En ängels uppoffring

Damien satt lutad mot trädstammen och tuggade nöjt på ett grässtrå. Hans blick vandrade ut över ängen som badade i den sjunkande solens röda ljus, och fick det böljande, långa gräset att se ut som om det fattat eld. De väldiga lövträden som växtesig stora och starka längst ängens kanter var en imponerande syn, med grenar större än de flesta ungträd och kronverk som bildade ett tak av blad över golvet av gräs.
Landskapet var en storslagen syn i solnedgången, och Damien hade alltid undrat hur gammal platsen var. Från sitt ställe under den väldiga eken som växte mitt i ängens centrum hade han ofta fantiserat sig bort till gångna tider, då världen låg på branten till förintelse. Damien kunde omöjligt tänka sig att den förödelse som en gång härjat på jorden kunnat ta sig till denna plats.
Han sträckte ut benen framför sig och gäspade. Efter en hård dags arbete var det just detta han behövde. Han slöt ögonen.

Under tiden gled Shaaris vingar lätt genom luften högt ovanför trädkronorna. Den blodröda solen lyste bakom hennes böljande klänning av elfenbensvit sammet, och med blicken fäst på den mörkare delen av himlavalvet bestämde hon sig. Hon skulle göra det. Återvända till ängen. Bara för att titta. Ingenting mer. Flera kvällar hade hon från trädkronorna iakttagit mannen när han kommit gående från byn. Smutsig och svettig efter dagsarbetet, men Shaari visste bättre än att inte se genom det. Hon hade fått se en glimt av hans själ en gång, den gången han drömt och hon nästlat sig in i hans tankar. Efter det förstod hon att även hans yttre tilltalat henne; hon gillade den mänskliga råheten. Smutsen. Svetten. Styrkan. Tankarna gjorde henne yr men fick henne också att öka tempot för att inte missa honom. Bara titta. Ingenting mer.

Kvällssolen gav ängen ett magiskt utseende då Shaari med en smidig rörelse tog plats i ett av de höga lövträden. Hon hade haft tur, mannen var fortfarande kvar. Hans kropp låg halvt utsträckt under ekstammen och det såg ut som han sov. Frestelsen gnagde inom Shaari. Hon kunde ju bara närma sig en liten bit.. Inte röra vid honom, bara få se lite närmare.
Med tysta vingtag fick hon luft under de vackra vingarna och lyfte. Hon närmade sig mannen, som tyckts sova, och landade med ettävdes den upp och ner i takt med hans tunga andhämtning. Huvudet var lutat lite åt sidan, och de mörka ögonfransarna kastade långa skuggor på mannens kinder. I det dunkla ljuset tyckte Shaari nästan att hans ansikte präglades av en feminin skönhet, en stark kontrast till den maskulina kroppen, men som ändå passade ihop på något sätt.
Hans armar hängde slappa längst hans sidor med händerna vilandes i gräset, och vid närmare anblick la Shaari märke till att ena handen var sluten om ett blänkande föremål. En lång skära glänste till, och Shaari backade instinktivt ett steg, fastän det var tydligt att mannen sov.


Det krökta vapnet i människans hand blänkte i ljuset bland grässtråna. En rysning gick längst Shaaris ryggrad när honfunderade över allt ohyggligt ett sådant vapen kunde åstadkomma, och hon kom snabbt fram till att försöka avlägsna det från honom. Dem har så lätt för att skada sig själva, tänkte hon. Stegen från hennes barfota fötter gav nästan inget ljud från sig när hon återigen gick närmare den sovande människan. Hon stannade precis framför honom. Hjärtat bultade hårt i bröstet där hon stod och iakttog honom. Hon satte sig sakta ner på huk bland grässtråna, den vackra klänningen formade sig hårdare kring hennes smäckra kropp. Hon sträckte fram handen mot skäran. De mjuka fingertopparna gled sakta över det kalla stålet, och skickade ytterligare rysningar genom hennes redan darrande kropp. Ett par av hennes blonda hårlockar föll fram över hennes ansikte och förblindade henne ett par sekunder. Det var allt som behövdes för att hennes fingrar skulle lämna stålets blanka yta och vandra vidare över huden på mannens hand. Det tog inte ens en halv sekund innan Shaari for upp på fötter igen med ett ljudlöst skrik på läpparna. Hon kramade sin ena hand hårt om den andra och stirrade på mannen framför sig.

