Ella-del3

Detta är inte en bdsm-novell i vanlig bemärkelse, utan handlar mer om hur bdsm av rent misstag kan bli ett konstigt redskap i att försöka hantera svåra och jobbiga situationer.
I centrum står Marco och Ella som i en tårdrypande historia på olika sätt försöker hantera sin kärlek i ett struligt liv, genom att använda dominans och smärta som redskap.


De första dagarna gick jag som i ett töcken. Tiden bara förflöt, och ständigt kom bilden av Ella upp inom mig. Ständigt försökte jag också förtränga den och ständigt misslyckades jag.
Större delen av tiden låg jag inne i klädkammaren i hopkurad i mörkret.
Tomas tjatade en del på att jag skulle komma ut. Men Anna var ganska ointresserad av att ha mig där och grälade flera gånger på Tomas om att han skulle slänga ut mig.
En dag kom Anna hem innan Tomas, och jag låg som vanligt i garderoben. Hon slet upp dörren och tittade ned på mig där jag låg.
"Vafan ligger du där för?" Undrade hon med drypande sarkasm
"Mmm, mår inte bra." Mumlade jag till svar.
"Åh, är lilla ponken dålig. Först är han otrogen mot den tjej som gjort precis allt för honom, sedan mår han lite dåligt." Anna hånade på och jag teg.
Jag kurade i hop mig än mer och lät Annas sarkasmer riva i mitt inre.
"Var hon värd det då? Var hon ett skönt knull, den där slynan?" Även om det var en fråga, så gick det inte att ta miste på föraktet i Annas röst. Ett svar var helt överflödigt.
Men Anna var inte färdig där med mig. Hon skulle ha ett svar från mig, skulle håna mig mera. Med ett stapplande steg in i den trånga klädkammaren kom hon närmare mig. Satt sin spetsiga högklackade stövel vid min kind, pressade upp mitt ansikte så hon kunde se mig i ögonen.
"Var hon ett bra knull, svara mig då, ditt äckel!" Anna hetsade upp sig medan hon pratade och såg nu helt galen ut av förakt, hat och ilska.
Och eftersom jag inte svarade verkade hon i allt större behov av att pressa fram någon form av erkännande från mig. Hon satt då stöveln rakt över strupen och pressade på.
Förlamad av alla känlsor och av föraktet från Anna lät jag henne undergivet hållas utan att försöka ta mig fri från den stöveln som fick mig att nätan kvävas och den vassa klacken som verkade riva upp halsen på sidan.
Sedan hördes ett svagt ljud, utifrån trappan och Anna ryckte till. Det var förmodligen Tomas som var på ingång.
"Ditt djävla, lilla äckel." Väste hon och släppte i väg en lång seg spottloska som landade mitt på näsan och ned över munnen.
Med ett rått skratt släppte hon trycket över in strupe, stängde dörren och gick ut.

Med avsmak gned jag bort hennes saliv från mitt ansikte, och spottade lite i ett fånigt försök att få ut det av hennes saliv som hamnat på mina läppar, och vad jag i alla fall inbillade mig, i min mun.
Jag kände på halsen. Den dunkade och brände. När jag tittade på handen var den röd av mitt blod, så pass hårt hade den vassa stålklacken på Annas stövel rivit mig.
Med ett kvidande kröp jag i hop i fosterställning och kände tårarna bränna mot ögonlocken oförmögen och ovillig att låta tårarna komma fullt ut.
Jag vet inte hur länge jag låg där, fylld av självömkan och en bedövande värk i mellangärdet. Men då jag äntligen började slita mig ur det känslokaos som rådde inom mig hade jag på avstånd hört Tomas och Anna, som tycktes ovanligt uppåt i dag, lagat mat, och nu satt i köket och åt.
Jag tassade upp försiktigt, tog min jacka och öppnade dörren ut till trappan, så tyst jag kunde, innan jag tryckte igen den lika försiktigt och smög i väg.
Våren hade kommit ovanligt tidigt i år och de sista orangeröda strålarna slog mig obarmhärtigt i ansiktet som en påminnelse om att livet var något glatt. Men inte avsett för mig.
Med tunga steg började jag gå oplanerat för att komma bort från Tomas och Anna. Så långt bort som möjligt, för jag tänkte inte återvända efter Annas behandling av mig.
Som bedövad gick jag i rask takt men utan att ha något egentligt mål. I alla fall var det vad jag inbillade mig. För från första steget hade jag obönhörligen varit på väg hem till Ella. Och när jag inte kunde dölja det för mig själv längre, intalade jag mig att jag ändå måste in dit, för att hämta en del av mina tillhörigheter.

