En början

Hon står lutad mot ena väggen i hallen. Jag kan inte göra annat än betrakta henne. Kan inte slita ögonen från henne och hon vet det. Fast hon visar ingenting. Hennes ansikte är helt oberört, läpparna slutna. Jag sväljer hårt. Hon fortsätter att betrakta mig under tystnad, med sitt oberörda ansikte och…

Och sina klarblå ögon. Färgen, formen… de är så vackra. Hennes läppar är tunna men perfekt formade. Hennes långa rödbruna hår böljar ned över hennes bara axlar. Min blick glider nedåt. Över hennes fasta bröst. Hennes nipples – bara litet mörkare ton än hennes hud – står rakt ut. Min blick fortsätter glida nedåt. Över hennes fasta mage. Ned in mellan benen. Hennes könshår är mörkt och ansat. Hennes ben är fantastiskt formade. Det visste jag i och för sig sedan innan – hon verkar vara lika förtjust i att bära tighta jeans från Miss Sixty, som jag har varit förtjust i att betrakta henne. Hur de har smitit åt runt hennes lår och hennes bak. Eller som när hon en gång satte sig på huk precis utanför institutionen: hennes jeans gled ned, blottade hennes skinkor, klyftan mellan dem och avslöjade att hon inte hade några trosor på sig. Min lem reste sig direkt. Hennes bak… min blick glider uppåt igen, över hennes perfekt formade höfter. Där, utanför institutionen, hade jag inte lyckats slita blicken från hennes bak förrän hon hade rest sig, vänt sig om och sett på mig. Våra blickar hade mötts, hon hade lett som om hon inte anade vad jag hade betraktat. Eller som om hon inte brydde sig, tyckte att det var okej. Efteråt hade jag gått in på en av toaletterna och runkat mig själv till utlösning, medan jag fantiserade om hur jag lät en hand glida innanför hennes jeans, ned längs klyftan mellan skinkorna, rörde området mellan hennes stjärthål och hennes sköte och sedan förde in ett finger i…

Men nu är jag här. Hon är också här. Nu. Min blick glider nedåt igen. Till hennes fötter, som är klädda i ett par svarta lackpumps med höga klackar. Någonstans i mitt bakhuvud formuleras frågan ”Vad gör Rebecca här, helt naken förutom ett par högklackade pumps?” men jag skjuter frågan åt sidan och möter hennes blick. Och kan inte låta bli att le. Hon ler tillbaka. Så vänder hon sig helt om och går in. Sätter långsamt den ena foten precis framför den andra, i en rak linje. Hennes höfter rör sig upp och ned. I slutet av hallen kastar hon en blick över axeln och ler. Så går hon in i köket. Jag hänger av mig min jacka, böjer mig ned och knyter upp kängorna, sparkar av mig dem. Och följer efter henne.

Inne i köket har hon ställt sig framför arbetsbänken mot väggen. När jag kommer in och ställer mig framför henne lägger hon händerna på mina axlar, håller dem där. Sedan trycker hon mig långsamt bakåt, tills jag står lutad bakåt mot arbetsbänken mittemot. Så tar hon ett steg bakåt och hoppar smidigt upp och sätter sig på arbetsbänken framför mig. Först nu noterar jag att hon har förberett sig, bullat upp med kuddar bakom sig. Hon lutar sig bakåt, sjunker ned bland kuddarna med överkroppen. Så drar hon långsamt upp benen mot sig, rätar ut dem, sträcker ut helt rakt. Så – långsamt, långsamt – särar hon på dem. Till slut halvligger Rebecca framför mig med benen i…

Ett försök att skriva ur en killes perspektiv. Vad tycker ni? Är det värt att fortsätta?