullt ut, så hon avslutade meningen med: - Jag vill klä av dig, och se din kropp...
- Mmmmm, det är ömsesidigt, men jag tror inte vi gör det här i alla fall... Titta, det har börjat snöa!

Anna fick ett nytt skrattanfall, men det störde inte Sebastian, han var ju minst lika glad själv... Att dom till sist vågat erkänna för varandra att det här handlade om annat än att bara vara kompisar.
Hand i hand vandrade dom sakta mot adressen där Anna bor, men dom blev stående utanflör porten och kysstes igen, tills Anna sa:
- Jag vill inte att du går nu... Trots att jag aldrig gjort det förr, så vet jag att just nu skulle jag vilja kura ihop mig tätt intill dig och bara mysa... Törs du följa mig upp?
- Jo, så klart jag törs, men har du tänkt på att det är julafton, och ni har besök hemma?
- Det kan väl inte göra något... Då får du ju träffa min farmor och farfar på en gång. Dom är faktiskt helschyssta.
- Men vad säger din mamma då?
- Det vet jag inte, men hon skulle bara våga bråka... Då... Då... Ja, jag vet inte vad jag kommer att göra, men jag kommer knappast att säga något snällt till henne.
- Det låter farligt, men jag tar risken... Jag får väl ducka när du börjar kasta saker på henne. småskrattade Sebastian.

Anna blev förvånad. Pappa såg glatt överraskad ut och hälsade honom välkommen. Farmor och farfar tyckte det var roligt att Anna hade en pojkvän, och en kille som var så artig och fin dessutom., så det var svårt för mamma att säga något annat än "välkommen" trots att hon såg skeptisk ut, och nog gärna skulle vilja ifrågasätta om dom verkligen var ett par.
Hur som helst. Trots att dom nog gärna hade velat prova på sina nya roller lite mera intimt för sig själva, så satte dom sig i soffan i vardagsrummet, tillräckligt nära för att kunna ge vanandra en kyss ungefär en gång varje minut. Det var väl bara de första kyssarna som kändes lite pirriga, när dom upptäckte att dom vuxna blev andäktigt tysta, men det var ändå inte tillräckligt för att få dom att låta bli.
När klockan passerat tio sa Sebastian:
- Nu måste jag nog ge mig av hemmåt... Jag sa att jag skulle bli ute en timma eller lite mer, och nu har det gått tre, så dom skickar väl snart en efterlysning. Kan vi ses imorgon?
Innan Anna hann svara så sa mamma:
- Anna, du glömmer väl inte att vi skulle åka till mormor och morfar imorgon?
- Jo jag vet, men måste jag verkligen följa? Jag träffar ju dom så ofta ändå.
Nu skyndade sig pappa att blanda sig i:
- Snälla Birgit. Anna har ju rätt, och det är väl klart att hon vill träffa Sebastian nu när dom funnit varandra. Visst kommer du väl ihåg hur det var att vara nyförälskad?
- Ja, ja... Vi säger väl så då. sa Birgit lite motvilligt, men hon ville ju ändå inte förstöra julstämningen, så därför fick det bli så.

När Sebastian till sist var på väg ut så blev han och Anna stående i hallen, och ett utdraget kyssande följde. Dom märkte aldrig att det blivit knäpptyst i vardagsrummet och alla lyssnade intresserat till det oändliga smackandet.
Till sist så började en dialog som fortsatte tills det hela nästan kändes löjligt.
- Då ses vi imorgon då. sa Anna.
- Precis... Jag älskar dig.
- Och jag älskar dig.
- Jag längar redan till imorgon.
- Som jag då, så här glad har jag aldrig känt mig.
- Så bra, och ändå hoppas jag att det här bara är början.
- Så du ska få mig att skratta imorgon också då?
- Jag hoppas det... Nu måste jag kila...Puss!
- Puss på dig också, pussgubbe.
- Jag älskar dig.
- Och jag älskar dig.
- Godnatt och sov gott.
- Godnatt... Jag hoppas jag drömmer om dig.
- Hej då...
- Hej då, puss!
Tja, det fortsatte en stund till, men till sist kom Sebastian ändå iväg, och det var då först som Anna insåg att det var knäpptyst i vardagsrummet. Nu skulle inte någon invändning i värden kunna övertyga henne om att ta det lugnt med deras relation, men hon ville inte risker att det skulle bli något snack, så hon sa bara:
- Godnatt allihopa, jag går och lägger mig nu. och sedan försvann hon in i sitt rum och stängde dörren.

