Flickan från ”andra sidan”. Del 5.

Del 5.



Av.


Sir Göte Borgare.





Förord.

Som du ser är detta del fem, och har du inte läst tidigare delar ännu rekommenderar jag att du gör det först. Naturligtvis finns det inget tvång på att du gör det, men för sammanhangets skull är det bäst, då allt är sammanlänkat i en lång berättelse.



Först hör jag inget alls, så jag tror att hon har ”gått över gränsen”, och att jag har ”förlorat” henne, sedan hör jag henne riktigt gallskrika:
– NEJ! JAG VÅGAR INTE! JAG VILL INTE! GÖTE! GÖÖTEEE!!!!!
Och så materialiseras hon framför Lisas förvånade ögon. Direkt kastar hon sig mot mig, men eftersom hon inte har hunnit ”komma tillbaks” helt glider hon bara igenom mig, och jag ser hur chockad Lisa blir, för hon har också hört Karin skrika nej.

Jag vänder mig snabbt om och fångar upp henne, och medan jag kramar henne tröstande viskar jag mjukt:
– Karin älskade lilla vän, ta det lugnt. Lisa vill dig bara väl.
– Jag är så rädd Göte. Håll om mig.
Jag drar henne hårdare intill mig och känner hur hon darrar medan jag viskar tröstande:
– Lugn lilla vännen, bara lugn. Jag älskar dig.
– Ta det lugnt, Karin, säger Lisa också lugnande, det är ingen som tvingar dig att gå till ljuset. Jag ville bara hjälpa dig.
– Jag vågar inte. Jag är så rädd. Jag vill stanna här hos dig Göte.

Medan jag fortsätter att krama Karin för att få henne lugn säger jag:
– Vi får avbryta här, Lisa.
– Ja, jag förstår. Nu vet jag vad det var jag kände när jag kom.
Jag svarar inte, utan fortsätter bara att krama om stackars Karin.
– Det var kärlek, fortsätter Lisa. Oändlig övermänsklig kärlek. Det var Karins kärlek till dig, Göte, fortsätter hon dröjande efter några sekunder.
Jag tänker på hennes ord, och efter några minuters tystnad säger jag:
– Nu har du fått din historia att skriva in i boken på jobbet.
– Jag gör nog inte det, svarar hon eftertänksamt. Det kan bli lite svårt att förklara var jag har fått dom uppgifterna ifrån.

När jag kör tillbaka Lisa till stan vill Karin absolut följa med i stället för att vänta i stugan, eller var hon brukar hålla hus, och det får hon naturligtvis.
Karin sätter sig i baksätet och håller sina små händer på mina axlar medan jag kör. Hela tiden har vi ”tankekontakt” och jag talar gång på gång om för henne att jag älskar henne och att hon inte behöver vara orolig längre, men jag känner hur hon fortfarande darrar.

Ungefär halvvägs till stan säger Lisa:
– Väldigt vad du ser sammanbiten ut Göte. Är det för att jag kom ut och pratade med Karin?
– Nej, absolut inte. Jag håller på och ”pratar” med Karin hela tiden.
– Javisst ja, jag tänkte inte på att ni kan ”prata” med varandra på det viset. Är Karin arg på mig?
– Nej, jag är inte alls arg på dig Lisa, säger Karin innan jag hinner svara, jag är bara rädd för ljuset som du ville att jag ska gå till, för jag tror att det är skärselden.
– Tack för att du inte är arg, Karin, jag förstår om du är rädd, nu vet jag ju vad ”din” präst har sagt om skärselden, och så har alla varit stygga mot dig när du har visat dig för dem.
– Inte Göte. Han har alltid varit snäll mot mig. Han kallade mig ”lilla vän” från början, men jag var jätterädd för honom ändå.
– Är du inte rädd för Göte nu längre då?
– Nej, han är såå snäll mot mig. Jag får nästan precis som jag vill.
– Tala om för Lisa vad det är du får också.
– Nej! Du är inte klok Göte, flämtar hon.
– Göte, skrattar Lisa, var nu snäll mot stackars Karin.

