Flickan från ”andra sidan”. Del 2.

Del 2.



Av.


Sir Göte Borgare.



Ja, jag kunde ju skönja ett visst intresse för novellen, så jag slänger väl in en del till då.



Förord.

Som du ser är detta del två, och har du inte läst del ett ännu rekommenderar jag att du gör det först. Naturligtvis finns det inget tvång på att du gör det, men för sammanhangets skull är det bäst, då allt är sammanlänkat i en lång berättelse.





När jag vaknar och tittar upp igen ligger jag likadant som när jag somnade, med armen framför mig som om jag fortfarande höll om henne, men det har ljusnat ute, och hon har försvunnit.

Efter frukosten tar jag en sväng bort till Johan och talar om för honom hur nära det var att jag gick mer mig i tjärnen i går, och han säger att det var tur att jag stannade i tid, för den är enligt sägnerna bottenlös och den som ramlar i där kommer aldrig upp igen.
Jag säger inget om att det var ”gårdsspöket” som varnade mig, och visade mig vägen hem för att jag hade glömt kompassen, för jag är inte säker på att han kommer att förstå, och så vill jag inte avslöja hur intima vi har blivit med varandra, jag och ”spöket”. Inte ännu i alla fall. Vi får se senare.

Efter mitt samtal med Johan tar jag bilen och åker in till den lilla staden, som inte ligger allt för långt borta, för att fylla på matförrådet. När jag ändå är ”på stadsbesök” kan jag ju lika gärna utforska den, så som jag gjorde med skogen, med mindre risk för att gå vilse hoppas jag.

Jag slinker in på stadsarkivet, som Pelle föreslog, och hör om dom kan hjälpa mig att få reda på vad som har hänt i torpet jag hyr, men eftersom jag inte ens vet vilket århundrade det handlar om kan dom tyvärr inte detta, men jag är välkommen tillbaka när jag vet mer. Helst årtalet, eller så nära jag kan komma. Åtminstone vilket årtionde det rör sig om, så kanske.

Det är nästan kväll innan jag är tillbaka vid torpet igen. När jag har burit in mina varor och ställt dem på köksbordet får jag åter känslan att någon tittar på mig.
– Hejsan lilla vännen, säger jag utan att vända mig om, för jag gissar att det är ”spökflickan”.
– Hej Göte, hör jag henne svara med mjuk röst.

Jag vänder mig om och där står mitt lilla ”spöke” mitt på golvet. Jag sträcker ut armarna mot henne, och med några snabba lätta steg glider hon in i min famn och lägger sina slanka armar om min hals. Jag vet inte säkert men nog tyckte jag att det knäppte i golvtiljorna när hon kom mot mig, och hon känns mycket ”stadigare” att hålla i än i går.
Jag kysser henne lätt på munnen, och hon slår blygt ner blicken medan hon rodnar lätt.

När jag har plockat undan varorna tänker jag säga till ”spöket” att vi ska sätta oss i rumssoffan, men hon går före mig in i rummet och jag tänker för mig själv:
– ”Undrar om hon kan läsa alla mina tankar, och om hon i så fall har sett/hört vad jag har lust att göra med henne.”

Jag tänder eld i öppna spisen, och när jag sedan sätter mig i soffan sätter hon sig direkt i mitt knä och lägger armarna om min hals. När jag lägger armarna om henne och kramar känns hon väldigt mycket fastare i kroppen än i går.

Vi sitter så en stund innan hon rätar på sig, knäpper upp klänningen en bit, och låter den glida ner till midjan. När hon sedan tittar mig i ögonen ser jag att hon både har fått lite färg i ansiktet och en helt annan blick än tidigare. Så slår hon än en gång ner blicken och säger tyst:
– Kyss mina bröst, Göte. Det kändes så ... så underbart när du gjorde det i går kväll.
– Gärna, och jag gör gärna mer än så, svarar jag allvarligt.
Innan jag hinner fortsätta reser hon sig upp och knäpper upp klänningen helt så att den glider av henne och hamnar i en hög på golvet.
Det här är ju kusligt, för jag tänkte precis säga till henne att hon skulle resa sig och ta av klänningen helt. I stället säger jag:
– Lägg dig på soffan.
Egentligen hade jag väl inte behövt säga det heller, för hon är på väg att göra som jag säger innan jag ens har sagt halva meningen.

