En tur med Tunnelbanan

Det är en sval sommarkväll och trots att klockan inte har hunnit bli så mycket så har de flesta av dina kollegor redan hunnit iväg för att göra något i det angenäma vädret men du är fortfarande kvar eftersom du ändå inte har några planer för kvällen. Kontoret är nästan tomt när det kommer upp ett bud med ett paket adresserat privat till dig. Innan du hunnit inse att det inte finns någon avsändare så har budet försvunnit.

Av någon anledning så tittar du dig omkring lite oroligt så att ingen kan se innan du öppnar paketet. Överst i paketet ligger en lapp med följande uppmaning:

"Sätt på dig exakt vad som finns i paketet.
Ställ dig på perrongen för t-banan mot Akalla
på Kungsträdgårdens tunnelbanestation.
Ta tåget som går exakt 18:06 mot Akalla.
Sätt dig i tredje vagnen framifrån bänken
näst längst fram i vagnen med ryggen i tågets
färdriktning.
Under färden skall du placera benen så att
Dina medpassagerare kan ana vad du har under
rocken men inte vara säkra.
När du är framme i Kista så går du av och tar
uppgången längst fram i tågets färdriktning.
Du går ut över den öppna platsen och följer
cykelvägen som går mot Mörby Centrum.
Du får inte se dig om under hela vägen."


Under lappen ligger en del kläder som du bara hinner rafsa igenom snabbt innan du blir rädd att någon skall se vad du håller på med. Snabbt stänger du paketet igen och sjunker ner framför datorn med bultande hjärta. Ingen avsändare, men du tror att du kan gissa vem det kommer ifrån. Sitta på blå linjen ut mot Kista iklädd endast vad som finns i det där paketet, det pirrar till i kroppen. Du har svårt att koncentrera dig de sista minuterna på dagen och går iväg till vattenautomaten för att svalka dig ett flertal gången. Innan du går så smyger du ner innehållet i paketet i din väska och går in på toaletten.

Ett par svarta strumpor, en bred vackert broderad höfthållare, svarta höga stövlar med klack och snörning, ett par svarta solglasögon och en lång beige rock. Det är allt. Du fumlar lite i upphetsning när du tar av dina arbetskläder och sätter på dig vad du blivit skickad. Rocken är insvängd i midjan men ganska vid nertilr den ystra sommarvinden tar tag i rocken och blåser in under och smeker dina lår som känns solvarma av din upphetsning. En sällsam upprymdhet och en känsla av att ha en fönster av glas mellan dig och alla vanliga människor som går sin vanliga väg genom Stockholm fyller dig när du promenerar raskt till nedgången. Nedfärden i underjorden känns ännu mer bisarr tack vare den utsmyckning som finns i Kungsträdgårdens station. Perrongen är nästan tom som den ofta kan vara på den här stationen. Det är egendomligt, den här linjen som går ut till de tristaste miljonprogramsförorterna börjar under Blaisieholmens bankpalats. Precis som om grabbarna från Handels skulle pendla därifrån.

Du är ensam i den vagn som du fått order om att sätta dig i. För första gången ensam sedan du gick ut på toaletten på din arbetsplats passar du på att rätta till strumporna och känna på vätan mellan dina ben. Sen kommer du raskt på att du snart inte kommer vara ensam längre och börjar pröva hur du skall placera dina ben för att kunna ge lite insyn men utan men inte visshet.

När tåget stannar vid T-centralen inser du hur länge sedan det var som du senast åkte med blå linje. Utanför dörrarna trängs en salig blandning av tuperade blondiner med avklippta trasiga jeans, unga svartmuskiga kickers med biliga solglasögon, Addidas kläder och guldlänkar samt runda babuskas i hucklen. När de väller in genom dörrarna och fyller vagnen runt omkring dig så korsar du instinktivt benen för att ingen skall kunna se något men särar dem igen när du kommer ihåg dina order.

Du känner hur de främmande blickarna riktas mot dig och tycker dig kunna höra hur de unga männen viskar ord som luder och slyna till varandra och tittar respektlöst på dig. Du kämpar med att fortfarande behålla din utmanande kroppställning trots uppmärksamheten men når tillslut ett tillstånd där rädsla, skam och upphetsning blandas med vartannat och du kan njuta av stormen av känslor inom dig.

Till slut är tåget framme i Kista och du går av. Precis innan du går ut genom dörrarna känner du en hand som glider in genom slitsen där bak, över ditt innerlår och upp mellan dina ben handens fingrar hinner spela över din väta innan den dras tillbaka. Din värld frös till under den evlädd och fortsätter gå rakt fram med orden "se dig inte om" ringandes i öronen.

Väl ute i det falnande solljuset är du tacksam över att du har solglasögonen på dig. Nu går du som i en dimma och det är inte förrän du hunnit en ganskabra bit längs med cykelvägen som du inser att du följs av ett taktfast par fötter. Sakta men säkert tar de in på dig och när ni passerar genom ett område schabbiga höghus så hör du hur du håller på att bli upphunnen. Ett par starka händer du känner alltför väl griper dig om midjan bakifrån och pressar upp dig upp mot väggen.

Du suckar djupt och känner hur verkligheten alltmer börjar försvinna runt omkring dig när han för undan rocken från din bak och blottar den mjölkvita triangeln som blivit kvar sen sommarens solande. Med en grymtning kommer han in i dig och du gnyr till av välbehag vid den omilda behandlingen. Du stretar emot när han drar sig ut igen för att få behålla hans manlighet i dig lite längre men efter ett par slag trycker du ut din skärt i samma takt som han stöter in i dig.

Grova händer smeker dina hettande lår både under och över kanten på dina strumpor. Samtidigt som takten på genomträngningen ökar så känner du en brännande smärta när hans hand landar hårt på din oskyddade bak. Trots (eller på grund av?) den oväntade smärtan kan du inte undgå att undslippa dig ett skrik när du känner hur din kropp genomströmmas av varma ryckningar. I ett töcken ser du omgivning när du öppnar ögonen igen och ser hur din älskare stöter med sina sista krafter innan han med ett gruglande vrål släpper sin saft i dig och sjunker ihop.




Det är inte jag som skrivit denna novell. Jag har fått den av en vän.