Efter det går samtalet över till mer alldagliga saker, och när jag har släppt av Lisa flyttar Karin över till framsätet innan vi börjar hemresan igen.
– Sätt på dig säkerhetsbältet Karin.
– Jag behöver inget sådant.
– Nej, jag vet. Men det kan bli lite svårt för mig att förklara för polisen att jag kör omkring med ett spöke i bilen.
– Hi, hi ,hi, fnittrar Kain förtjust.
– Passa dig så du inte får smisk i stället för kuk.
– Hi, hi ,hi. Jag tror dig inte.

När vi har kommit hem igen hinner vi inte mer än in, förrän Karin slänger sig om halsen på mig och kelsjukt viskar:
– Älska med mig Göte.
– Först ska vi prata lite med varandra.
– Vad då för?
– Vi måste reda ut det som hände när Lisa var här.
– Jag vill helst inte prata om det, men ...
– Vad då för men?
– Bara för att du är snäll mot mig.
– Ok, vi sätter oss här i soffan.
Jag hinner inte mer än sätta mig innan jag har Karin i knät.

Vi har ett långt samtal om varför hon inte gjorde som Lisa sa, och gick till sin mamma. I ett kort sammandrag blir det att hon helt enkelt att hon inte vågade för hon litade inte på att Lisa hade rätt med att det inte var skärselden hon såg, och att det var sin mammas händer hon såg sträckas mot sig, inte djävulens.
Efter samtalet säger jag:
– Ok, då älskar vi en gång nu mitt på dan, så får du mer i kväll.
– Jag vill älska hela dan.
– Hör du din kåtbubbla.
– Kåtbubbla?
– Ja, det är samma sak som kåtis.
– Jamen, jag älskar ju dig Göte.
– Och jag älskar dig, men man måste inte ligga med varandra hela tiden för att man älskar varandra.
– Joo, fnittrar Karin, det måste man visst. Älska med mig Göte.
– Ditt odjur, mumlar jag.
Fortfarande fnittrande springer Karin före in i sovrummet medan hon slänger av sig klänningen.

Medan jag reser mig upp funderar jag på vad hon skulle säga om jag smet iväg i stället för att gå in till henne, och direkt hör jag från sovrummet:
– Nej, du smiter inte alls iväg någonstans, Göte.
– Nu lyssnade du på mina tankar igen. Nu älskar jag inte med dig för det!
– Jo, snälla Göte, du måste. Du har ju lovat att ... Men Göte! Du får ju inte luras så!

Hon hoppar upp ur sängen och riktigt sliter av mig kläderna.
– Du är inte klok, unge. Tänker du knulla ihjäl mig?
– Ja men då kan du ju göra mig sällskap här som spöke, fnittrar Karin.
Men så blir hon med ens fullkomligt gravallvarlig.
– Förlåt Göte. Jag menade det inte. Snälla du, bli inte arg på mig, säger hon med gråten i halsen.
Jag tittar förvånad på henne innan jag lyfter upp henne i famnen och svarar:
– Älskade lilla vännen. Du behöver inte vara orolig. Jag skämtar ju med dig, och då måste jag ju tåla att du skämtar tillbaka.
– Man skämtar inte om sådant, viskar hon med tårar i ögonen. Tänk om det händer.
– Skulle jag dö medan vi älskar så dör jag i alla fall lycklig.
– Göte, piper Karin helt förtvivlad, säg inte så.

Medan vi har pratat har jag lagt henne i sängen och lagt mig jämte. Nu böjer jag mig fram och kysser henne djupt, och jag känner hur spänd hon är.
– Älskade Karin, lilla vän. Jag lever på 2 000-talet och nu kan vi skämta om nästan allt sådant som ni inte kunde på 1700-talet. Det är helt naturligt för mig.
– Jag älskar dig som du är, Göte. Jag vill inte att du ska dö.
– Det kommer jag att göra ändå, förr eller senare.
– Ja, jag vet. Men jag vill inte vara skuld till det.
Nu förstår jag att hon har samvetskval för det som hon har gjort, och att jag kanske inte ska skämta med henne om sådana saker som döden.