Jag smeker henne lätt över brösten och när jag känner bröstvårtorna styvna böjer jag mig ner och suger in den ena lilla vårtan i munnen medan jag fortsätter att smeka det andra bröstet och nu känner jag tydligt hur hon rycker till.
Försiktigt låter jag den lediga handen glida ner över hennes mage till den ljusa lilla tofsen och medan hon särar på benen viskar hon:
– Jag vet att du är snäll mot mig.

Precis när jag låter fingrarna glida ner över blygdläpparna knackar det på dörren, och ”spöket” bleknar snabbt bort och försvinner. Fan också. Det är ju bara typiskt att någon ska knacka på just nu.
– Kom in, hojtar jag, och in kommer Johan.
– Jag tänkte att du kanske hade lust att komma över och prata en stund. Frugan har åkt till sin syster i stan så vi får lugn och ro.

Innan jag hinner svara ser jag hur hans blick söker sig till klänningen som ligger kvar på golvet, men han säger inget fast han omöjligtvis kan undgå att se att det är en just en klänning som ligger där, och han vet att jag bor här ensam.
Jag är just på väg att säga nej tack, när jag hör ”hennes” röst:
– Följ du med honom, Göte. Jag väntar på dig här.
Johan reagerar inte alls, så han har tydligen inte hört något. Troligen var det väl tankeöverförning igen.

När jag fram på småtimmarna drar mig hemåt har vi hunnit bli ”bästisar” , jag och Johan.
Jag är jag bra rund under fötterna och skulle ha behövt en betydligt bredare väg att gå på, eftersom jag gör ett flertal besök i dikena.
Jag har kanske kommit halvvägs hem när jag känner att någon tar tag i mig och stöttar mig den sista biten. Jag är såpass påverkad av groggarnas mångfald att jag inte reagerar på att jag inte kan se personen som håller i mig, utan tar det bara som något helt naturligt att jag får hjälp att hålla mig på benen.

När jag är framme vid torpet lutar jag mig mot stugknuten för att pissa en sista gång innan jag går in och lägger mig, och jag känner att någon stöttar mig så att jag inte ska ramla.
Att ytterdörren sedan öppnas automatiskt för mig reagerar jag inte heller på utan jag snubblar bara in i sovrummet där jag med kläderna på slänger mig på rygg i sängen. Sedan minns jag inget mer förrän jag vaknar fram på förmiddagen med en fruktansvärd baksmälla.

Det första jag lägger märke till när jag vaknar är att någon med svala händer stryker mig lätt över pannan och håret, och jag rycker till för jag vet ju att jag är ensam. Med våld tvingar jag upp ögonen så pass mycket att jag ser ”spöket” sitta jämte mig i sängen. Det är hon som smeker mig över håret och pannan.
Jag försöker resa mig men faller med ett stön tillbaka i sängen igen.
– Ligg still så ska jag hämta någon som kan hjälpa dig, viskar ”spöket”.
Ligga still behöver hon inte be mig om, det gör jag mer än gärna, men vem tänker hon hämta tro?

Strax hör jag en äldre kvinnas röst som säger:
– Drick det här. Det smakar inte gott, men det gör nytta.
När jag försiktigt öppnar ögonen ser jag en kåsa framför ansiktet. Inget mer.
Jag tvekar, och rösten fortsätter:
– Jag är Karins mormor, och hon har bett mig hjälpa dig bara för att du är så snäll mot henne.
Jag smakar på den grågröna sörjan som är i kåsan och den smakar vedervärdigt, men jag tvingar mig ändå att dricka upp den, och nästan genast känner jag hur en underlig värme sprider sig genom kroppen.
Jag tror inte att det tar mer än som högst 10-15 minuter så är baksmällan som bortblåst, och jag känner mig hur pigg som helst.