Damien hade tagits med överraskning. Han hade just förvillat sig i en underbar dröm om vackra kvinnor och god dricka, när han instinktivt känt att något var fel. Utan att tveka hade han huggit till med skäran. Nu stod han och tittade på de blodröda dropparna som från någons hand letade sig ner i gräset. Det var ingen manshand, det kunde han urskilja direkt.
Hans blick var fastnaglad på kvinnans händer, oonen igen kunde han konstatera att han inte alls hade drömt. Framför honom, nere bland grässtråna, satt en kvinna på knä, med blicken riktad neråt. Hon höll sin sargade hand i knäet och inspekterade skadan, nästan som om hon inte trodde på det hon såg. Det var ett otäckt sår, det kunde Damien se till och med från hans plats. Han lät skäran falla från sin hand och började genast ursäkta sig. Hans röst stakade sig gång på gång, och till slut gav han upp och bara tittade ner på kvinnan, som fortfarande hadeblicken riktad neråt. Han sjönk ner på knä framför henne och tog hennes hand i sin, strök försiktigt med ena fingertoppen längst såret, innan han tog upp en trasa ur fickan och knöt hårt runt hennes hand. Hennes hud var mjuk som på en babys, men Damien förstod att om blodflötet skulle upphöra måste han knyta ordentligt.
Han vilade med sin hand över hennes, innan han lyfte på huvudet för att se på henne. De blonda hårslingorna hade lagt sig som ett draperi över nästan hela hennes ansikte. Damien, som vid den här tidpunkten tappat kontrollen över sig själv och hur man uppför sig, tog sin andra hand och förde hennes hår bakom ena örat. Blicken som höjdes och mötte hans var grön som smaragder, och genomträngande som elden själv.


Shaari såg på mannen framför sig. Hans hand om hennes var det närmaste hon någonsin kommit en man, eller manlig varelse för den delen. Smärtan han orsakat henne hade försvunnit i samma ögonblick som han rört vid henne. Hon hade i ren panik låtit fälla insina vingar när hon dragit sig undan hans vapen, och hon sände en bön till Gudinnan som tack för att hon hunnit reagera tillräckligt snabbt.
Hon var fortfarande chockad dock, och hennes ansiktsuttryck måste ha speglat sig i mannens ansikte. Hon tyckte han såg ut som om han träffat på Gudinnan själv, och inte visste vad han skulle säga för att framföra henne sin vördnad.

Damien satt som förstelnad. Hans blick var fastnaglad i hennes, och tankarna rusade samtidigt genom hans huvud. Vem är hon? Varför har hon kommit? Kan det vara₦?
Hans grepp om hennes hand hårdnade, och det var inte förrän hon vred oroligt på sig som han insåg att han kramat den alldeles för hårt. Genast släppte han taget om henne. Han begravde anri sprang. Hennes häftiga andetag sved som eld i lungorna när hon tog sig förbi träd och buskage, över bäckar och stockar. Utstickande grenar rev efter hennes ansikte och kropp, men beslöt sig i sista sekund för att vika undan för hennes framfart. Den ljusa klänningen förblev därför elfenbensvit, och bar inga spår av skogens smutsighet. Hennes hår brydde sig inte om vinden som drog i det, utan så fort hon stannade upp la det sig perfekt över hennes axlar och rygg igen.
Men Shaari grät. Stora tårar rullade nerför hennes svagt röda kinder när hon tog sig genom skogen. Med en irriterad rörelse torkade hon bort dem gång på gång, med dem envisades med att återvända hela tiden. Aldrig förr hade hon behövt fatta ett så svårt beslut, och allt hade gått på en bråkdels sekund. Det hade varit över innan det ens börjat, och hon hatade sig själv för det öde hon valts att tilldelas. Hon ville ha mer av honom. Mycket mer. Det hade hon vetat den allra första gången hon sett honom i gläntan. Men tankarna var förbjudna, och handlingarna de tankarna medförde innebar inte mindre än klippta vingar. Hon hade noga gömt sina känslor inombords, utom räckhåll för de andra av hennes sort. Vanligtvis var deras sinnen alltid öppna, och vem som helst kunde ta del av andras känslor och upplevelser. Shaari visste därför att hon redan var på väg åt fel håll.
Det var han som hade lockat henne. Hans uppenbarelse hade fått henne ur balans, något som aldrig tidigare hänt. Sekunden hon tänkte det hatade hon honom verkligen.

Ett par jägare som satt och avnjöt en torftig måltid runt en eld, såg en ljus, fladdrande skepnad springa mellan träden. Deras tankar på farliga skogsväsenden, i form av vackra kvinnor som lockar ensamma män i fördärvet, gjorde att dem intesläppte sina vapen på hela natten.


