Dolores

Dolores! Kvinnan vars blotta namn var ett löfte om smärta. En legend, en fantasi som ofta omnämndes i de undergivnas myter och historier. Historier som vi berättade när vi umgicks bland likasinnade. Alltid var det någon som kände någon som hade en bekant som… Sagor som kittlade vår fantasi och längtan.

Jag var själv en av dessa som avfärdat hennes existens som fantasier, ända fram tills den dag då jag hittade en kontaktannons på Internet. Annonsens gjorde gällande att man sökte efter fem undergivna kvinnor och fem undergivna män som under en period av sex månader skulle tjänstgöra som slavar på ett gods någonstans i södra Sverige. Man skulle anmäla sitt intresse via ett e-brev. Några skulle bli utvalda till att delta vid en audition, ett prov, där de sista tio skulle väljas ut. Annonsen var undertecknad med Dolores.

Jag trodde till en början att annonsen var en bluff och oseriös. Samtidigt var min nyfikenhet väckt och jag kunde inte släppa tanken på att det ändå fanns en liten chans till att den var äkta. Jag var för närvarande arbetslös, singel och hade inget att förlora på att svara. Jag skrev ett ingående och artigt brev där jag beskrev mig själv och mitt intresse av att få tjänstgöra som madam Dolores slav.

Jag postade mitt svar utan några egentliga förhoppningar om att få höra något mer om saken. Dagarna gick och jag hade nästan glömt bort annonsen när jag till min stora förvåning upptäckte att jag fått svar.

Om jag fortfarande var intresserad och kunde bryta mitt vanliga liv för ett halvår var jag välkommen till provet som skulle hållas på hennes gods. Allt jag behövde göra var att svara på detta brev så skulle instruktioner om tid och plats lämnas i nästa svar. Mitt hjärta slog hårt i bröstet när jag läste texten. Var det hela verkligen seriöst? I så fall var jag bara ett par e-brev från att få veta sanningen om denna legend. Dessutom med möjligheten att få tjäna denna kvinna som hennes slav under ett halvår. Kroppen pirrade av upphetsning när jag svarade att jag var villig att deltaga vid uttagningen.

Femton minuter senare satt jag och läste en text med de instruktioner som behövdes för att ta mig vidare. Två veckor senare, på en söndag, skulle jag klockan tio på förmiddagen infinna mig vid en tågstation i en mindre stad i Skåne. Där skulle vi bli hämtade för vidare transport till Dolores hem.

Jag anlände två timmar tidigt på stationen i Skåne. Det var en underbar försommardag och jag bestämde mig för att fördriva tiden fram till avgång med en promenad i de vackra omgivningarna. Det hade varit en nervös morgon och jag hade haft svårt att få i mig någon mat vid frukost. De senaste dagarna hade jag ägnat åt att göra mig så attraktiv som möjligt, i hopp om att det skulle förbättra min chans till tjänsten. Jag hade varit hos frisören och klippt mig, fixat både manikyr och pedikyr samt gjort en ansiktsbehandling för första gången i mitt liv. Dessutom hade jag köpt en ny kostym som varit betydligt dyrare än vad min budget egentligen tillät. Jag var nöjd med mitt yttre, men detta faktum stävjade på inget sätt min bubblande nervositet.

Halv tio återvände jag till stationen. Där var gott om människor som såg halvvilsna ut och som sökte enskildhet. Jag misstänkte att de flesta var där i samma ärende som jag. Jag började förstå att det inte skulle bli helt lätt att erövra en av de åtråvärda positionerna.

Fem minuter i tio svängde en stor, lyxig buss in på parkeringen. På skylten ovanför vindrutan stod namnet på kvinnan som ständigt varit i mina tankar de senaste veckorna; Dolores. Jag och många andra på stationen började sakta söka oss i riktning mot bussen. Det var män och kvinnor i alla åldrar och former. Många av de yngre bland oss var utsmyckade med diverse piercingar och tatueringar. Några få hade valt att bära kläder av läder- eller lackmaterial, men de flesta av oss såg ut som vanliga svenssons, om än lite uppklädda.