För att få slut på det här tråkiga samtalet daskar jag till henne hårt i rumpan.
– Ajj! Vad gjorde du så för?
– För att jag älskar dig och inte vill hör något mer sådant prat nu. Upp och rid, unge. Vill du älska nu så blir det du som får jobba också, men först får du suga upp honom.
– Jag älskar dig, Göte, mumlar Karin med gråten i halsen.
Så slänger hon sig över mig och kramar mig hårt medan hon kysser mig.
Efter kyssen kryper hon ner och slukar kuken, och jag tänker:
– ”På knä med rumpan mot mig.”
Direkt, utan att släppa kuken, vänder hon sig om så att hon får ett ben på var sida om mig.

Jag smeker henne lätt över rumpan, där mitt handavtryck efter ”dasken” hon fick lyser svagt rött, och jag tänker medan jag smeker över det röda:
– ”Aj då, jag kanske slog för hårt.”
– Det gör inget Göte, jag älskar dig ändå.
Jaha, så var det det där med tankarna igen då. Att jag aldrig kan lära mig.

Lång, ring och lillfingern låter jag glida in i fittan, medan pekfingern får smita in i rumpan, och så juckar jag in och ut medan Karin slutar suga och flämtar:
– In-te så nu Gö-te, ja-ag ka-an ju in-te su-ga då.
Jag småskrattar åt hennes små protester, medan jag kör på i en allt snabbare takt.

Så intensivt juckar jag att Karin är tvungen att ta ett stadigt tag i lakanet för att inte åka framåt, och hon stönar allt högre.
Det tar inte många minuter innan hon med ett gällt litet skrik talar om att det går för henne. Då först slutar jag att jucka, och Karin sjunker flämtande ihop över mig.
Jag klappar henne lätt i rumpan med orden:
– Upp och rid nu då älskling, jag kan inte få ”honom” att stå mer än han gör nu.
– Åh, Göte, flämtar Karin, var rädd om mig. Jag orkar ju knappt röra mig.
– Jodå, upp och visa att du är en liten kåtis nu,
– Du är inte klok Göte, flämtar Karin, men upp kommer hon i alla fall.
– ”Vänd dig inte om, utan sitt kvar så med ryggen mot mig”, tänker jag.

Karin ”hör” vad jag tänker och sjunker sakta ner på kuken med ryggen åt mig.
Nu har jag en strålande utsikt över både kuk och fitta och jag ser att kuken töjer ut den lilla slidan ordentligt för att få plats. Inte konstigt att hon känns underbart trång och skön.
Jag för ner handen och sätter upp pekfingern så att varje gång hon sjunker ner på kuken tränger fingern upp i rumpan på henne, och hon stönar allt högre av välbehag.
Hon juckar fortare och fortare medan hon flämtar:
– Ja, ja, jag kommer snart. Jag komm ... Iiiii.
Det sista går över i ett orgasmskrik, och Karin sjunker åter ihop där hon sitter.

Jag drar upp henne och lägger henne på min arm, varefter jag smeker henne lätt över kinden medan jag viskar:
– Karin älskling, du är det bästa som har hänt mig. Jag älskar dig mer än jag har älskat någon annan.
– Jag älskar dig också Göte. Jag älskar dig något så otroligt mycket.
Så ser jag att hon tänker efter innan hon fortsätter:
– Men du kom ju inte! Ska jag fortsätta?
– Nej älskade lilla vännen, jag behöver inte lika mycket som du vill ha. Tänk på att jag är en gammal gubbe.
– Nej, det är du inte alls! Du är ... min älskling.
Jag småskrattar lite åt hennes tvekan, och hon försöker låta arg, men lyckas dåligt, när hon svarar:
– Varför måste du reta mig så? Du vet ju att jag älskar dig som du är. Håll hårdare om mig.
Jag drar henne hårdare intill mig och kysser henne djupt, och efter en lång kärleksfull kyss ligger vi bara och njuter av att ha varandra.

Jag häver mig upp på armbågen, kysser Karin lätt på pannan, och viskar i hennes öra:
– Jag tänkte dra mig ner till sjön för att bada. Ska du följa med?
– Nej! Du är inte klok Göte. Jag vågar inte visa mig där bland allt folket.
– Äh, låtsas som inget bara.
– Nej. Förresten så har jag inga badkläder.
– Du kan väl bada naken.
– Naken! Aldrig!
– Du är väl inte blyg?
– Jo, det är jag.
– Det har jag inte märkt.
– För dig nej. Jag älskar ju dig!