– Karin, säger jag, var är du?
Genast materialiseras hon på golvet jämte sängen med orden:
– Jasså, mormor har sagt vad jag heter.
– Ja, när jag tvekade att dricka det hon bjöd på sa hon att du hade skickat henne.
– Det var inte meningen att du skulle få reda på vad jag heter.
– Varför då? Du vet ju att jag heter Göte.
– Det var inte meningen, viskar hon tyst. Jag måste gå, men jag kommer tillbaka.
– Vill du inte ha en kram innan du går, Karin?
Hon är redan på väg att ”tona bort”, men ”kommer tillbaka”, och kryper upp till mig i sängen medan hon mumlar:
– Du är så snäll mot mig.

Jag kramar henne hårt där hon ligger över mig, innan jag rullar över henne på rygg och sakta börjar knäppa upp hennes klänning. När jag har knäppt upp den sista knappen viker jag klänningen år sidorna, böjer mig fram och biter lätt i den ena lilla bröstvårtan. Nu hör jag tydligt att hon flämtar till och med sina små händer pressar hon mitt huvud hårdare mot sig.

Jag fortsätter att småbita och suga på hennes allt mer styva bröstvårtor och hon andas mer och mer flämtande. När jag tittar upp ser jag att hon ligger med slutna ögon och jag lutar mig fram och ger henne en lätt puss på munnen. Med ett ryck öppnar hon ögonen och tittar på mig medan hon rodnar lätt.
Jag böjer mig åter fram och kysser henne men denna gången sticker jag in tungan i hennes mun och hon rör oroligt på sig som om hon försökte komma undan, men jag vet ju att om hon verkligen vill komma undan mig kan hon ju bara ”försvinna”.

– Vad är det Karin? Får jag inte kyssa dig?
– Joo, kommer det lite tveksamt, det får du, men jag får bara så obehagliga minnen då.
– Vad då för minnen?
– Jag vill inte prata om det nu, men du får kyssa mig om du vill, och göra mer också.
– Vad då mer?
– Snälla Göte, du vet ju vad jag menar.
– Ja, det kanske jag vet. Men jag vill höra dig säga det.
– Jag kan inte, du har gjort mig så ... så mänsklig att jag skäms.

Jag vill inte plåga henne med fler frågor, utan biter åter en gång i den ena bröstvårtan medan jag smeker det andra bröstet. Karin stönar till när jag biter och jag frågar förvånat:
– Gjorde det ont?
Efter lite tvekan kommer svaret:
– Ja.
– Men, jag trodde inte att ”spöken” hade varken känsel eller känslor.
– Jag har gjort mig ”mänsklig” för din skull, det var därför jag ville gå förut för att du inte skulle märka det.
– Varför ville du inte att jag skulle märka det då?
Jag är helt förvirrad nu, och vet varken ut eller in.
– Jag har gått för långt, viskar Karin med en snyftning. Jag har gått för långt, men jag älskar dig bara för att du är så snäll mot mig.
– Vad menar du med att du har gått för långt?
Nu är jag verkligen förvirrad och vet inte vad jag ska tro. Är det bara en ”fylledröm” eller är det verklighet?
– Jag kan aldrig bli människa igen, även om jag vill! Snälla Göte, älska med mig, snyftar Karin fram.

Att säga att jag är förvirrad nu är bara förnamnet, men jag förstår att jag tydligen har satt igång något som jag inte borde ha gjort. Även om det inte var meningen att jag skulle göra det. Eller var det kanske meningen, och vad är det egentligen jag har satt igång? Jag vet varken ut eller in.