Damien var, förutom en stark skogsarbetare, också en skicklig spårare. Han kunde lätt se vart den unga kvinnan tagit sig fram, men hur hon kunde ta sig fram så fort var för honom ett mysterium. Han själv fick ständigt ta omvägar för att komma förbi de ställen hennes fotsteg skvallrade om att hon sprungit.
Medan han sprang allt vad han kunde, rusade tankarna genom hans huvud ännu snabbare. Hennes blick var som fastklistrad på hans näthinna,nten på tryggt avstånd och kunde konstatera att hon inte tagit den vägen. Men spåren slutade där, precis där han stod. Han knöt frustrerat sina händer, och skulle just vända sig om och gå tillbaka, när han hörde ett prasslande ljud från träden bredvid.

Shaari väntade in honom. Hon var övertygad om att hennes andetag måste ha hörts på långa avstånd, om än inte lika mycket som hennes bultande hjärta. Hon lutade sig mot ett av de väldiga träden, och hörde människans annalkande steg. Det var nu nästan kolsvart i skogen, månens ljus hindrades från att träda ner under lövverken. Shaaris sinnen var dock mycket utvecklade, och utan att anstränga blicken kunde hon se när ett par grenar veks åt sidan och mannen trädde in i den lilla dungen hon befann sig i. Hans kropp blänkte av svett, och magmusklerna arbetade som besatta vid varje andetag han tog. Shaari insöp honom med blicken, och det var nästan mer än hon kunde uthärda. Hon gestikulerade med handen åt honom att komma närmare.

Damien tittade på henne som förtrollad, men någonstans i bakhuvudet visste han att han borde vara misstänksam över hennes beteende. Medan han brottades med de inre tankarna började han gå emot henne, osäker på hur nära han fick komma. Han var dessutom osäker på hur nära han var, då det mesta såg ut som ett mörkt töcken framför, bakom, och runt honom. Det enda som lyste upp var kvinnans hår och klänning. Bara ett par centimeter framför henne stannade han. Värmen hennes kropp utstrålade var oerhört påtaglig,och han fick kämpa emot viljan att välta omkull henne och ta henne där på platsen, med eller mot hennes vilja. Han kände att detta var en varelse man inte behandlade hur man ville, även om hans mer våldsamma sida alltid uppenbarade sig när han var i närheten av en vacker kvinna. Hans vilja att kontrollera fanns bara vid dessa situationer, och den unga kvinnan framför honom, besittande en nästintill omänsklig skönhet, var med sin oskuldsfulla uppenbarelse ett värdigt offer för hans sexuella lustar.
Men Damien fokuserade på annat. Hans blick mötte för andra gången hennes, och för ett par sekunder, eller minuter, stod de stilla och tittade på varandra. Inspekterade utan att döma. Utan att kritisera. I den stunden visste han vem hon var.

+0öras med hans bruna. Shaari var redan förlorad. Den moraliska striden inom henne var så gott som över. Hennes vilja att vara med den här människan, njuta, få honom att njuta, blev så stark att hon inte ägnade en tanke åt de förpliktelser och löften hon avlagt mot sitt folk, och sig själv. I hans ögon kände hon sig attraktiv. Vacker. Eggande. Många gånger hade hon fått höra berättelser om den mänskliga parningsakten, hur våldsam den kunde vara, hur ont det kunde göra. Men dessa historier avfärdade hon tveklöst när hon nu såg på honom. Det var så mycket mer än det, känslorna som bubblade upp inom henne gjorde henne nästan berusad.

Damien var över henne innan hon ens förstått vad som hänt. Hans instinkter hade drivit honom över gränsen, och med ett fast tag om den unga kvinnans armar tvingade han henne bakåt, mot den hårda stammen av en stor ek. Han hörde en tyst flämtning från henne när hennes rygg slog emot barken, men han lättade inte greppet om henne. De starka händerna tvingade henne upp mot stammen med en enorm kraft, och inte ens om Shaari velat hade hon kunnat ta sig bort från honom. Hennes hjälplösa tillstånd satte fart på Damiens självförtroende. Han höll henne stilla mot trädet, de stora händerna kramade hårt om hennes armar. Återigen såg de på varandra, båda totalt utlämnad åt den andres blickar. Damien tog ett steg mot henne, hans kropp var bara någon centimeter från hennes. Vid varje andetag hon tog snuddade hennes tygklädda bröst mot hans nakna bröstkorg. Den lätta berörningenskickade rysningar genom hans kropp, och gjorde honom plågsamt medveten om hans tillstånd. Ändå var han tveksam inför vad han skulle göra. Han ville inte skrämma henne, men samtidigt drev hans känslor på honom, manade att få honom att agera.