Det var en tryckande tystnad bland oss när vi gick ombord på bussen. Säkert på grund av nervositet, men även för att det fanns en känsla av högtidlighet och en vetskap om att vi var utvalda. En ung kvinna iklädd en brun kavaj med matchande kjol prickade av oss på en lista när vi trädde in i bussen. Hon var mycket söt och hade en behaglig röst som hälsade oss välkomna ombord. På fötterna bar hon ett par mycket vackra skor som hade de högsta klackar jag någonsin skådat. De gjorde att hon i det närmaste stod på tå som en ballerina hela tiden. Trots det balanserade hon runt i dessa med sådan lätthet att man kunde tro att hon var född med dem på fötterna. Hon bar även ett vackert läderhalsband som var fastlåst på baksidan med ett stiligt och smäckert hänglås. Instansat i lädret på framsidan av halsbandet fanns ett D. Jag började hoppas att jag själv skulle finnas värdig att få bära ett liknande halsband.

Det var i det närmaste total tystnad ombord på bussen när den svängde ut från stationen och påbörjade den sista delen av vår resa mot Dolores gods. Jag ägnande en stund åt att räkna personerna på bussen. Det var i det närmaste jämnt fördelat mellan män och kvinnor; 47 kvinnor och 44 män. Jag gissade att det var meningen att det skulle vara femtio av vardera, men att några fått kalla fötter i sista stund eller av någon annan anledning inte varit på plats.

Bussen lämnade staden och for ut på en större väg omgärdad av stora åkrar. Efter tjugo minuter svängde bussen in på en smalare väg omgärdad av en vacker allé. Vägen ledde in mot en stor, vitmålad träbyggnad. Det var en äkta herrgårdsbyggnad som antagligen byggts någon gång på mitten av 1800-talet. Vi kunde också skymta en mäktig trädgård, skyddad från insyn av höga och välklippta häckar. Förväntansfulla steg vi av bussen på den nykrattade grusplanen och blev ledde av kvinnan med halsbandet mot entrén.

I den väldiga hallen separerades män och kvinnor i två grupper. Varje grupp blev hänvisade till ett stor rum där vi blev tillsagda att vänta på vidare instruktioner. Stämningen började bli uppsluppen och vi män började presentera oss för varandra och föra samtal. Efter femton minuter dök den unga kvinnan från bussen upp igen och stegade in i lokalen. Hon bar en bunt dokument under armen.

”Här har jag dokument med reglerna som gäller under provet. Klä av er nakna och häng kläderna prydligt bakom er på stolsryggen. Jag kommer nu att gå runt och ge var och en ett nummer. När ert nummer blir uppropat följer ni mig till det rum där provet kommer att ske. Har någon av er frågor eller ändrat er och inte vill fullgöra provet ska ni klargöra det nu.”

Det blev helt tyst i rummet. Kvinnan väntade en stund, men tystnaden höll i sig. Hon såg nöjd ut.

”Bra”, sa hon. ”Från nu gäller total tystnad från er sida. Bryt den regeln och ni misslyckas med provet och blir hemskickade.”

Hennes röst hade fått en mycket mer bestämd och aggressiv ton. Vi satt tysta och avvaktade. Plötsligt skrek hon åt oss.

”Sa jag inte åt er kräk att klä av er nakna?”

”Visst fan ja”, hördes från en äldre man som stod vid det stora fönstret.

”Du kan genast bege dig till bussen och vänta där”, hördes från kvinnan som inte ens bevärdigade mannen en blick.

”Men, men…”, stammade den stackars mannen.

”Vi håller hårt på våra regler här”, fortsatte kvinnan. ”Det är ingen idé att protestera. Du bröt mot tystnaden och jag berättade nyss vad som skulle hända då.”