Smärtan i magen var nästa outhärdlig, då jag likt en inbrottstjuv smög upp för trappan mot lägenheten. Nycklarna skramlande i fickan, men jag insåg att det inte var någon bra idé att bara kliva på om Ella nu var hemma.
Så med darrande hand satte jag fingret på dörrklockan och tryckte till. Det svaga, bekanta surrande ljudet hördes inifrån hallen. Sedan blev det tyst.
När jag stått där i vad som kändes som en evighet och jag började fundera på om jag skulle gå, eller använda nyckeln, rasslade det till och dörren öppnades.
Innanför stod Ella, som vanligt hemmaklädd i trosor och linne. Smärtan att se henne var värre än då jag legat ensam i den mörka klädkammaren, och det började snurra svagt i huvudet.
Ella såg inte förvånad ut. Hon hade väl förväntat sig att jag skulle komma. Och säkert tittat i dörrögat och sett mig stå där ute. Utan ett ord släppte hon dörren halvöppen och klev in i lägenheten så jag kunde följa efter.

Tystnaden i den lilla trånga hallen var kvävande. Ella stod i dörröppningen in mot vardagsrummet i svagt motljus, vilket gjorde att jag inte kunde tolka hennes anletsdrag ordentligt.
Vi stod så en lång stund. En evighet.
"Förlåt." Kom det ur min mun. Men Ella sa inget.
"Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska kunna göra, för att det i alla fall ska bli lite bra igen. Jag är så djävla ledsen för det jag gjort, och varje minut den här veckan har jag önskat att det bara var en ond dröm." Försökte jag förklara, och Ella bara tittade.
"Vad har du gjort på halsen?" Undrade hon.
"Halsen?" Sa jag oförstående, eftersom jag var helt inne i att lägga mina ord rätt inför Ella.
"Ja, du är alldeles blodig på halsen. Vad har du gjort?" Ellas röst var kylig, men uppfordrande och plötsligt mindres jag Anna och hennes stövel.
"Det var Anna." Sa jag och försökte prata vidare om det jag tyckte var viktigt just nu. Lite blod på halsen var inget stort problem i sammanhanget. Jag kunde blött över hela kroppen, bara Ella ville förlåta mig, om bara så lite.
"Anna!? Vadå, har Anna gjort dig illa på halsen?" Undrade Ella skeptiskt.
"Ja, hon satte sin djävla klack där och rev upp mig lite." Svarade jag nästan irriterat för att Ella envisades med att prata om min hals och inte det där andra jobbiga.
"Men varför i hela världen satte Anna sin klack i din hals?" Ella lät nu lite road över det konstiga i det hela och fortfarande fullt besluten över att reda ut det.
Jag stod tyst en stund, men kände att det inte var rätt tillfälle för oärlighet och lögner.
"Ja, jag har sovit i Anna och Tomas klädkammare. Och i dag innan Tomas kommit hem gick hon in till mig och började håna mig. Sedan när jag inte svarade spottade hon mig i ansiktet och sedan trampade mig över halsen. Och det var då hennes klack rev upp mig." Redogjorde jag lydigt i hop om att Ella skulle kunna släppa ämnet nu.
Ella bara stirrade på mig.
"Men varför gjorde du inte motstånd? Slog du inte till henne?" Undrade hon med en nykter syn på det hela som fick händelsen att framstå som ganska galen.
Jag kände att det stockade sig i halsen på mig när jag tog sats för att förklara.
"Mm, jag har inte mått så bra. Jag lät det liksom bara ske." Sa jag och kände mig än uslare när jag kände tårarna bränna igen.
"Men varför?" Undrade Ella, även om hon säkert förstod.
"Det var för dig, eller...för det jag gjort. Hon sa en massa saker, hånade mig, du vet så där som Anna kan göra. Fast nu var det förstås på allvar, inte på skämt." Svarade jag och undrade vart ämnesbytet nu skulle ta vägen.
"Ska väl fan hon skita i, den djävla slampan. Hon är väl inte ett dugg bättre själv med tanke på hur många hon har knullat med bakom ryggen på Tomas. Hon ska ge fan i att lägga sig i mitt liv. Jag har inte bett henne om någon djävla hjälp." Ellas ord smattrade fram likt en kulspruta. Jag hade aldrig sett henne så arg förut.
"Men du vet, Anna är ju Anna." Försökte jag för att dämpa utbrottet en smula.
"Ska du stå och försvara den där subban nu också." Fräste Ella till svar.
"Nej, det var inte så jag menade. Bara det att det inte är någon stor grej, menar jag."
"Men det kanske jag tycker." Svarade Ella bestämt.
"Förlåt." Svarade jag korkat. Som om det vore någon form av universalmedicin att säga förlåt, något som funkade i alla lägen. Det blev tyst igen.