Jag reser mig upp och tar av mig kläderna medan tankarna snurrar runt i huvudet på mig.
Denna gången tittar hon mig inte i ögonen som hon har gjort hela tiden förut, utan hennes blick följer mina händer när jag klär av mig, och jag ser hur hon ”fastnar” med blicken på min vid det här laget redan styva kuk, när jag tar av kalsongerna.
När jag är naken kryper jag upp i sängen igen och hon särar på benen, beredd att ta emot mig.
– Inte så bråttom lilla vännen, skrattar jag. Vi ska väl ha lite ”förspel” först.
– Förspel? Vad menar du med det?
– Vi ska kela och smekas lite.
– Så som du gjorde med mig tidigare?
– Ja, just så. Men du ska röra mig också.
– Men Göte. Jag vet inte hur jag ska göra.
Hon låter nästan förtvivlad.
– Det är inte så noga hur du gör exakt, huvudsaken är att vi rör vid varandra.

Under tiden jag har pratat har jag lagt mig jämte henne igen, och med fingertopparna smeker jag henne lätt över armen och mer över sidan och hon ryser till innan hon säger:
– Åh, Göte, du är så snäll mot mig.
Jag böjer mig fram och ger henne en lätt kyss på munnen, medan jag smeker henne lätt över brösten så att bröstvårtorna åter styvnar.
När jag sedan kysser henne igen och låter tungan spela över hennes läppar öppnar hon munnen och besvarar min kyss, även om det är väldigt tafatt.
Med fjäderlätta rörelser smeker hon mig över ryggen och upp över nacken, och så ner igen. Fram och tillbaka fladdrar hennes mjuka fingrar och jag njuter verkligen av hennes smekningar. Jag kan inte minnas att någon ”riktig” flicka jag har varit ihop med har smekt mig så härligt som Karin gör.

Jag kysser mig ner över hennes hals, bröst och mellangärde till magen. Väl där låter jag tungan utforska naveln, och jag hör hur Karin andas väldigt flämtande. Detta har hon säkert aldrig upplevt tidigare.
När jag slickar i hennes navel tittar jag på henne och ser att hon har ett ca 3 - 4 cm brett sår strax under brösten, precis där bröstbenet slutar, och jag funderar på hur hon har kunnat få det. Det ser ju precis ut som ett sticksår från en kniv, och bortsett från att det inte syns något blod ser det alldeles ”färskt” ut.
Medan jag funderar på såret fortsätter jag att kyssa mig nedåt, och när jag nuddar hennes blygdläppar med läpparna gnäller hon:
– Nej, vad gör du Göte. Så kan man väl inte göra.
Jag tittar upp på henne och ser att hon ser alldeles förskräckt ut.
– Jodå Karin lilla, det kan man visst. Ligg nu bara still så ska jag göra det skönt för dig.
– Nej Göte, nej. Du får inte kyssa mig där. Du får inte, gnyr hon svagt, men utan övertygelse.

Jag kan inte låta bli att le lite för mig själv. Stackars lilla Karin, hon verkar helt förtvivlad över vad jag gör, men hon försöker inte hindra mig.
Jag låter tungan glida upp och ner mellan blygdläpparna och varje gång jag slickar uppåt låter jag tungan ta ett par extra slick på klitorisen, med påföljden att Karin rycker i hela kroppen och stönar högt.
Jag fortsätter att slicka blygdläpparna, men låter nu tungan glida så långt in i slidan jag når varje gång jag är där nere.

Nu kan det inte vara långt kvar innan hon får en orgasm, för hon mumlar en massa obegripliga ord medan hon slänger fram och tillbaka med huvudet. För att göra hennes troligen första orgasm så fulländad som det går, koncentrerar jag mig på klitorisen och slickar fram och tillbaka över den känsliga lilla knoppen.
Nu är det färdigt för Karin, för med ett litet skrik spänner hon sig i båge under min slickande tunga innan hon med en djup suck sjunker ihop framför mig.