Mannen lämnade skamsen rummet. Vi andra började genast under tystnad klä av oss och hänga våra kläder på stolsryggarna. Kvinnan delade ut sina papper och gav oss samtidigt ett nummer. Jag blev nummer fyra. Hon lämnade rummet och jag läste snabbt igenom papperena.

Provet gick ut på att vi skulle utsättas för diverse kroppslig smärta under tystnad. Reglerna var enkla. Bröt vi mot tystnaden skulle vi inte bli godkända och följaktligen inte ha någon chans på tjänsten. Det enda som var tillåtet var tung andhämtning och svaga stönanden. Ville vi avbryta provet var det bara att öppna munnen och ge ifrån oss ljud.

Ingen kunde bli aktuell för tjänsten om inte provet godkändes. Skulle fler än fem personer klara provet skulle vinnarna utses av den jury som skulle bevittna förfarandet. I övrigt var det inte så mycket mer att förhålla sig till. Både män och kvinnor skulle niga när vi presenterades för Dolores. Det fanns även ett dokument som vi skulle skriva under där vi lovade att aldrig berätta för någon annan vad vi varit med om. En sorts tystnadsplikt som jag inte vet om den hade någon juridisk legalitet. Det var dock ett lätt att besluta att skriva under pappret.

Kroppen var nu fylld av förväntan inför vad som snart skulle ske. Till min stora skam innebar det att min kuk hårdnade och jag fick erektion. Rodnande tittade jag ner i golvet och hoppades att ståndet skulle lägga sig i det snaraste. Efter bara någon minut kände jag blodet dra sig tillbaka och kuken slaknade. När den inte längre stod upp vågade jag titta runt i rummet. Jag blev medveten om att jag inte varit ensam om min belägenhet. Fler än hälften av männen i rummet hade stånd. De flesta försökte dölja sin belägenhet genom att skifta position på stolarna, korsa benen eller skyla kuken med händerna.

Mittemot satt dock en kille som inte alls skämdes för sin erektion. Tvärtom så verkade han mäkta stolt över sin svällande kuk och hade särat på sina ben och morskt lutat sig bakåt på stolen. Han njöt av att visa upp den, och han hade verkligen begåvats med en mäktig apparat. Den var grov, ådrig och mätte dryga tjugo centimeter i erigerat tillstånd. Hans ögon sökte mina när han märkte att jag tittade åt hans håll. När vi fick ögonkontakt sprack hans ansikte upp i ett vänligt leende. Jag log tillbaka.

Jag vände blicken åt annat håll och lät den svepa över lokalen. Då fick jag syn på kamerorna som satt monterade i hörnen där väggarna mötte taket. En kamera i varje hörn som sluttade svagt nedåt. De betraktade oss. Satt Dolores någonstans i huset och tittade på oss vid en bildmonitor? Jag fylldes av känslan att vara iakttagen och korsade benen och kröp ihop för att skyla mig så gott det var möjligt.

Jag uppfattade ett svagt smackande ljud som härrörde från mannen med den stora kuken på andra sidan rummet. Han satt med ett saligt leende på läpparna och runkade helt öppet. Hans ögon sökte mina igen och när vi fick ögonkontakt pekade han mot mig och sedan mot sin kuk. Jag bara skakade på huvudet och tittade mot en av kamerorna i taket som antagligen fångade allt vad mannen gjorde. Han bara log och runkade intensivare.

Det tog inte lång tid innan han ejakulerade. En kraftig laddning av sperma for ur kuken och hamnade på golvet ungefär en meter framför honom. Han rätade på sig och kramade ur det sista av satsen som dröp ner strax framför stolssitsen mellan hans ben. Stolt lutade han sig tillbaka med händerna som stöd bakom nacken.