Längre kommer vi inte innan det knackar på dörren, och Karin försvinner blixtsnabbt ner under filten.
– Kom in, hojtar jag.
– Vågar jag komma in eller har du damsällskap i dag också, hörs Johans röst från köket.
– Ja, jag har ”damsällskap”, men hon har gömt sig under filten, så det är ingen fara. Kom du bara.
– Göte, piper Karin förskräckt.
– ”Ingen fara älskling”, tänker jag. ”Du har ju gömt dig.”
Sekunderna senare tittar Johan försiktigt in i sovrummet och säger:
– Ursäkta att jag stör, men frugan har åkt till sin syster i stan så jag tänkte att du kanske hade lust att åka med en sväng i båten och fiska lite.
– Vad säger du Karin, ska vi åka med?
– Inte jag, piper Karin förskräckt under filten, men åk med du.
– Ok, men du kan väl hälsa på Johan nu när han ändå är här.
– Nej, hörs det förskrämt under filten.
– Kom igen nu, älskling, skrattar jag.
Försiktigt kommer det fram en vinkande liten hand.
– Huvudet också, skrattar jag, och jag hör Karin tänka:
– ”Snälla Göte. Du vet hur rädd jag är för att visa mig.”

Väldigt sakta åker filten ned och blottar ett rufsigt blont hårsvall, följt av ett par blåa lite rädda ögon som tittar ömsom på mig, ömsom på Johan.
– Hej Karin, säger Johan och skrattar.
Karin drar ner filten till hakan innan hon svarar blygt:
– Hej.
– Roligt att träffa dig. Jag har hört så mycket om dig.
Karin rodnar lätt innan hon tyst säger:
– Jag älskar Göte.
– Ja, jag förstår det, eftersom ni tillbringar så mycket tid i sängen, skrattar Johan.
Karin blir alldeles knallröd i ansiktet, för hon förstår mycket väl vad han syftar på.
– ”Nu drar jag av dig filten”, tänker jag.
– NEJ!!!
Karin tjuter i högan sky medan hon håller krampaktigt i filten.
Jag ser att Johan hoppar till, och jag säger skrattande:
– Karin kan höra mina tankar, och jag tänkte just att jag skulle dra av henne filten.
– Göte, flämtar Karin, nu var du inte snäll. Jag har ju sagt att du inte får skrämma mig så!
– Jag älskar dig Karin.
– Gå med Johan nu så jag får lite lugn och ro, fnissar hon nervöst.
– Jag väntar utanför, säger Johan och försvinner.

Johan hinner inte många steg innan Karin slänger sig om halsen på mig och viskar:
– Göte, jag älskar dig, och så kysser hon mig passionerat med en glöd som jag inte kan minnas hon har visat tidigare.
Jag kanske skulle skrämma henne oftare.
– Förlåt om jag skrämde dig, älskling, men jag kunde inte låta bli.
– Det gör inget Göte, men jag blev så rädd så jag tappade nästa all kraft. Nu måste jag ”tillbaka” för att hämta mer. Men det gör jag medan du fiskar med Johan.
– Jag älskar dig, Karin.
– Och jag älskar dig, väldigt mycket.
Och så tonar hon sakta bort med glittrande ögon och ett förälskat leende på läpparna.
– Klänningen Karin.
– Jag behöver ingen klänning, hörs det svagt.

Den första timman i båten säger vi inte mycket, men jag ser att Johan sitter och klämmer på något, men så kommer det försiktigt:
– Du, Göte.
– Mmm.
– Den där flickan du hade i sängen. Var det ”spöket”?
– Japp.
– Djävlar, kommer det med eftertryck. Det var då det sötaste spöke jag har hört talas om.
Jag tycker att jag hör både förvåning och beundran i hans röst.
– Javisst är hon söt, och snäll också.
– Hur är det ... Nej förresten det har jag inte med att göra.
Jag fattar direkt att han hade tänkt fråga hur det är att knulla med ett spöke, men jag säger inget.