Jag lägger mig åter jämte henne och smeker försiktigt över henne späda lilla kropp medan hennes andhämtning sakta övergår i en mer normal takt.
Efter några minuter tittar hon på mig med glansiga ögon och viskar:
– Göte, du är inte klok. Vad gör du med mig egentligen?
– Jag försöker bara vara snäll mot dig.
– Åh, Göte. Jag älskar dig. Du är så snäll mot mig så ...
– Vill du att jag ska älska med dig på riktigt nu?
– Ja, snälla Göte. Ja.

Jag lägger mig mellan hennes ben, tar lite saliv på kuken för säkerhets skull, och pressar mig sakta in. Jag tycker att jag känner ett visst motstånd, men när jag trycker på ger det med sig och jag glider in.
Karin skriker till och tar ett hårt tag i mina armar, och när jag tittar på henne ser jag ett par tårar i hennes ögon.
– Gjorde jag dig illa, lilla vännen, frågar jag oroligt.
– Jag var jungfru. Jag har aldrig gjort det innan.
– Varför sa du inte att du hade oskulden kvar, Karin?
– Sådant säger man inte.
– Varför inte?
Hon ruskar bara på huvudet till svar.

Sakta börjar jag knulla henne igen, och jag ser att hon njuter mer än har ont.
Några motstötar gör hon inte, men hon håller sina små händer om min nacke och smeker mjukt. Jag knullar på med långa hårda tag och känner att hon inte är djupare än att jag når botten om jag trycker på lite extra hårt.
Hon är underbart trång så jag måste verkligen anstränga mig för att inte spruta med en gång.
När jag känner att det snart inte går att hålla tillbaka längre funderar jag på om hon har något skydd, men så kommer jag att tänka på att ”spöken” nog inte använder sådant.
– Åh, ja, Göte, och lite annat obegripligt mumlar hon, och jag förstår att hon snart kommer att komma en andra gång.
Med en kraftansträngning håller jag tillbaka medan jag ökar hastigheten, men så känner jag inte kan hålla mig längre hur gärna jag än vill, utan med ett djupt stön pumpar jag in vad jag har att bjuda på, och det är en hel del.

Karin som var nära, kommer med ett nytt litet skrik när hon känner min sperma spruta långt uppe i sig, och hennes smekningar går över i en kraftig kram när hon drar ner mig mot sig.
Vi flämtar båda häftigt av ansträngning men efter att några minuter viskar hon:
– Åh Göte, jag älskar dig men nu måste jag gå.
– Nej, svara jag häftigt. Du får inte!
– Jo jag måste, men jag kommer tillbaka i kväll.
Och så bleknar hon bort framför mina ögon och jag faller ner och blir liggande på hennes klänning som hon inte fick med sig i hastigheten.
Jag reser mig på knä och ser en stor pöl med sperma på klänningen, så det kan ju inte ha varit en dröm ändå. Sperman kan jag ju ha sprutat i sömnen förstås, men var kommer då klänningen ifrån?

När jag reser mig från sängen för att gå och tvätta av mig tar jag ett stadigt tag i klänningen och tar den med mig. På väg ut i köket känner jag hur någon drar i klänningen och hör Karins röst:
– Göte. Får jag min klänning.
– Nix, svarar jag bestämt. Den får du inte förrän du kommer tillbaka.
– Snälla Göte.
– Nej, jag är inte snäll när du bara försvinner så.
– Jag måste Göte, men jag kommer ju tillbaka i kväll.
– Ja, och då får du klänningen.

Det är tyst en lång stund, och jag funderar på om hon har försvunnit när jag hör henne säga:
– Jag vet att du är snäll mot mig.
Fan också, nu fick jag samvetskval.
Jag hänger klänningen på en köksstol medan jag går ut och pissar så att hon kan ta den, men när jag kommer in igen hänger den kvar.
– Karin, säger jag.
Inget svar. Hon har tydligen försvunnit. Undrar hur dom andra spökena reagerar när hon kommer utan klänning.