Anna var så uppskruvad så hon visste inte hur hon skulle kunna lugna sig. Hon satte sig vid datorn och surfade runt lite, kollade lite på Lunar, men nu kändes det inte längre spännande att snacka med någon "kille 17" som förmodligen var en "gubbe 45+". Vad var väl det mot en alldeles egen och äkta pojkvän?
När hon hört att farmor och farfar gett sig iväg så kröp hon i säng, för att försöka sova, men det var fullständigt tji. Hon tänkte förståss oavbrutet på Sebastian, och nu började tankarna mala omkring hennes riktiga sexdebut... Något som hon tidigare inte velat tänka på, för att det förmodligen aldrig skulle hända. Osäkerheten fanns ändå kvar, så det fanns flera orosmoment. Hur skulle hon våga att visa sig naken? Hade han tillräckligt lång snopp så han skulle kunna ligga ovanpå hennes tjocka mage och knulla henne? Och vad skulle han säga om hennes bröst som hängde lilte för mycket för att vara på en tjej som inte ens fyllt 16, och därtill alla de klassiska frågorna som en tjej undrar när det börjar bli dags: Gör det ont? Håller kondomen? Hur mycket sprutar han? Törs man ta satsen i munnen?

Alla frågorna fyllde henne med kåthet, och givetvis så drogs en hand ner mot hennes skrev. Genast upptäckte hon att det var kladdigare än vanligt mellan blygdläpparna, klittan blev stenhård så fort hon rörde den, och sedan steg kåtheten likt en tornadeo rakt upp i en livsfarlig spiral. Innan hon visste ordet av så hade hon gnuggat klittan så en enorm orgasm fick henne att skaka okontrollerat.
"Himmel... så här kåt har jag nog aldrig varit..." tänkte hon för sig själv och lät ett finger fortsätta att försiktigt cirkla runt klittan. Tankarna snurrade på högvarv: Vill Sebastian ligga med mig? Kommer han att bli besviken för att jag råkade sprätta mödisen med ett ljus..? Eller kanske han rent av inte tror mig när jag säger att jag är oskuld?.. Ska jag suga honom redan första gången?.. Undrar hur grov han har?.. Får jag över huvud taget in den i munnen, och ska han få spruta på mig?
Orgasm nummer två kom lika häftigt, och nu märkte hon hur det rent av plaskade mellan blygdläpparna medan hon pullade. "Tänk om han vill slicka mig!" kved hon tyst och kände samtidigt att nästa orgasm var på väg som ett expresståg utan bromsar.
Hon tänkte på Sebbes tunga och hur den virvlat i mot hennes, men nu fick den virvla över klittan i hennes fantasi.
- Ooooooooooohhhhhhhhhhhh! kved hon utdraget, samtidigt som hon verkligen ansträngde sig för att vara tyst, men orgasmen som kom var inte bara som en varm våg, utan mer som en het tsunami.
- Hörde du? Vad var det? hörde hon mamma säga diskret ute i hallen.
- Jo, men jag tror inte vi ska bry oss. sa pappa.
- Vad menar du? Inte bry oss? Tror du hon är sjuk?
- Men sluta vara så... Ja, jag vet inte hur du är. Antingen är du svartis på din dotter för att hon har en ung, snygg kille, eller unnar du henne helt enkelt inte att må bra? Du vet mycket väl vad du hörde, och det är väl inte så konstigt med tanke på hur dom kramades i soffan, utan att få en chans till en naturlig fortsättning på hånglandet.