Han hade sett henne i drömmarna den där dagen för några veckor sedan. Hon hade funnits där, lika påtagligt som om det vore verklighet. Han hade försökt fånga henne då, men hon hade dragit sig undan gång på gång. Något hade hindrat henne från att låta honom komma henne nära. Han upplevde det nu som en liten seger, en fortsättning på drömmen då han äntligen fångat in henne. Han drog sig till minnes då han i ett manlighetstest för många år sen fått i uppdrag att fånga in en av de vackra vildhästarna som bgla henne. Det hade tagit lång tid, men han hade lyckats tack vare sin bestämdhet och förståelse inför hennes natur. När han nu såg på kvinnan framför sig, kunde han inte annat än associera henne med det vita sto som ännu stod i hans stall. Stoet som lärt sig att älska honom, som låtit underordna sig hans vilja. Damiens bestämdhet tvingade honom ytterligare ett steg närmare henne, hans kropp vilade nu lätt mot hennes.



Shaaris kropp, ditintills orörd av en mans smekning, skälvde lätt mot Damiens hud. Hennes armar och rygg smärtade mot den hårda barken, men inte för något annat mellan himmel och jord skulle hon vilja byta ut den känslan. Hon såg hur hans ena hand släppte taget om hennes arm, hur hans fingrar sakta närmade sighennes ansikte. Berörningen skickade små stötar genom hennes kropp, när hon kände hans grova fingertoppar mot sin kind. Damien smekte långsamt över hennes ljusa hud, förundrades över hennes mjuka kvinnlighet. När hon slöt ögonen lämnade hans blick för ensekund hennes ansikte och vandrade ner över hennes kropp. Inombords skrek han efter henne, men hans sinnen påminde honom om att han måste gå varsamt fram. Han tvingade blicken uppåt igen och såg hur stela hennes ansiktsdrag var, nästan som om hon höll andan. Hans fingertoppar lämnade hennes kinder och strök sig sakta mot hennes mungipa. Hans tumme vandrade över på hennes underläpp, och under sin lätta berörning kunde han känna hur hennes läpp skälvde. Damien kämpade emot allt vad han kunde, men lutade sig sakta närmare henne. Tummen lämnade Shaaris inbjudande läppar, och när gled istället ner över hennes hals. Han var så nära, och kände hennes varma andedräkt mot sina läppar. Han såg hur hon särade något på sina läppar, fortfarande med slutna ögon. Damiens hand som fortfarande greppade om hennes arm hårdnade, och han tillät sig att pressa sin kropp mot hennes. Med sin andra hand som smekt sig nerför hennes känsliga hals, kunde han tydligt känna pulsslagen genom hennes hud. Hårda och snabba. Han kopplade ett lätt grepp om hennes hals, och blev genast varse hennes instinktiva reaktion i form av en hög flämtning. Hon försökte dra sig undan honom, men med greppet om hennes arm höll han henne på plats.

Han stod fortfarande något böjd över hennem utan att kyssa, försiktigt och trevande. Shaari stod helt stilla med slutna ögon, kände hur hennes kropp slappnade av mer och mer, hur hans läppar lugnade henne, talade om för henne att det inte var någon fara. Hon tryckte sin kropp något mot hans, särade en aning på läpparna och kysste hans underläpp. Damien var inte sen med att utnyttja situationen; hans hand över hennes hals hårdnade något, samtidigt som han tryckte sina läppar hårdare mot hennes. Han tvingade in sin tunga mellan hennes läppar, smekte mjukt hennes tunga med sin egen. Shaari andades tungt mot honom, njöt av hans kyssar och glömde helt bort den hårda barken mot sin rygg.

Damien släppte taget om hennes arm. Hans hand smekte mjukt upp över hennes axel och vidare över kinden. Han drog henne till sig, backade ett steg så hon kom bort från stammen. Samtidigt letade hans hand sig in bakom henne, slingrade sig in i hennes hår och tog ett hårt tag om det. Han drog det lätt bakåt, så hon kom att blotta halsen för honom. Motvilligt lämnade han hennes läppar, kysste sig nerför hennes haka. Hans hand om hennes hals smekte hårt neråt, över nyckelbenet och vidare ner över bröstkorgen där den stannade. Hennes hjärtslag kändes tydligt under hans hand. Damien älskade verkligen detta. Det kändes som om hans liv gick ut på att fånga in och göra kvinnor till sina egna. Hur vartenda vilt sto kunde kuvas bara man visste hur man skulle göra. Och han visste verkligen.