Det hade gått tjugo minuter nu sedan kvinnan lämnat oss ensamma i rummet. Jag började bli otålig och hoppades att provet snart skulle börja. Hur länge skulle vi behöva sitta här och vänta? Stolen var bekväm med en tjock sittdyna, men trots det började jag vantrivas med att sitta stilla och bara vänta. Allt oftare tvingades jag till att ändra position för att förhindra att jag blev stel. Tack och lov så öppnades dörren strax därefter och kvinnan som tidigare gett oss instruktioner kom in igen. Äntligen skulle det börja.

Istället för att ropa ut ett nummer så stegade hon bestämt fram till mannen mittemot och viskade något i hans öra. Hade han brutit mot reglerna med sitt runkande? Skulle han bli hemskickad nu? Uppenbarligen hade mannen tänkt samma tanke, för han stelnade till och såg orolig ut när kvinnan gick fram till honom. Han lyssnade uppmärksamt på hennes viskningar. Dock släppte hans oro efter några sekunder och det välbekanta leendet på hans läppar kom tillbaka. Kvinnan rätade på sig, rättade till kjolen och lämnande åter rummet med bestämda steg. Hennes onaturligt höga klackar slog hårt i parketten när hon gick.

Mannen reste sig långsamt från sin stol och svepte med blicken runt rummet och såg till att han fick allas uppmärksamhet. Sedan ställde han sig långsamt på knä på golvet och började slicka upp sin egen sperma från det. Med stor entusiasm och noggrannhet lät han tungan slicka i sig varje droppe han spillt. Hela tiden med ett leende på läpparna och ögon som sökte vår uppmärksamhet. Han njöt av att visa oss alla vad han gjorde. Jag fylldes av äckel inför honom och valde att titta ner i golvet framför mig.

Den långa väntan fortsatte. Fyrtiotre nakna män satt helt tysta i ett rum medan minuterna på klockan sakta tickade förbi. Då och då hörde vi någon skrika till av smärta någonstans i huset. Jag förstod att de börjat med kvinnorna och att skriken vi hörde var från de som misslyckades med provet. Vi hade gått om tid att gruva oss inför det som skulle komma. Det gick ett par timmar innan kvinnan återvände till oss. Under den tiden hade två av männen hunnit ångra sig, packat ihop sina kläder och lämnat oss.

Äntligen öppnades dörren och kvinnan från bussen stoppade in sitt huvud.

”Nummer ett”, ropade hon.

”Ja…”, svarade en man till höger om mig förvirrat. Uppenbarligen hade han slumrat till på sin stol och överraskats av kvinnans entré.

”Du kan packa ihop dina saker och återvända till bussen”, sa kvinnan utan att ändra tonläge.

”Nummer två!”

En yngre kille reste sig tyst från sin stol och gav en hånfull blick till nummer ett som muttrande kämpade med att få ordning på sina kläder.

Nu var det nära. Om bara en liten stund var det äntligen dags att möta kvinnan vars rykte lockat oss alla hit. Nervositeten hade mig i sitt grepp och jag kände hur jag började svettas. Vad som var än värre var att jag blev kissnödig. Vi hade inte blivit anvisad någon toalett och jag vågade inte resa mig upp för att undersöka om någon sådan fanns i anslutning till rummet. Kunde inte göra annat än försöka undertrycka mitt behov och kontrollera det.

”Nummer tre!”

Det hade tagit tio minuter mellan nummer två och tre. Nästa gång skulle det vara min tur. Underligt nog avtog min nervositet och jag fylldes av ett märkligt lugn. Sällan hade jag känt mig så fokuserad. Det enda jag behövde koncentrera mig på nu var att följa instruktionerna och att hålla mig tyst. Jag visste att jag var rätt smärttålig och började för första gången tro att det skulle gå hela vägen. Tio minuter av smärta och jag skulle få stanna i det här underbara huset och tjäna denna mäktiga kvinna under ett halvår. Nej, ingenting skulle kunna hända nu som fick mig att misslyckas. En av platserna skulle bli min.

”Nummer fyra!”