"Men kom här, ska vi titta på det där såret. Det kan ju vara smutsigt om det var en klack som gjorde det." Sa Ella och gick mot badrummet. Jag tog av mig jackan och följde efter.
Inne på badrummet sjönk jag ned på toaletten medan Ella rotade i medicinskåpet efter lite grejor. Det hårda ljuset från badrumslampan fick mig att känna mig usel.
Ella vände sig om, tog lite bomull med vatten på, och började tvätta mig på halsen.
"Uh, när duschade du senast egentligen?" Undrade hon med rynkad näsa. Jag tänkte efter.
"Eh, förra lördagen, tror jag." Svarade jag skamset. Jag hade inte haft några kläder att byta med, hos Tomas, att det inte känts lönt att duscha. Dessutom så hade det känts ointressant.
"Då är det lika bra att du ställer dig i duschen direkt och spolar av blodet medan du duschar, så tar vi det andra sedan." Sa hon och klev åt sidan.

Det varma sköna vattnet från duschen, och min egna tvål, livade upp mig en smula. Men det gjorde också det där jobbiga än mer jobbigt eftersom det kändes än svårare att gömma sig bakom min uselhet då.
Jag duschade kort, och kom ut lagom för att se Ella släppa ned mina smutsiga kläder i tvättkorgen med hjälp av tummen och pekfingret på ett sätt som visade på hur motbjudande mina kläder var för henne.
Jag fick en liten handduk. Stor nog att torka mig torr med, men inte för att skyla min nakenhet.
Att vara naken med Ella var givetvis något jag varit åtskilliga gånger, och störde mig normalt inte det minsta. Men just nu kände jag mig väldigt blottad av att stå där framför henne. Hon föste ned mig på toaletten.
"Jag har bara alkogel. Men du är ju en så stor och stark gosse att det borde väl inte svida för mycket på dig." Sa hon med en blandning av tillfredsställelse och humor. Sedan sprutade hon ut rikligt med gel på en bomullstuss och satte den utan omsvep mot revan i huden.
Det sved till som eld och jag grimaserade. Och Ella log ett kort inåtvänt leende och tryckte på än mer. Det kändes nästan bra att min smärta gav henne en smula tillfredsställelse.
När hon var färdig, och torkat kort satte hon ett plåster över såret, även om det kanske inte behövdes något. Så stort var det trots allt inte. Även om det blött en del.
Sedan lämnade hon mig naken på toaletten och gick ut till vardagsrummet. Jag följde efter. Hon stod där dörröppningen till sovrummet, vilket betydde att jag skulle bli tvungen att be henne flytta på sig, om jag skulle komma åt lite kläder.
Men jag stod kvar helt naken framför henne, och kände mig ganska liten.