Efter ytterligare lite tystnad frågar han försynt:
– Har hon sagt varför hon är här?
– Ja, och så berättar jag valda delar ur Karins berättelse.
– Helvete, säger Johan med eftertryck när jag har berättat färdigt. En sådan satans bonndjävel. Skicka iväg mamman till byn för att kunna våldta dottern i lugn och ro. Nå, han fick vad han förtjänade, den djäveln.
– Ja, men det gick illa för Karin också.
– Ja, verkligen. Finns det inget man kan göra?
– Jag vet inte ännu, men jag försöker, men hon är ju fullkomligt panikslagen på grund av vad ”hennes” präst sa i sina predikningar.
– Jamen, ”våran” präst då. Kan inte han prata med henne.
– Hon vågar inte träffa honom. Hon tror att alla präster är lika dana.
– Stackars tösunge.
– Jo, jag vet.
– Tur att du har fått kontakt med henne i alla fall.
Och så fortsätter han med ett litet leende:
– Det lät som äkta kärlek mellan er.
– Det är det också, och jag ska göra allt för att hjälpa henne över på den sidan där hon hör hemma, även om det betyder att jag förlorar henne.
Jag ser att Johan försjunker i tankar, och vi fiskar vidare i tystnad.

På väg hem från fisketuren möter vi Pelle. När vi har hälsat frågar han hur det är med Karin. Jag svarar som det är att hon mår så bra hon kan under rådande omständigheter.
Och så fortsätter jag:
– Jag hade tänkt försöka att få med henne till kyrkan i morgon, men hon har ju inga passande kläder.
– Hur stor är hon i kroppen, frågar Johan.
– Hon är rätt liten. Kanske som en 14-åring ungefär.
– Jag har ett par klänningar efter ungarna som kanske kan passa.
– Vad tänker du på, frågar Pelle undrande.
– Jag tänkte att om hon får höra dig predika så kanske hon inte är så rädd för dig sedan.
– Jag ska genast gå hem och skriva om predikan så att den blir ändå ”snällare”.
– Jag kan inte lova att hon kommer.
– Jag hoppas du lyckas.
– Jag med.
Och så skyndar Pelle iväg.

Vi pratar inte mer om Karin, men när vi är nästan hemma frågar Johan:
– Tror du att Karin går med på att du följer med mig hem och tar ett par ”rackare”?
– Vi får väl gå in och fråga henne.
– Nej för fan, inte jag.
– Varför då?
– Nu när jag vet att det är hon som är ”spöket” är jag skitnervös.
– Ok, som du vill. Gå du före så kommer jag sedan, om jag får för Karin.
Johan sticker fort iväg, och jag ”hör” Karins röst:
– Följ du med honom Göte, jag väntar på dig här.
– ”Först ska jag ha en kram och en kyss.”
– Jag älskar dig, Göte.

När jag närmar mig dörren glider den upp och i köket står Karin med ett strålande leende.
– Hej älskling! Har du saknat mig, frågar jag.
– Jaa. Och så fnittrar hon hejdlöst.
– Är det något att fnittra åt, undrar jag förbryllad.
– Nej älskling, det är inte dig jag skrattar åt, fortsätter hon fnittrande, det är åt Johan.
– Åt Johan! Varför det?
– För att han är ”skitnervös” för att träffa mig nu när han vet vem jag är.
– Vem var det som var ”skitnervös” i sängen för några timmar sedan, och vem är det som är stygg nu?
Jag låtsas att jag är arg.
– Förlåt Göte, det var inte meningen att ... Göte! Du får ju inte luras så. Nu trodde jag trodde ju att du var jättearg på mig igen.
– Får jag ingen välkomstkyss?
Karin slänger sig i min famn och kysser mig hejdlöst, och jag kysser tillbaka.
– Jag älskar dig, Göte, flämtar hon fram efter kyssen.
– Och jag älskar dig, ungen min.
– Nej Göte. Du får inte låta Johan vänta.
Jag småler lite för jag tänkte på att vi skulle älska.
– Förlåt Göte, jag kan inte låta bli även om jag vill.
Karin ser så bekymrad ut att jag inte kan låta bli att skratta.
– Det kan bli sent.
– Det gör inget, jag väntar på dig.
– Älskling, du är underbar.