Jag reste mig sakta ur stolen och fyllde lungorna med ett djupt andetag. Kvinnan framför mig vände på klacken och gick med raska steg framför mig. Hon ledde mig till en dubbeldörr i slutet av en korridor.

Hon öppnade dörren till en stor salong och jag följde henne i hasorna när hon trädde in. Rummet var stort, vackert och gav en känsla av lyx och överflöd. De stora fönstren var övertäckta med mörkröda, tunga gardiner. I taket hängde två mäktiga kristallkronor med oräkneliga antal stearinljus i varje som lyste upp rummet med en varm och angenäm ton. Väggarna var täckta av stora tavlor med diverse olika BDSM-motiv målade i olja.

Det fanns få möbler i rummet. Det verkade iordningställt specifikt inför provet. Centralt placerat i rummet, direkt under en av de stora kristallkronorna, stod en brits. Den var av samma typ som finns på sjukhus. På vardera sidan fanns armstöd med läderremmar där man effektivt kunde fixera armarna på den som låg på britsen. Vid fotändan fanns två större läderbojor som kunde binda fötterna.

Vid britsen stod en väldig man och bredde ut ett nytt papperslakan. Hans armar var grova som trädstammar och var dekorerade med ett flertal taffligt utförda tatueringar med diverse sjömansmotiv. Han var bar på överkroppen och det gråa håret på bröstet avslöjade att han var en något äldre herre. Det var dock svårt att helt avgöra hans ålder eftersom ansiktet var täckt av en svart bödelshuva. Hans stora, slappa mage hängde över bältet på de svarta läderbyxorna. Hängandes i en klyka i bältet, på hans vänstra sida, dinglade en svart läderpiska med ett vackert flätat handtag.

Några meter till höger om britsen satt tre personer vid ena långsidan av ett bord. Det var två kvinnor och en man. Jag förstod genast att kvinnan i mitten var Dolores. Hela hennes väsen dominerade rummet och hon fick de andra att framstå lika mycket som rekvisita som möblemanget. Hon var betagande vacker trots att hon var tio år äldre än jag föreställt mig. En stolt kvinna som satt rak i ryggen med en aura av självsäkerhet omkring sig. Framför henne på bordet låg en ridpiska och en bunt papper.

Dolores var mycket vackert klädd i en svart kjol, svart kavaj och en olivgrön topp. Hennes långa, ljusa hår var vackert uppsatt och accentuerade hennes långa hals. Hennes hy var brun som om hon nyligen återvänt från en solsemester i ett fjärran paradis. Sminkningen var sparsam vilket tydde på att hon var medveten om att hon inte hade något att skyla. Visst hade hon några rynkor, men de snarare bara förstärkte hennes auktoritet än förminskade hennes skönhet. Det som jag fann mest betagande hos henna var de perfekta benen som hon presenterade genom ett par tunna, svarta nylonstrumpor. Benen var långa och alldeles lagom tjocka med vältränade lår och vader. På fötterna bar hon ett par högklackade, gröna sandaletter i samma nyans som hennes topp.

Till höger om Dolores satt en ung kvinna, knappt mer än tjugo år gammal. Hon var helt naken och tittade blygt åt mitt håll när jag närmade mig. Hennes långa hår hängde framför hennes ansikte som en svart slöja som böljade vidare ner över hennes späda axlar. Hon var mycket smal, ja nästan anorektisk i kroppen. Hennes tunnhet gjorde att hennes bröst var i det närmaste obefintliga. Där fanns bara ett par mörka bröstvårtor som var piercade med varsin rätt grov titanring. När hon märkte att jag betraktade henne vände hon ner blicken mot bordsskivan.

På madams vänstra sida satt en solbränd man som lojt gungade på stolen medan han vilade sina fötter på bordskanten. Jag gissade att han var lite drygt trettio år gammal. Det var något busigt och bortskämt över hans uppenbarelse. Han var iklädd en vit skjorta där han låtit de tre översta knapparna vara oknäppta och blottade en vältrimmad bringa. Han lutade sig fram mot Dolores och viskade något när jag gjorde min entré. Sedan skrattade han högljutt samtidigt som han åter lutade sig bakåt och stirrade ner mig med en häcklande blick.