"Du ska inte tro att du kan komma hit, säga förlåt, och sedan ska allt vara som vanligt igen." Sa hon. Och nu var rösten kylig och fylld av förebråelser.
"Det är klart jag förstår det. Jag vet att jag har sabbat allt, fuckat upp det helt. Men jag ville i alla fall att du skulle veta hur djävla ledsen jag är." Svarade jag och såg ned i golvet.
"Jag bryr mig faktiskt inte ett skit om o fall du är ledsen eller inte, Marco." Svarade Ella obarmhärtigt.
"Ja, men, he...ja." Jag fick inte fram alls vad jag ville ha sagt.
"Du har gjort mig så djävla illa Marco, så du kan inte ana. Och jag tänker aldrig, aldrig...hör du det, sätta mig i den situationen igen."
"Nej, självklart inte. Förlåt" Fortsatte jag. Hur många gånger hade jag sagt förlåt undrade jag, stilla för mig själv.
"Men kan jag, eh...få bo här. Jag kan sova på soffan." Jag grep efter minsta halmstrå att hålla mig fast i. Allt för att få vara nära Ella och försöka få henne att förlåta mig. Dessutom hade jag faktiskt ingen stans att ta vägen.
"Det är klart att du får stanna här." Svarade Ella, och mitt hjärta tog ett skutt av glädje.
"Men det gamla villkoret står fast." Fortsatte hon.
Nu jag fattade inget. Vad pratade hon om för villkor? Som jag mindes det hade hon inte sagt något. Ändå var det så viktigt att det var avgörande. Och att jag inte kom fattade vad hon menade var inget bra sätt att visa sig uppmärksam på.
Hennes blick gled i väg på ett sätt att jag reflexmässigt följde den, och landade på det lilla bordet borta vid fönstret.
"Ja, du minns väl vad jag sa när du kom ut nyknullad från toaletten med den där slynan." Förtydligade hon i onödan. För nu mindes jag plötsligt.
Där på bordet låg de två ridspöna, klämmorna, remmarna, elsladdarna och allt det där andra jag samlat i hop för att plåga Ella med. Precis på samma ställe som jag lämnat dom för över en vecka sedan. Jag hade haft någon idé om att åsynen av dom skulle vara ett straff, en påminnelse i sig, för Ella.
Men nu låg de där. Men för mig, inte Ella. Och det knöt sig i magen på mig igen.

Jag hade nog aldrig tidigare kunnat sätta mig in i situationen hur det skulle vara att förflytta sig så lågt ned som Ella nu tyckte jag skulle göra. Som hon krävde att jag skulle göra.
För även om jag sett Ellas förändring inför mig. Sett hur hon med, nästan en besatthet, sänkt sig ned i skam och smärta vid mina fötter hade jag själv aldrig lekt med tanken hur jag själv skulle förhålla mig i samma situation. Hur jag själv skulle hantera smärtan och förnedringen.
Men nu var jag där. Ofrånkomligen. Och var tvungen att ta någon form av beslut.
Och med en stor uppgivenhet insåg jag att det inte spelade någon roll längre. Smärtan från ett ridspö kunde väl omöjligen vara värre än den jag känt hela veckan.
Dessutom förtjänade jag det. Definitivt förtjänade det. Konstaterade jag för mig själv. Och om Ella nu kunde må lite bättre av det, vore det väl nästan larvigt att inte ge henne det.
Men det var med en stor portion tvekan in för den nya situationen jag nickade och började undra osäkert hur Ella ville jag skulle göra.
Hon tog ett par kliv fram mot mig och ställde sig helt nära. Hon såg upp på mig. Det skilde trots allt ett par decimeter mellan oss.
Jag såg ned i hennes ögon som inte avslöjade något annat än en stor portion beslutsamhet, och jag insåg plötsligt vem av oss som var den starka.
Det var en insikt som nästan gjorde mig yr. Jag hade aldrig reflekterat i termerna om vem som var den starka av oss. Men nu insåg jag att den målmedvetna beslutsamhet som Ella haft både då hon underkastade sig mig, och den hon visade nu, var ett tecken på en styrka jag inte tidigare anat.
Och även om insikten skakade mig, var det också med en viss lättnad. För när Ella tog mig i armen och bestämt ledde mig till bordet med grejorna så kände jag att jag till fullo överlämnat mig helt till hennes nåd och onåd.