- Förlåt... Jag vet inte vad som är fel, men jag mår inte bra av det här... Kom, vi går och lägger oss nu. sa Birgit, och sedan hörde inte Anna något mer.
Hon var förbryllad, skämdes lite över att dom hört henne onanera, men skönt avslappnad kände hon sig, och höll just på att somna när hon hörde föräldrarna älska. Hon hade hört det någon gång tidigare, men för det mesta var dom väldigt diskreta. Anna kämpade mot viljan att onanera på nytt, för hon såg fram emot morgondagen och då skulle hon förhoppningsvis få hjälp med sin kåthet, men det hon hörde, och tankarna att "Imorgon kanske det är jag som blir knullad" gjorde att hennes hand åter gned klittan frenetiskt. Hon fantiserade om Sebbes kuk i fittan och juckade febrilt med två fingrar, en ny orgasm höll på att byggas upp samtidigt som hon hörde båda sina föräldrar närma sig klimax. Pappa stönade utdraget och hon hörde hur sängen slutade gnissla.
- Nej, sluta inte... Det är så nära... flämtade Birgit, och på nytt började det diskreta gnisslet, men bara helt kort, och sedan flämtar pappa:
- Shit, den vill inte längre... Jag slickar dig...
Anna lyssnade intensivt hur hennes mamma åter började stöna allt intensivare, men samtidigt kreverade hennes egen orgasm med ett utdraget "Ooooaaaaaahhhhh", och samtidigt förbannade hon sig själv, för nu var hon definitivt inte diskret, men i nästa ögonblick hördes mamma låta ungefär lika, och hon var inte heller diskret.
- Åhhh, herregud så härligt du kom älskling... äntligen! Det var länge sedan sist... hörde hon sin pappa.
Anna blev nyfiken och studsade upp, öppnade försiktigt sin dörr för att höra om det skulle bli mera snack, och efter en liten stunde hörde hon mamma flämta:
- Herregud så skönt jag kom... Det var säkert ett år sedan jag kom så ordentligt... Det måste ha varit Annas förtjänst... Visst lät det som hon hade det härligt?
- Jo definitivt... Jag hoppas att hon blir lycklig med Sebastian, det är hon verkligen värd.
- Det vill ju jag också, men jag tror det är det jag är rädd för... Att hon ska få det mycket bättre än jag... Jag har ju aldrig kunnat njuta på riktigt av en god middag sedan min operation, och vad som mer är fel på mig vet jag inte, men hur som helst så har jag aldrig kunnat få sådanan där häftiga orgasmer nu på senare år, som jag fick i tonåren, men idag var ett undantag...
- Så härligt älskling. sa pappa och ett intentivt smackande av kyssar hördes en stund, innan han fortsatte: - Bli inte arg på mig om jag frågar nu, men om jag lägger ihop ett och ett så misstänker jag att du innerst inne är avundsjuk på Anna, för att hon verkar så lycklig. Och att Sebbe är kär i henne, det behövdes det ju inte mycket fantasi för att se. Känns de orättvist att hon mår bra utan operation?
- Jag tror det. snörvlade Birgit. - Jag har alltid trott att operationkniven var enda utvägen för alla tjocka, och det trodde jag ju att det skulle bli för mig också, men jag hade fel... Jag var lyckligare och mådde bättre tidigare, men det är då en vansinnig tur att jag har dig... Annars skulle jag inte överleva. grät hon nu, och Anna såg framför sig i fantasin att pappa förmodligen kramade och kysste henne för att trösta.