Det som förenade de tre till synes mycket olika personerna som befann sig i rummet vid Dolores sida, var att de alla bar samma typ av halsband som kvinnan som nu ledde mig fram mot skrivbordet.

”Ärade jury, detta är man nummer fyra”, sade hon, varpå hon drog mig i armen och placerade mig rakt mittför Dolores.

Min nervositet hade då nått sin kulmen och jag fick koncentrera mig för inte skaka i benen. Jag kom lyckligtvis ihåg instruktionen om att alla skulle niga framför Dolores och böjde därför snabbt på benen i en inte allt för gracefull nigning.

Till mitt stora förtret hade min kuk återigen feltolkat min nervositet och nakenhet. Det fick till följd att den ställde sig i en praktfull erektion och svajade i luften någon meter framför madam Dolores.

Mannen till vänster om henne pekade demonstrativt mot min kuk.

”Vad är det där?” frågade han med ett överdrivet äcklat tonfall.

Genast kom ett svidande svar från Dolores ridpiska som träffade mycket hårt över ollonet. Detta fick snabbt min kuk att gömma sig undan den hastigt påkomna smärtan. Det var på håret att jag skrek till av smärta. Med sammanbitna tänder och tårfyllda ögon lyckades jag bemästra den och lät inte mer än ett djupt andetag komma över mina läppar. Jag tyckte mig skönja ett återhållsamt leende på Dolores läppar.

”Bödel, du kan börja testa slaven nu.” Dolores röst var djup i tonen och en aning hes.

Den storväxte mannen med huvan kom fram mot mig, tog tag i min arm och drog mig i riktning mot britsen. Han förde mig till fotändan och placerade mig så att jag stod framåtböjd över britsen med ändan i vädret medan överkroppen vilade mot bädden.

Min bödel grymtade och andades tungt när han lösgjorde piskan som hängde vid hans sida. Han ställde sig tätt bakom mig och vilade sin väldiga vänsterhand mot min svank. Jag blundade, bet ihop tänderna och fokuserade när jag förberedde mig på det första slaget. Läderremmarna mötte min hud, men det var mer som en smekning än ett slag. Det följande mötet var lite hårdare, men långt ifrån smärtfullt. Det var som om han ställde in siktet. Ett flertal liknande ickeslag följde och jag blev nästan otålig över väntan på smärtan.

Svisch! Precis när jag släppte fokus kom det första hårda slaget. Jag spände mig i hela kroppen och det var med nöd och näppe jag lyckades kväva ytterligare ett skrik av smärta.

Svisch, svisch! Slagen kom i ganska tät följd. Det gjorde ont som fan eftersom jag spände mig. Men det här tål jag konstaterade jag segervisst. Insikten om detta gjorde det lättare att åter slappna av. Nu var det lättare att tåla slagen.

Piskslagen kom i tät följd och styrkan i dem ökades successivt. Mina skinkor blev varma av det tillrusande blodet, och en kvardröjande, mer svidande smärta började ta över.

Mot slutet av piskningen tog mannen i för fullt och jag kunde höra honom stånka och stöna av ansträngningen. Den svidande smärtan höll på att bli för mycket för mig. Jag var mycket nära att avsluta behandlingen av mina sargade skinkor med ett rop av smärta. Då slutade slagen hagla och allt blev stilla igen. Bödeln tog tag i mina axlar och hjälpte mig upp på fötter.

Jag sneglade mot skrivbordet för att se om jag kunde utröna några reaktioner från min jury. Dolores och den unga kvinnan antecknade något i sina papper medan mannen fortfarande satt lojt tillbakalutad och tittade på mig med en uttråkad blick.