Ella gjorde precis som jag gjort med henne. Hon band mig över det lilla, men rätt grova bordet så att jag var helt hjälplös innan hon satte igång.
Men till skillnad från mig så drog hon inte ut på det, experimenterade inte, och lekte inte med sitt offer. Hon slog hårt. Så hårt hon bara kunde, med sina små armar.
Smärtan var från första rappet outhärdlig och jag fick kämpa för att inte skrika. Något som ändå bara var en tidsfråga. För ett antal rapp senare skrek jag, bönad att hon skulle sluta och väsnades allt mer.
Hon använde min egna silvertjep för att tysta mig.
Mitt i min sista bön om nåd fäste hon den hårdhänt över min mun. Sedan greppade hon piskan igen och använde den med en nästan religiös hängivenhet. Och när tejpen inte hjälpte till för att dämpa mina skrik, satte hon helt enkelt på musik för att dölja oljudet.
Allt tid och rum försvann i ett inferno av smärta. Det enda som jag kunde göra, var att fokusera på att andas, vid de få, korta tillfällena hon tog paus.
Vid något enstaka tillfälle lyckades jag få en blick av Ella som stod där bakom mig som en hämndens ängel, med svart blick och piskade som om det var en död bit kött hon slog på. Svetten blänkte i hennes annars så söta ansikte, ett behåband hade glidit ned och hon andades tungt så att brösten hävdes tungt upp och ned.
De bara fötterna rörde sig som på ett rovdjur runt mig då hon letade fram ständigt nya ställen för spöet att landa på.

Efter stryket vare jag som drogad. Något i mitt bakhuvud sade mig att det förmodligen var adrenalin, endorfin och en kanske rent av någon typ av chock. Hela min underkropp bultade, sved, värkte och brände som av eld.
Ella lossade mina händer, sedan sjönk hon ned i soffan bakom mig. Jag fumlade bort remmarna vid fötterna och dråsade i golvet av utmattning. Med ett smärtsamt ryck fick jag bort tejpen från munnen, och jag tänkte att jag förmodligen inte skulle behöva raka mig på några veckor efter det.
Jag sträckte bak min hand och kände på min kropp. Den var hård, ojämn och svullen. När jag tittade på handen såg jag blod, men det sista förvånade mig knappast.
Fortfarande i mitt vimmelkantiga rus kröp jag mot Ella i soffan, som satt och tittade på mig med en blick jag inte kunde tolka, men som var väldigt lik den hon en gång givit mig där uppe i replokalen. Samma kväll som allt började gå åt helvete.
Jag kröp vidare, och hon bara tittade på mig. Hennes ben var lätt särade och jag kröp in mellan dom och började kyssa insidan av låren. Ella bara tittade på mig fortfarande.
Något inom mig sa mig att under min nyfunna roll borde jag inte ta för mycket på henne. Därför tog jag helt enkelt tag i de små svarta trosorna och började dra av dom helt lätt, men utan att smekas.
I samma anda dök jag också rakt på henne och började slicka i en ren gest av undergivenhet. Hon var inte de minsta våt. Och det förvånade mig inte. För det hon gjort med mig var i första hand inte något sexuellt. Speciellt inte för henne. Utan handlade om något helt annat.
Och samma sak med mitt slickande. Hon bara tittade på mig intresserat medan jag slickade, utan att visa tecken på upphetsning. Först efter en lång stund av idogt arbete började hon röra sig sakta. Och därefter kom det en del kvidande ljud och hon blundade av njutning.