Hans hand i hennes blonda hårslingor hårdnade. Läpparna lämnade hennes haka och gled ner över halsen. Han andades tungt mot henne, särade läpparna och nafsade tag i hennes hud. Han hörde hennes tysta jämranden, drog håret ännu mer tillbaka och bet lätt i hennes hals. Den mjuka huden kändes öm mellan hans läppar, och han vågade inte ta i alltför hårt i fall det skulle göra för ont.

Shaari vred sig i hans grepp. Blodet rusade genom hennes kropp, obekanta känslor som hotade att förgöra henne om hon inte gav med sig. Hon fogade sig därför villigt inför honom, tryckte kroppen hårt mot hans, vred instinktivt sina höfter mot honom. Damien släppte taget om hennes hals, andades bara tungt mot hennes hud och njöt av de känslor hon frammanade hos honom. Hans hand lämnade hennes bröstkorg, smekte sig neerörning. Greppet om hennes hår släpptes, och den andra handen fann sin plats över Shaaris andra bröst. Damien rätade på ryggen, såg ner på henne för att utläsa hennes reaktion. Hans ögon mötte hennes som var glansiga av upphetsning. Hennes ögonlock var halvt slutna, och blicken något frånvarande. Hon stod alldeles stilla, varpå hennes bröstkorg höjdes och sänktes i takt med hennes häftiga andhämtning. Damien log inombords. Han hade henne i sitt grepp, fångat henne som han försökt göra i drömmen men där misslyckats. Han kände sig oövervinnelig, som om det inte fanns någon kraft i hela världen som kunde hindra honom från att ta det han helst ville ha. Tanken på att göra henne till sin gjorde honom rusig, och när instinkten slog till med all kraft fällde han henne hårt till marken bland de löv som träden fällt, i väntan på att nya skulle växa ut om ett halvår.

Shaari flämtade efter andan när hon slog emot marken. De mjuka löven hindrade hennes fall något, men var långt ifrån en värdig stötdämpare. Hon blickade uppåt, och fick se Damien stå vid hennes fötter med en blick hon aldrig tidigare sett. Hans uppenbarelse var magnifik, hård och maskulin, men Shaari kunde inte slita blicken från hans ögon. De såg mörka ut, nästan svarta. Hon blev förförsta gången på länge tveksam till sitt val. Hon hävde sig upp på armbågarna och ålade sig sakta bakåt. Damien följde henne med blicken, skakade sakta på huvudet och gick efter henne. Hon stannade upp, och hjärtat hotade med att banka sig rätt ur bröstkorgen. Hon såg på honom när han satte sig ner, böjde sig över henne och kysste hennes kind. Hans läppar vandrade vidare över hennes, och försiktigt och med ömhet kysste han henne. Shaari visste inte vad hon skulle tro, men hon glömde alla tankar på flykt när Damien återigen lade händerna över hennes bröst. Han masserade dem hårt över tyget, intensifierade kyssen och nafsade vilt efter hennes läppar och tunga. Shaari hävde kroppen upp mot hans smekande händer, och innan hon ens visste vad som hänt kände hon hans tunga kropp över sig.


Damien tog plats över henne, lade sig tillrätta mellan hennes smått särade ben och stödde sig på armarna för att inte göra henne illa. Han blev varse hur flickans klänning glidit upp över låren, och med ech trycka honom närmare, när hans händer kopplade ett stadigt grepp om hennes handleder och pressade dem ner mot marken. Hon drog frustrerande efter andan, bet tag i hans underläpp och tryckte sitt mellangärde hårt upp mot honom. Damien morrade mot hennes läppar, mötte hennes retsamma stötar samtidigt som han släppte taget om hennes ena handled. Hans andra hand höll lätt ner båda hennes, då han fumligt försökte lösgöra sig från sina byxor. Hans ivriga fingrar måste dock ge upp, och han stannade till en kort stund för att hämta andan och lugna ner sig. Under tiden lösgjorde sig Shaari sakta från hans hand, ålade sig neråt en aning, och med blicken fäst i hans började hon dra loss hans bälte. Damien lät henne göra det, hans stenhårda lem bultade hårt för att nå friheten. Med ett snärtande ljud var bältet av, och hamnade i en hög bland löven en bit bort. Shaaris flinka fingrar lossade snabbt upp snörningen som höll Damiens byxor på plats, varpå han nästan sparkade av sig dem i sin iver. Han satte sig upp påknäna mellan hennes ben och betraktade henne noggrant.