När jag öppnar dörren för att gå fnittrar Karin till igen.
– Vad var det nu som var så roligt?
Hon fnittrar bara till svar.
– Seså. Inget krångel nu. Tala om det.
– Jag tänkte bara att jag kanske skulle be mormor vänta på dig här.
– Varför skulle din mormor vänta ... Nej nu jädrar. Hör du din förpepprade lilla näbbgädda. Vänta du bara tills jag får tag i dig! Nu ska du få!

Tjutande av skratt springer Karin in i sovrummet, och jag efter, medan jag tänker.
– ”Ha, nu är hon fast, det finns bara en väg ut ur sovrummet.”
Borta!
– Kom tillbaka, ditt lilla odjur!
– Hi, hi, hi. Nej, inte förrän du har du har varit hos Johan, fortsätter hon att fnittra hejdlöst.
– Vill du inte ha en kyss till innan jag går?
– Nej du, så lättlurad är jag inte, fnittrar hon.
– Vänta du bara skrattar jag, det kommer att bli varmt i rumpan på dig sedan.
Karin fnittrar bara till svar.
– Ditt busfrö. Jag tycker att du har blivit lite för ”mänsklig”.
Ett nytt hysteriskt fnitter, och så kommer det allvarligt:
– Det är du som har gjort mig sådan, Göte. Jag älskar dig!
– Och jag älskar dig, fnittermaja.
Mitt svar utlöser en ny fnitteromgång.

Efter ytterligare en glad kväll hos Johan, utan att vi har pratat allt för mycket om Karin, drar jag mig hem framåt midnatt, betydligt nyktrare än förra gången, för jag hade ju tänkt mig att orka med ett kyrkobesök också.
Jag vet ju inte om Karins mormor bjuder på någon ”undermedicin” denna gången, så det är bäst att vara försiktig. Under armen har jag i alla fall ett paket med ett par klänningar som förhoppningsvis kommer att passa Karin.
Jag hinner inte många steg innan Karin dyker upp vid min sida och nyfiket frågar:
– Vad har du i paketet, Göte?
– Nu är du allt bra nyfiken.
Men naturligtvis kan jag inte låta bli att tänka på det.
– En klänning till mig, jublar Karin. En klänning till mig, en klänning till lilla mig.
Hon är så glad så hon hoppar omkring som en kalv på vårbete.
– Får jag prova Göte.
– Här? Mitt på vägen?
– Åh, jag är så nyfiken, kvittrar hon.
– Vi får se när vi kommer hem.

Vi hinner inte mer än innanför dörren innan Karin slänger av sig sin gamla klänning och drar i paketet medan hon kvittrar:
– Får jag prova nu!?
Jag bestämmer mig direkt för att nu ska hon få tillbaka för att jäklades mig innan jag gick.
– Nix. Först ska vi älska.
– Jamen, snälla Göte.
– Jag är inte snäll mot små uppnosiga näbbgäddor.
– Jamen skynda dig och kom då.
Hon riktig sliter med mig in i sovrummet, där hon slänger sig på sängen.
– Lugn älskling, du ska inte ha den förrän i morgon ändå.
– Jag vet, men jag vill prova. Älska med mig nu då.

Tydligen är hon så upphetsad att hon inte tänker på att lyssna på mina tankar, för hon förstår inte att jag bara retas med henne.
– Nej, jag är för trött nu, vi får älska i morgon.
– Jamen Göte. Jag, jag ... Göte! Nu retas du ju bara med mig igen.
Hon är så upprörd att hennes röst går upp i falsett.
– Där fick du tillbaka för att du retades med mig förut. Näbbgädda.
Karin hoppar upp ur sängen och slänger sig om halsen på mig. Hon är så häftig så jag nästan ramlar baklänges.
– Göte. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Snälla. Får jag prova klänningen nu?
– Ja, ja. Du får, skrattar jag.


Privata kommentarer: [email protected]