Bödeln slog lätt med handflatan på britsen och menade att jag skulle sätta mig. Det ömmade rejält i skinkorna när min tyngd pressade dem mot papperslakanet. Min bödel stökade med något bortom huvudändan på britsen. Han kom tillbaka med en liten silverbricka på vilken det låg fyra kanyler. Dessa var fortfarande kvar i sina pappersförpackningar. Han placerade silverbrickan bredvid mig på britsen och drog på sig ett par nya vinylhandskar. Sedan bröt han förpackningen på en av kanylerna. Den var cirka fem centimeter lång och påminde mig i storleken om de nålar som används när man testar sänkan eller tar något annat blodprov från armvecket. Han höll upp den någon decimeter framför mina ögon och jag nickade mot honom.

Han tog resolut tag i min vänstra bröstvårta och nöp till om den samtidigt som han drog den mot sig. Sedan placerade han kanylen några millimeter från min hud strax ovanför vårtan. Han vände ansiktet mot mig och jag mötte hans blick. Jag nickade igen.

Nålen penetrerade min hud något till vänster ovanför min bröstvårta. Sedan pressade han den snett nedåt mot höger och lät nålen komma ut en bit nedanför. Efter det bröt han förpackningen på ytterligare en kanyl och förde den genom bröstet från andra hållet så att kanylerna korsade varandra strax under bröstvårtan.

Det här var inga problem att utstå. Jag har aldrig haft problem med sprutor och liknande. Proceduren upprepades med mitt andra bröst. Jag hörde hur juryn antecknade i sina papper.

Nålarna fick sitta kvar när vi fortsatte med nästa del av provet. Jag fick ställa mig på knä på britsen och puta uppåt med baken. Bödeln hämtade en svart latexdildo som han demonstrativt visade upp framför mina ögon. Den var naturtroget formad som en vacker kuk med kraftiga ådror. Bödeln tog fram en tub med glidmedel och smörjde in den svarta kuken med riklig mängd. Sedan ställde han sig snett bakom mig.

Det här testet oroade mig något eftersom jag var relativt ovan vid att penetrera anus. Samtidigt var jag stärkt av att ha lyckats så här långt. Jag tänkte inte låta detta test förstöra för mig. Jag koncentrerade mig på att slappna av så mycket som möjligt.

Bödeln stod nu bakom mig och hans händer särade på mina skinkor. En kall och kladdig klick glidmedel pressades ut mellan mina skinkor. Sedan pressade han ett finger mot min stängda stjärtrosett. Fingret gled in ett par centimeter och smörjde ingången med glidmedel.

Fingret drogs ut och ersattes av dildon. Sakta och resolut började han pressa in den i anus. Det gjorde ont när toppen plötsligt forcerade ingången och den sjönk hastigt några centimeter in i mig. Jag uppfattade ett förtjust fnitter från den unga kvinnan i juryn.

Nu behövdes det inte lika mycket kraft för att få dildon att tränga längre in. Centimeter för centimeter pressades den in i mig och fyllde min ömma stjärt. När hela saken var inne i mig började han sakta dra den utåt igen tills bara toppen var kvar inuti, sedan tillbaks in igen. Jag höll tillbaka ett stön när den för andra gången pressades in.

Smärtan övergick strax i en form av njutning. Till min stora förvåning kände jag att min kuk hårdnade och blev styv igen. Min kropp gillade uppenbarligen att bli knullad i arslet. Bödeln knullade mig nu hårt med latexkuken som allt snabbare pumpades in och ut. Jag ville runka kuken samtidigt som jag fick denna behandling, men eftersom jag inte visste hur juryn skulle reagera på det lät jag bli.

Efter ett par minuters knullbehandling drogs dildon ut. Jag kände mig rätt kaxig eftersom jag klarat ännu ett delprov. Förväntansfullt såg jag nu fram mot nästa test. Till min besvikelse hörde jag dock hur bödeln gick fram mot skrivbordet och juryn.

”Jag har nu testat slavkräket enligt era instruktioner, madam. Det verkar som han passerat och går vidare till nästa steg.”