Shaaris ögon vidgades när hon fick se honom helt utan kläder. Den muskulösa kroppen, hårt tränad under alla år han tillbringat som jägare, spårare och skogsarbetare, granskades noga av hennes blick. Hon insöp dess skönhet, förundrades av vilken påverkan den hade på henne. Damien böjde sig fram och strök bort en hårslinga från hennes ansikte. Han log för första gången mot henne, ett leende hon aldrig skulle kunna radera ur sitt minne. Han placerade händerna på varsin sida om henne, kysste henne så hårt att hon tvingades ner mot marken ännu en gång. Löven under henne var nu behagligt mjuka, och när Damien återigen lade sig ner över henne, kunde hon konstatera att hon aldrig trivts bättre än nu. Den hårda kroppen som mjukt, men bestämt, tryckte sig mot henne, värmen som omslöt henne, smekningarna som hetsade henne.. Det blev för mycket för henne, och hon började vrida och vända sig under honom.

Damien märkte av hennes frustration. Han satte sig halvt upp igen, tog ett fast tag om klänningstyget vid hennes axlar och drog sakta ner det. Han blottade hennes bröstkorg, bröst och halva magen. Blicken blev mer lysten ju mer hud hans ögon fick skåda, och med en häftig rörelse hadeågon sekund. Med ett högt morrande läte drog han henne ner mot sig, rullade runt igen, varpå Shaari kontrade och återigen fick ner honom på rygg. Deras lek fortsatte, och överallt uppe bland träden flög fåglarna iväg, skrämda av det ljud som hördes nere från marken.


Mitt i leken slet Damien av Shaaris klänning som fortfarande var snörd runt hennes midja. Han såg undrande på henne då han tyckte hennes nakna kropp gav ifrån sig ett svagt ljussken. Men efter att ha blundat och ruskatpå huvudet, förstod han att han bara inbillat sig. Han drog med henne upp i sittande ställning, lät blicken vandra över hennes kropp, som för honom tycktes vara omänskligt vacker. Proportionerna var helt perfekta, den kvinnliga mjukheten fanns där, liksom den fasta huden, de mjuka kurvorna, bröstens välvning och de välformade benen. Han drog henne intill sig, placerade henne framför sig på marken med benen på varsin sida om honom. Han lade märke till hur hon svalde, flackade lite med blicken och hur hennes händer darrade något på marken. Damien fattade tag om hennes händer, flätade samman sina fingrar med hennes, och lade dem sedan mot sin bröstkorg. Han tryckte dem mot sig, och gled sen sakta längre ner med dem. Hans blick var fastnaglad i hennes när han bestämt förde deras händer längre och längre ner. Shaari försökte inte kämpa emot, hennes nyfikenhet hade övervunnit både hennes försiktighet och moraliska samvete. När hennes ena hand plötsligt smekte över Damiens hårda lem, ryckte hon till som om hon vaknade ur en dröm. Hon slet blicken från hans ögon, vandrade med den neråt och fastnade med den mellan hans ben. Hans händer lämnade hennes, och stötte sig istället mot marken. Han lutade sig lätt tillbaka, gav henne en uppmuntrande blick och tryckte signågot mot hennes hand. Shaari förstod budskapet, och tryckte försiktigt med handen om honom. Hon testade sig trevande fram, rädd för att göra honom illa. Men Damien slöt ögonen, och hans andetag blev lite tyngre än tidigare. Hon slickade sig om läpparna som vid det här laget var snustorra, satte sig mer tillrätta och förde handen långsamt upp och ner över honom.

I takt med att Damiens bröstkorg hävdes upp och ner snabbare, ökade också Shaari tempot. Hon läste av honom som en öppen bok, ochde hon på läpparna och omslöt honom i sin varma mun. Med läppar och tunga sög hon honom mjuk och sakta, tog honom successivt längre in. Det dröjde inte länge förrän hon blev varse hans hand bakom hennes huvud. Med lätta rörelser hjälpte han henne hålla tempot, som intensifierades för varje sekund dom gick. Till slut drog han sig häftigt ur henne, och om situationen varit en annan hade han skrattat roat åt hennes förvånande min. Men nu skrattade han inte, utan hade bara en sak i huvudet. Han satte sig tätt intill henne, placerade händerna om hennes kinder och kysste henne hetsigt. Samtidigt lutade han sig fram, över henne, tvingade henne återigen på rygg.

Hennes mjuka kropp under honom var så inbjudande att han kom av sig och bara låg heltstilla över henne. Han kände hennes händer över hans rygg, de lätta smekningarna av mjuka fingertoppar, de eggande rörelserna av hennes underliv mot hans skrev. Han förde ner en hans och särade än mer på Shaaris lår. Han smekte dem mjukt, från knävecket upp till den mjuka huden på insidan av hennes lår. Han försökte hålla sig, men instinkten och lusten blev honom övermäktig. Med en brysk rörelse särade han våldsamt på dem den sista biten och lade sin hand hårt över hennes sköte.