Anna tyckte plötsligt synd om mamma. Hon hade haft aningar om att det hade något med operationen att göra, men inte att hon dessutom haft problem med sexlivet, och att hon fakriskt ångrat operationen... Hon undrade om föräldrarnas diskussion skulle förändra hennes situation på något vis, men hon hann knappt tänka tanken innan det lågmälda samtalet fortsatte.
- Jag har en idé... Om vi låter Sebbe sova över hos Anna så kommer du att få massor med inspiration. småskrattade pappa.
- Men galning... Det låter ju inte klokt, men jag ska då anstränga mig för att inte vara avundsjuk på henne, för det är bara att erkänna, det är det jag är.
- Då finns det ju i alla fall chans att det kan bli bättre i framtiden, och jag tror du fattar att jag skämtade nyss, men jag tycker ändå att vi ska låta Sebbe sova över, om det kommer på tal. Visst är dom värda att få ha det bra?
- Jo definitivt. Men vi säger inget... Vi väntar tills det kommer på tal. Ja, jag menar, vi behöver ju inte precis uppmana dom att ha sex.

Anna stängde försiktigt sin dörr och kröp ner under täcket. Hon hade ett kaos av tankar i huvudet, inte bara en brinnande längtan efter Sebastian, utan även det hon hört mamma säga, som gjorde att hon inte kunde hålla tillbaka tårarna. Det var tyst från föräldrarnas sovrum nu, men Annas tankar gick fortfarande på högvarv, så klockan var nästan tre innan hon till sist somnade, men då sov hon desto hårdare.
Hon vaknade med ett ryck av att telefonen ringde, och hon hörde pappa svara ute i hallen:
- Jaha, hejsan... Så ni är vakna!..
....
- Ojdå, det låter ju inte bra.
...
- Ja vilket elände, nu när det är jul och allting, men då tror jag nog vi väntar med att hälsa på er, om det är okay?
...
Jo, det är ju så, så vi får väl höras av på ett par dagar. Hälsa Martin och säg att han kryar på sig. sa pappa och lade ner luren.
Anna tittade på klockan... Halv elva... Så länge brukade hon ju inte sova. Hon undrade vad som var på gång, sträckte på sig och tänkte kliva upp, men behöved inte, för just då berättade pappa för mamma:
- Vi blir hemma idag. Det var din mamma som ringde. Martin har fått magsjuka, så jag kände mig definitivt inte sugen på att fara dit, även om han kände sig bättre redan nu på morgonen.
- Nä, magsjuka vill man ju inte ha, så jag håller med dig, men... Nu känner jag på mig att Anna kommer att bli besviken... Hon hade nog räknat med att vara här med Sebastian.
Anna förstod vad som hänt och kände precis som mamma gissat, en oändlig besvikelse. Hon hade plötsligt ingen lust att kliva upp, men helt oväntat ringde det på dörren. Annan hör hur någon öppnar, och sedan en välbekant röst:
- Hej... Hoppas jag inte är för tidig... Är Anna vaken?
- Jag vet faktiskt inte, för hon har inte synts till, men kom in! Du får väl väcka henne om hon sover. sa pappa.
Sebastian blev överraskad över att bli hänvisad direkt till hennes sovrum, trots att hon kanske inte ens var vaken eller hade klätt sig.
- Det där var väl nästan som att säga: "Gå in och knulla henne" viskade Birgit till sin man.
- Jo jag kom på det, men nu är det ju redan för sent... Jag tor nog att han sköter sig snyggt.

Sebastian knackade försiktigt på Annas dörr, och hans puls höll på att rusa i höjden när han fantiserade om att hon kanske inte klätt sig.
- Kom in. morrade Anna sömnigt, men även hon var på väg från sovande till vrålkåt på bara sekunder.
- Åhh, hej... Väckte jag dig? viskade Sebastian och stängde dörren efter sig.
- Nädå, jag blev väckt av telefonen för en stund sedan. Vet du... Jag som trodde att vi skulle få en hel dag för oss själva här, och så ringer mormor och säger att morfar har magsjuka, så morsan och farsan blir hemma.
- Så synd... Jag hade också hoppats på en del, om vi skulle bli ensamna.
- Kom och krama mig. sa Anna och höll upp täcket, så Sebastian hann se att hon bara hade nattlinnet på sig, och trosorna hade han sett på golvet, men han anade bara lite av hennes buske, för hennes mage var ivägen, men att se henne så lättklädd gjorde honom ändå kåt, så det spände smärtsamt i byxorna.
- Så varmt och mysigt du har i sängen... Jag känner mig redan het, fastän jag bara just lagt mig.
- Du tror inte att det kan bero på något annat än mitt täcket då? fnittrade Anna.
- Mmmmm, det vet jag... Det beror ju på dig... nu ser jag ju mycket bättre hur fina dina bröst måste vara... dom ser ut att vara jättehårda på topparna.
- Det är precis vad dom är det... Känn på dom. viskade Anna och förde dit hans hand.
- Det här var häftigt... så mjuka, och ändå är dina bröstvårtor så hårda. Säg till om jag känner för hårt. flämtade han och nöp lätt i en erigerad bröstvårta.
- Det är jätteskönt... Blir dina vårtor också så där hårda om jag nyper i dom?
- Det vet jag inte. Jag har aldrig tänkt mig dom som annat än ett par prickar, till ingen nytta.
- Jag vill känna. flämtade Anna och lät en hand glida upp innanför hans tröja, så hon kunde smeka honom direkt mot huden, och försiktigt rulla hans bröstvårta mellan tummen och pekfingrer.
- Herregud, det där trodde jag aldrig... Det är jätteskönt. flämtade Sebastian.
- Så bra. Jag läste någon gång att killar har lika känsliga tuttar som tjejer, så tydligen stämmer det... Om du vill får du känna innanför nattlinnet.