Det var tyst några sekunder innan Dolores tog till orda. Jag vände mig oroligt mot juryn. Dolores delade viskningar med mannen på hennes vänstra sida som för första gången såg ut att vara koncentrerad på uppgiften.

”Bödel, du har utfört dina plikter enligt madams vilja. Men juryn är fortfarande lite osäker på denna slav och tänker utsätta honom för ytterligare ett prov för att vara på den säkra sidan.”

Dolores tal fyllde mig med både stolthet och oro. Jag hade tydligen klarat testet, men vad var det som gjorde dem osäkra? Vad skulle hända nu?

”Jag tänker själv utföra det sista testet för att vara säker på att det blir ordentligt gjort”, sade Dolores och reste sig upp bakom skrivbordet. Hon tog tag med sig sin ridpiska och gick fram mot mig på britsen där jag fortfarande låg med rumpan i vädret.

”Sätt på honom en bindel”, sa hon beordrande till bödeln.

Mannen hämtade en bindel av läder och spände fast den över mina ögon. Den var effektiv och jag kunde inte se ett jota sedan den kommit på plats.

Jag kände en ljuv doft av parfym och hörde madams hesa röst alldeles intill mitt höra. Hennes andedräkt gjorde att jag fick gåshud över armarna.

”Jag tror du var nära att skrika när du blev piskad första gången. Min bödel avslutade precis innan din smärtgräns var nådd. Jag kräver tåligare slavar än så. Därför skall jag nu personligen piska dig för att få klarhet i saken. Skriker du inte nu är du vidare.”

Jag blundade och bet ihop tänder igen. Mina skinkor ömmade fortfarande sedan den första piskningen. Hon hade rätt i att jag varit nära att skrika av smärta mot slutet. Nu skulle jag alltså piskas mer och säkert ännu hårdare när Dolores själv höll i piskan. Fast jag bestämde mig för att klara det. Jag måste klara det! Inget ska få hindra mig från att få tjäna denna vackra och starka kvinna. Hur mycket smärta hon än tillfogade mig skulle jag tåla det.

Jag hörde hur Dolores placerade sig bakom mig. Hon måttade med änden på ridpiskan mot min ömma bakdel. Där skulle alltså det första slaget komma. Naturligtvis på den punkt som smärtade som värst.

Hon måttade ett par gånger till utan att slå. Jag spände mig, fokuserade, bet ihop tänderna så att det ömmade i käkarna. Slå du! Jag kommer inte att skrika.

Trycket från piskan lättade och hon svingade för det första slaget.

”Nej?!”

Förvånad hörde jag min egen röst. Det kom aldrig något slag. Istället hade något mjukt och luddigt strukit över skinkan. Något väldigt lätt som kittlade och irriterade. Min kropp hade blivit så förvirrad över intrycket att kittlingen kändes tusen gånger värre än ett piskslag. Av pur förvåning hade jag instinktivt ropat nej och på bråkdelen av en sekund spolierat mina chanser.

”Du kan hämta dina kläder och lämna oss”, sade Dolores med en likgiltig röst, samtidigt som hon återtog sin plats bakom skrivbordet.

Jag lommade uppgiven ut ur rummet tätt bakom kvinnan från bussen. Jag skämdes för mycket för att ens våga titta bort mot juryn och Dolores plats. Jag hörde hur de pratade sinsemellan, hur de skrattade. Antagligen åt mig.

Det sades inte mycket under bussresan tillbaka till stationen. Alla satt som jag och grämde sig över att vi misslyckats, men vi insåg samtidigt att vi varit med om något stort. En händelse som vi skulle bära med oss under resten av vår levnad. Något som när besvikelsen lagt sig skulle förvandlas till ett kärt minne. Nu hade jag själv en historia att berätta vidare för mina vänner. Ytterligare en skröna som skulle komma att bidra till mytbildningen kring madam Dolores bland mina likasinnade.