Shaaris jämrande hördes högt bland träden. Med ens tryckte hon sig våldsamt ner mot hans hand, manade honom till att fortsätta. Damien log segervisst för sig själv, kysste hennes läppar samtidigt som hans pekfinger drog lätt över hennes fuktiga skåra.
Shaari visste inte till sig av njutning. Hon försökte greppa tag om hans hand för att få honom att fortsätta, men varje gång drog han undan sin hand från hennes. Hon flämtade av frustration, lade sig tungt ner mot marken igen och fick finna sig i att vänta. Damien gav henne en uppmuntrande blick och återvände med fingrarna till hennes underliv. Utan att ge en förvarning förde han ett finger bryskt in i henne. Shaari ropade till, främst av förvåning, sedan stelnade hon till när hon kände att en del av honom faktiskt var inom henne. Damien kände hur hennes muskler kramade hårt om hans finger, och hans tankar skenade iväg när han fantiserade om vilken annan kroppsdel det skulle komma att vara snart. Han kom på sig själv med att stöna vid bara tanken, och inde sig med ens mot honom i en förberedelse över vad som skulle komma skulle. Men Damien lugnade henne, hans händer smekte ömt över hennes kropp, tryckte henne mjukt tillbaka ner mot marken. Hans läppar fann hennes underläpp, vilken han kysste länge och väl, för att sedan vandra vidare mot mungipan. Han kysste en väg över hennes kind, för att sedan mjukt nafsa tag i flickans öronsnibb. Hans andedräkt kändes brännande het mot hennes hud när han viskade:

â‚“ Frukta mig inte...+r
Han kände hur hennes kropp med ens blev mjuk och villig, hur hon slappnade av och lät honom komma närmare. Med hjälp av en hand förde han sakta in sin lem in i henne. Känslan av den varma omslutningen skickade stötar genom hans kropp, och till ljudet av hennes smärtfyllda stön kämpade han emot viljan att ta henne hårt redan från början. Han låg blixtstilla över henne, kände hur hennes naglar rev vildsint över huden på hans rygg. Smärtan hon tillfogade honom var inte annat än njutbar i denna situation, och sakta vred han sig över hennes kropp. Shaaris ögon var hårt slutna, med mjuka kyssar över hennes sköra ögonlock fick han henne att öppna ögonen och se på honom. De tårfyllda ögonen glänste mot honom i mörkret, och Damien tappade andan när han för första gången insåg hur otroligt vacker hon var. Det gyllenblonda håret som låg utbrett över höstlöven, den ljusa kroppen som fogligt låg under honom och de vackra ögonen som drunknade i hans, lika mycket som hans drunknade i hennes.

Dem låg helt stilla en lång stund. Det värkte av ansträngning i Damiens armar, men känslan ignorerade han bestämt. När musklerna i Shaaris ansikte slappnat av, och fingrarna mjukt smekte hans rygg, tillät han sig att ytterst försiktigt röra sig mot henne. Han drog sig långsamt ur henne, och stötte lika långsamt in igen. Efter ett par upprepade gånger tycktes det inte vara lika smärtsamt, och Damien ökade takten när Shaaris ansikte talade om för honom att hon var okej.


Ju mer Damien stöttein i henne, ju snabbare övergick smärtan till njutning. Shaari tvingade sig själv att slappna av, hennes kropp började göra motrörelser och någonstans i bakhuvudet hörde hon hur han stönade ljudligt. Men allt tycktes vara som i dimma, hon kunde inte få grag drog hon honom mot sig för varje stöt. Känslan som byggdes upp inom henne var henne för mäktig för att känna igen, och allt hon ville var att locka fram den. Damien lade märke till det, och han förde snabbt ner en hand mellan hennes ben. Hans pekfinger fann hennes klitoris, och hårt började han massera henne, alltmedan han stötte snabbare i henne. Det dröjde inte länge förrän Shaari svankade våldsamt med ryggen upp mot honom och skrek ut sin njutning rätt ut i natten. Hennes medvetande flög iväg långtbort, till ställen dit enbart ro och fullkomlig tillfredställelse rådde. Ristningarna som skakade hennes kropp märkte hon knappt, utan när hon kommit till sans igen låg hon utmattad under mannen, mjuk och avslappnad i hela kroppen. Hennes kropp var smutsig av jord och löv, och under naglarna skvallrade de röda spåren om att hon rivit honom för hårt över ryggen.