Dom smekte varandra, kysstes och flämtade. Båda var dom lika rädda för att ta nästa steg, trots att dom båda ville avancera och klara av det här med sexdebuten, men det fanns ju ett problem... Annas föräldrar var hemma.
Sebbe hade efter en stund bökat upp hennes nattlinne så han även kunde se hennes bröst, och Anna var på väg att försöka få av honom tröjan.
- Det är tur att vi i alla fall ligger under täcket. viskade Anna oroligt.
- Varför det? Du tänkte om din mamma skulle komma in?
- Ja det också, men jag har så många gånger tänkt på när det här skulle hända, och då skulle jag vilja att det är mörkt ute, och vi släcker lampan, så du slipper se min feta äckliga kropp.
- Men snälla... Så klart vill jag se dig naken... Jag har ju längtat efter det.
- Det har jag svårt att fatta, men jag har känt samma om dig, för du har ju en så vacker och vältränad kropp.
- Du är sexig, har ett otroligt vackert ansikte och jag älskar dig för just den person du är... Det är det som räknas för mig. Jag vet också att du har viktproblem, men det har inget att göra med om jag ska kunna älska dig eller inte. sa han och lät händerna svepa ner över hennes rygg, så han svepte snabbt över stjärten och hann känna att han passerade stjärtskåran.
Anna flämtade till av beröringen, och det gick som en elektrisk stöt genom hennes kropp. Han upprepade samma sak och reaktionen blev lika igen, och hon tryckte sig hårdare intill honom.
- Det är något som putar i dina byxor... får jag knäppa upp dom? flämtade Anna.
- Jag vet inte... Den är hård så det gör ont, men om du rör den så sprutar jag på en gång, och då blir allt jättekladdigt.
- Men det måste väl vara jobbigt om det gör ont... Snälla, visst får jag? flämtade Anna och började fumla med hans bälte.
- Okay, egentligen vill ju jag också, men ta det försiktigt... annars måste vi ju tvätta allt du har i sängen.
- Jag kom att tänka på en sak till... Vi har inget skydd... Hur gör vi nu?
- Jag hade ju hoppats på att vi skulle hamna i sängen, så jag köpte kådis på macken, på vägen hit. Ja, du behöver inte se det som att jag tar något för givet, utan jag ville bara vara garderad till den dagen det blir dags, men vi har ju fortfarande ett problem... Dina föräldrar är hemma... Hur mycket törs vi göra?
- Jag hörde dom älska igår kväll, och jag hörde dom prata om dig och mig, så jag vet att dom inte skulle bråka, och dom kommer heller inte att säga nej om du vill sova över, så egentligen är det lugnt.
- Åhh, jag som trodde din mamma inte gillade att vi är tillsammans.
- Det var det dom pratade ut om, men det tar vi sen... Nu är jag bara så nyfiken. flämtade Anna och drog ner hans byxor, så att även kalsongerna följde med. Sebbe lättade på rumpan för att underlätta, och plötsligt sprätte den stenhårda kuken upp så den slog mot hans mage med en klatch.
- Åhh, himmel så stor, och så häftig... får jag hålla i den? flämtade Anna, nu vild av kåthet.
- Nej, då sprutar jag på en gång... Det här kommer att gå åt skogen. flämtade han olyckligt.
- Säg mig då... Jag gissar att de flesta killar runkar ibland, precis som jag pullade fittan tre gånger igår kväll när jag tänkte på dig, och jag hörde morsan och farsan knulla. Gjorde du något igår kväll?
- När du vågar erkänna så där så måste ju även jag göra det... Jodå, jag tänkte på dig och runkade fram en jättesats.
- Men hur gjorde du då? För att inte kleta ner i sängen?
- I vanliga fall brukar jag bara ha lite toapapper till hands, men igår kände jag på mig att det skulle bli extra mycket, så jag sparkade iväg mattan vid sängen och sprutade på golvet, så kunde jag torka upp sedan.
- Och hur käns det nu? Blir det lika mycket?
- Nä, förmodligen ännu mer.
- Men då har vi ju lösningen. fnittrade Anna, vild av kåthet och klättrade över honom. sparkade undan allt som fanns på golvet i närheten av sängen, och drog sedan av Sebbe täcket.
- Nu då? får jag hålla, och prova att runka lite? flämtade hon och satte sig naken intill sängen.
- Himmel så vacker du är utan kläder... Flämtade Sebbe.
- Men svara då. Får jag?
- Jo, men bara om du lovar att visa mig hur jag ska göra det skönt för dig sedan.
- Det lovar jag, för det är det jag vill också... Är det så här man gör? flämtade hon och började försiktigt dra skinnet fram och åter.
- Oooooohhhh, det är superskönt. stönade han, så hon fortsatte, och ett fint klibbljud hördes när hans förhud åkte fram och åter i kletet av försatsen, och strax efter var det dags: - Nuuhhh, det gåååår! kved han, och Anna kände hur kuken började pulsera i hennes hand, och långa vita strängar kastades ut över golvet.
Anna stirrade fachinerad på den sprutande kuken, och hon såg även hur Sebbe vred sig som i smärtor, medan orgasmen exploderade i honom.
- Guuud så häftigt... Nu måste jag bara klä mig lite och hämta toapapper. flämtade hon och reste sig.
Precis då så knackade det på dörren.
- Ehh! Vänta lite! pep Anna i falcett och slängde desperat på sig morgonrocken samtidigt som Sebbe drog över sig täcket.

fortsättning följer...