Jag slickade henne länge. Riktigt länge. Min kropp bultade fortfarande av smärta men jag tappade både tid och rum för något annat än att med munnen göra det skönt för min älskade Ella.
Efteråt, när orgasmen äntligen kommit, blev hon helt stilla en lång stund innan hon strök mig lite frånvarande över huvudet.
Hon sa heller inget mer under resten av kvällen utan gick nästan omgående och la sig med en en blick jag åter igen inte kunde tyda.
Efter att inte vetat hur jag skulle förhålla mig, struntade jag i kläderna, och tassade sedan in till henne och smög mig ned i sängen där jag gav henne oralsex igen.
Men hon ville fortfarande inte prata med mig trots denna andra orgasm. Och jag kröp ned och lade mig på den tunna mattan nedanför hennes säng.
Blåslagen och med blodet fortfarande kvar på min kropp, somnade jag där som om jag vore en hund.

Jag var med Ella hela sommaren och minns nästan vad vi gjorde varje dag. Varje film vi såg, varje promenad, varje enkel lunch på falukorv och makaroner. Varje gång hon gav mig en av sina numera sällsynta skratt. Eller rent av en kram.
En gång efter att vi varit på en fest och gick ensamma den långa vägen hem till Ella sprack muren mellan oss för en kort stund.
Vi var båda lätt berusade och hade haft en trevlig kväll och pratade nästan som förr där vi genade genom ett skogsparti.
Av någon anledning så började Ella kasta kottar på mig.
I stället för att kasta tillbaks började jag jaga henne, och hon flydde fnittrande tills hon slutligen ramlade ner i gräset. Jag slängde mig över henne.
Och då hon rullade runt under mig stannade tiden för en kort stund.
Ella låg där under mig, vackrare än någonsin, och tittade upp på mig. Hon hade fått gräs i ansiktet och jag strök sakta över hennes lilla näsa för att få bort det.
Vi kysstes aldrig, utan förenades bara i blicken en lång stund innan vi fortsatte hemåt.

Hon slog mig aldrig mer. Bara den där enda gången. Även om jag många gånger önskade att hon skulle göra det. För den fysiska smärtan hade varit att föredra framför att vara med henne hela tiden och veta att det aldrig kunde bli som förr. Aldrig kunde Ella bli min igen, på det vis hon en gång varit.
Vi älskade några gånger. Oftast ganska lätt, där jag ansträngde mig för att hon skulle ha det så skönt som möjligt. Efteråt när hon somnat och innan jag tassat tillbaks in till soffan, brukade jag gråta mot hennes bröst, förkrossad över hur fel saker kan bli.

När sommaren började övergå i höst flyttade Ella. Hon skulle gå en utbildning uppe i Sundsvall. En ocean av avstånd från mig.
Jag försökte inte övertala henne att stanna. Det ansåg jag att jag mig inte ha någon rätt till.
Så med en allt mer växande panik såg jag en vacker brittsommardag Ellas prylar försvinna in i lastbilens innandöme, en efter en, tills hon slutligen med ett kort "hej då", försvann in i hytten tillsammans med sin pappa och försvann iväg.
Jag stod och såg bilen bli allt mindre, i takt med att att känslan av tomhet ökade inom mig. En stund stod jag och tittade ut i tomma luften i en vansinnig förhoppning om att hon skulle komma tillbaks. Sedan gick jag in i lägenheten som i fortsättningen skulle bli min.

Vi pratade på telefon några gånger, och hon skickade något vykort ibland. Men den lilla kontakt vi hade blev allt mer sporadisk tills den till slut helt upphörde.
Och även om det är snart 18 år sedan jag såg Ella försvinna i väg i sin lastbil, så är känslan i magen nästan den samma när jag tänker på henne.
Jag skaffade aldrig någon ny stadig flickvän, utan fyllde mitt liv med korta opersonliga relationer, i någon fåfäng förhoppning om att Ella en dag skulle stå där utanför dörren.
Med tiden började jag söka efter henne. Internet hade gjort allt så tillgängligt. Men efter Ella fanns inget spår.
Och när jag varje natt kryper ned under täcket och släcker ljuset, funderar jag på vart du kan vara. Är du gift och bytt efternamn? Är det därför jag inte kan hitta dig. Har du dött? Eller har du bara flyttat utomlands?
Men tystnaden i vår gamla lägenhet ger mig aldrig några svar. Utan jag mumlar tyst, "God natt Ella" Och stryker över kudden där du en gång låg, och vänder mig om för att försöka sova.