Hon blickade utmattat upp mot Damien. Han såg ner på henne, strök bort ett löv från hennes bröst, böjde sig ner och kysste mjukt hennes läppar. Att få se henne tillfredställd var nog det finaste han sett i hela sitt liv. Men hans eget tillstånd gjorde honom påmind, och med en något tveksam blick började han sakta röra sig inom henne igen. Han såg hur hon slappnade av, särade villigt mer på benen och lutade huvudet tungt bakåt mot marken. Frestelsen gnagde inom honom, den tillbakahållna lusten att dominera var mer än han klarade av. Med ett fast tag om hennes händer tryckte han ner dem i marken ovanför hennes huvud. Hans fingrar placerades mellan hennes, och hårt kramade han dem, pressade ner dem i jorden.

Damien såg att hon blev osäker. Oron speglade sig i hennes ögon, och han kunde inte låta bli att njuta av det. Han stötte hårdare mot henne, tvingade nästan fram skrik från henne för varje stöt. Hans läppar kysste vilt och hetsigt hennes, innan de nafsade sin väg nerför hennes hals. När hon lutade huvudet bakåt bet han mjukt tag i hennes hud, rispade med tänderna, andades hett mot henne. Han hade nog aldrig någonsinvarit hårdare än nu, det var nästan smärtsamt att vara inuti henne. Med ett morrliknande ljud stötte han sig våldsamt in i henne, gång på gång. Han lyssnade uppmärksamt till hennes ljud, och när han utan att sakta ner på takten såg på henne, urskiljde han“ Be mig inte att sluta, inte nu₦

Han smakade den salta smaken av tårar på sin tunga, insöp doften av hennes kropp och kramade samtidigt hennes händer krampaktigt i jorden ovanför henne huvud. Med ett vrål av njutningg våldsamt in i henne, tömde en enorm, varm sats som aldrig tycktes ta slut. Hans kropp skakade över Shaari och tryckte ner henne hårt mot marken. Efter ett par långa sekunder föll han ihop över henne.


Damiens kropp vilade tungt över Shaaris. Hans lemmar slappnade av, musklerna i hans kropp blev mjuka och hans flåsande andhämtning återgick sakta till det normala. Han drog sig sakta ur henne, lade sig sidan om henne och slöt för en sekund ögonen. När han öppnade dem igen var flickanborta. Han satte sig käpprak upp, och fick syn på henne några meter bort. Hon satt på knä bland löven, med huvudet tillbakalutat och blicken vänd upp mot det svarta himlavalvet. Från hennes rygg skymtade han kaskader av olika färger, böljande i den svagavinden, utan form och skepnad. De gnistrade svagt i månens ljus som letat sig ner i dungen genom ett hål bland lövverket. Shaaris kropp badade i ljuset som föll ner på henne. Hennes ansikte var förvridet i sorg, och nya tårar smyckade hennes rodnande kinder. Det blonda hårsvallet nådde precis ner till marken bakom henne, och gnistrade ikapp med färgerna på hennes vingar bakom.

Damien satte sig upp. Aldrig någonsin hade han sett en vackrare uppenbarelse. Han kunde ha sålt sin själ till Lucifer själv, bara han fått äga denna kvinna för resten av sitt liv. Men sanningen kom ifatt honom, tvingade honom att inse att hon inte var från denna värld. Han hade vetat det från början, men vägrat erkänna det. I hans dröm hade hon varit bevingad. När han skurit henne med skäran hade han fått se en skymt av dem. Men han hade ändå älskat med henne, hon hade låtit honom, en simpel människa, besudla henne med sin smutsighet. Han skämdes över sitt agerande. Skämdes över att han ens trott att han kunde ha tagit henne mot hennes vilja om han så velat.

Shaaris hjärtskärande skrik hördes mellan träden, och avbröt Damien i hans tankar. Han rusade upp på fötter, fann henne liggandes ner på sidan, fortfarande med månljuset badande över hennes kropp.nsandes. Shaari grät förtvivlat i hans armar, och hennes kropp riste kraftigt av snyftningarna. Hennes röst stakade sig gång på gång när hon i förtvivlan viskade:

ₓ Mina vingar. Mina vingar₦

Dame över hennes kropp. Hans händer gled över hennes rygg, och han kunde tydligt känna två små sår över flickans skuldror. Det röda blodet tog form på hans fingrar, och tyst förbannade han de högre makterna som utsatte den vackraste av änglar för något sånthär.
Han tog ett mjukt tag om den gråtande Shaari, bar upp henne i famnen, böjde sig ner och plockade ihop deras kläder. Sedan började han sakta gå därifrån. Bort från dungen. Bort från skogen. Bort från platsen där han förlett den oskuldsfulla till synd, och kuvat det vita stoet som för evigt borde ha fått leva fritt.