Det var en rejäl fläck det blev av sperman. Jag känner mig skyldig, så jag lägger klänningen i blöt i en skvätt vatten medan jag fixar till lite mat.
Innan jag går upp till Johan för att hör hur det är med honom tvättar jag klänningen och hänger den på tork.
När Johan öppnar ser jag att han har en rejäl baksmälla, för han är nästan grön i ansiktet.
– Tjenare Johan, hojtat jag glatt, ska du med ut och jogga en sväng?
– Du är inte klok, viskar han till svar. Kom tillbaka om en vecka.
– Det är ju jättevackert väder. Häng med och bada åtminstone.
– Försvinn din jädrans hurtbulle, stönar han fram med en ansträngning.
Han stänger dörren tyst och försiktigt och jag går skrattande hem för att hämta mina badbyxor innan jag går ner till sjön.

Jag tycker det är skönt att ligga på stranden och titta på dom söta flickorna så jag blir kvar där och latar mig till långt in på eftermiddagen.
När jag kommer hem igen hänger Karins klänning fortfarande kvar där jag hängde den till tork, men jag ”känner” att hon är närvarande, så jag tar med mig klänningen och går in.
– Karin, är du här.
Nej, inget svar, men jag känner tydligt att hon finns här hos mig. Undrar om hon är sur för att hon inte fick sin klänning så det är därför hon inte svarar.

Jag går in i sovrummet för att hämta mig en ren skjorta, och där ligger hon naken på sängen.
– Hej Göte, jag älskar dig, viskar hon tyst medan hon rodnar.
– Varför svarade du inte?
Hon svarar inte utan slår bara ner blicken och rodnar ändå mer medan hon viskar:
– Tack för att du tvättade min klänning, Göte.
– Jag hjälpte ju till att smutsa ner den, så det var väl inte mer än rätt.
– Kom och älska med mig Göte.

Jag slänger av mig kläderna och kryper upp till henne i sängen, där jag lägger mig jämte henne medan jag smeker lätt över dom små fina tuttarna.
Jag böjer mig mer och biter lite i det ena bröstet och Karin rycker till och säger:
– Aj. Varför bet du mig, Göte?
– Förlåt, men jag ville bara kolla hur mycket spöke du är.
– Kroppsligen nästan inte alls ... bara för att jag älskar dig.
– Varför försvinner du så då?
– Jag måste bara.
– Varför?
Hon tvekar lite med svaret.
– För att hämta kraft.
– Hämta kraft?
– Ja, det är fruktansvärt svårt för mig att vara så här.
– Jamen, varför är du det då?
En ny lång tvekan, sedan kommer svaret nästan ohörbart.
– För att jag älskar dig!
Och så kommer tårarna rinnande.

Jag kysser hennes stängda ögon och känner att det är äkta salta tårar. Inga ”spöktårar”.
– Jamen varför? Du vet ju att jag är en levande människa och du är ett ...
Jag söker efter ett lämpligt ord, för jag vill inte säga spöke.
– ... en ”Ande”.
– Du är den första som har varit snäll mot mig sedan ”det” hände. Nästan alla andra som har varit här har bara skrikit och kastat saker mot mig.
– Hur gammal är du?
– 19 år.
– När är du född?
– 18 mars 1739.
Lite snabb huvudräkning och jag kommer fram till att hon är 268 år. Oj, hon är verkligen välbehållen i kroppen för sin ålder! Nu förstår jag att det inte är någon dialekt hon pratar, utan sådan svenska som man pratade på 1700-talet.

– Vad menar du med att ”det” hände?
– Snälla Göte, fråga inte.
– Menar du det, säger jag och pekar på hennes sår.
– Ja.
– Det ser ju precis ut som ett sticksår från en kniv.
– Ja, det är det.
– Berätta hur du har fått det.
– Nej snälla Göte. Älska med mig i stället.


Privata kommentarer: [email protected]