Flickan från ”andra sidan”. Del 7.

Del 7.



Av.


Sir Göte Borgare.





Förord.

Som du ser är detta del sju, och har du inte läst tidigare delar ännu rekommenderar jag att du gör det först. Naturligtvis finns det inget tvång på att du gör det, men för sammanhangets skull är det bäst, då allt är sammanlänkat i en lång berättelse.





Jag drar upp henne och lägger henne på min arm, och medan jag kärleksfullt stryker henne över kinden viskar jag i hennes öra:
– Jag älskar dig, min lilla knullunge.
Hon tittar på mig med matt blick och ler svagt innan hon svarar:
– Tänker du knulla livet ur mig, Göte?
– Det är nog ingen fara. Du är ung och tål en hel del. Då kan det vara värre för mig som är medelålders.
Jag ser hur hon tänker efter innan hon allvarligt svarar:
– Jag är inte alls ung. Jag är 266 år!
Nu blev jag verkligen ställd, och vet inte vad jag ska svara.
Karin fnissar lite innan hon med ett leende fortsätter:
– Förlåt Göte. Jag bara retas med dig.
– Din näbbgädda, morrar jag. Du har blivit alldeles för mänsklig!
Mitt svar utlöser ett närmast hysteriskt fnitter från henne, och jag daskar till henne i rumpan med orden:
– Nu är du inte trött längre, va? Lägg dig på mage så ska du få mer!
Fortfarande fnittrande lägger Karin sig på mage, och jag viskar i örat på henne:
– Nu ska du få så mycket kuk som du aldrig har fått förr. Isär med benen, ordentligt.
– Göte, jag älskar dig, fortsätter hon fnittrande medan hon särar på benen. Var snäll mot mig.
– Snäll! Du ska få för snäll, hotar jag, men hon tror mig naturligtvis inte, för hon ”hör” ju hur jag tänker på att jag älskar henne.

Jag träffar rätt direkt och kuken glider lätt in i den härligt trånga lilla fittan. Sakta juckar jag in och ut medan Karin lyfter rumpan upp mot mig för att jag ska komma längre in.
Medan jag knullar allt fortare reser jag mig upp på raka armar och svankar med ryggen, vilket gör att jag kommer ytterligare lite längre in, och Karin stönar i takt med varje inskjut jag gör.

Av Karins andhämtning och stönanden förstår jag att hon är på väg att komma ytterligare en gång, och jag ökar takten så mycket jag bara kan.
Det tar väl som högst en minut till så kommer hon med ett nytt litet skrik, och jag lägger mig bara på henne medan hon hämtar sig. Hade jag bara fortsatt lite till så hade det kommit för mig också, men jag håller mig, för jag har planerat mer för hennes del.

Med ett litet leende viskar Karin tyst:
– Åh vad du gör det skönt för mig älskling. Jag älskar dig såå mycket.
– Och jag älskar dig, men ställ dig på knä nu så ska du få mer.
– Snälla Göte, jag orkar inte mer. Det är säkert.
– Jodå lilla älsklingen, du orkar mycket mer. Tänk på att du inte har fått något på 266 år, så du har mycket att ta igen.
– Göte, var rädd om mig, fnittrar Karin till.
– Nix, nu ska jag knulla dig sönder och samman, skrattar jag, och drar upp henne i knästående ställning.

Eftersom hon fortfarande har kuken i fittan tar jag först ett par långa knulltag innan jag drar ut kuken och trycker den mot stjärthålet.
– Ja, gnäller Karin till, medan hon svankar så mycket hon kan, knulla mig i rumpan.
– Jaha, och vart tog den där lilla flickan vägen som skrek högt bara jag tänkte på att knulla henne i rumpan?
– Göte, reta mig inte nu. Knulla mig i stället!
– Jasså, låter det så nu. Var det inte du som absolut inte orkade något mer för bara ett par minuter sedan?
– Älskling. Reta mig inte mer. Kör in din stora härliga kuk i min lilla rumpa och knulla mig i stället.
Nu har hon tydligen släppt loss ordentligt och blivit riktigt grov i munnen. Förut har det minsann bara varit stjärt och älska för hela slanten.

Det är väl lite torrt tycker jag, så jag spottar på fingrarna och trycker på med pek- och långfingern, och dom glider lätt in. Jag tar ut fingrarna, spottar en gång till och pressar sakta in tre fingrar medan Karin stönar svagt.
För att töja ut henne lite, för kuken är ju trots allt betydligt grövre än tre fingrar, juckar jag lite in och ut medan jag vrider handen fram och tillbaka, och Karin stönar högt medan hon gnäller:
– Ja, Göte. Ja. Jag kommer snart. Längre in. Hårdare. Jaaa.
Jag gör som hon säger, och jag ser att hon åter håller ett krampaktigt tag i lakanet, med armarna rakt framför sig, för att inte åka framåt.
Allt hårdare och snabbare stöter och vrider jag, och med ett högt gällt skrik förkunnar Karin att det går för henne igen. För vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på.
Totalt utmattad sjunker hon ihop framför mig, och när jag drar ut fingrarna gapar den lilla rumpan som en fiskmun mot mig.

Jag lägger mig jämte henne och kramar henne lätt innan jag småskrattande frågar:
– Hur är det älskling. Är du trött?
– Trött, flämtar hon. Jag är död.
– Ja, jag vet det, skrattar jag tillbaka, medan jag smeker henne lätt över kinden. Det har du varit i snart 250 år.
– Det känns inte så just nu, fnissar Karin och kysser mig häftigt.
Så blir hon plötsligt helt allvarlig och säger tyst:
– Men det har ju inte gått för dig ännu, Göte.
– Jo, när du sög mig.
– Men inte nu när vi har knullat.
– Nej, men det är inte nödvändigt heller. Huvudsaken är att du njuter.
– Nej, svarar hon med eftertryck, det är det inte alls. Jag vill att du knullar mig i rumpan tills det går för dig också.
– Orkar du det då, undrar jag otroligt.
– Jadå, det är ingen fara.
Och så fnissar hon till innan hon fortsätter.
– Jag har ju vilat mig i snart 250 år.
Hennes humor är det inget fel på i alla fall.

– Upp på knä igen då!
Med en viss ansträngning kommer hon upp på knä, och jag förstå att hon verkligen är trött.
Lite saliv på kuken, och jag kan utan större svårigheter pressa in den i det trånga hålet medan Karin stönar svagt.
När jag har fått in hela kuken, ända till roten, börjar jag knulla i en lugn takt, och Karin svarar med små motstötar.
Sakta ökar jag farten medan jag böjer mig framåt och nyper lite i hennes styva bröstvårtor, och hon gnäller till:
– Inte så hårt, Göte.

Jag tar tag om hennes höfter i stället och rycker henne bakåt för varje stöt jag gör så att jag kommer riktigt långt in, och jag känner hur ”kulpåsen” daskar mot hennes fitta.
Nu är jag så pass nära att jag kan komma när som helst, men jag håller tillbaka. Jag vill ju att hon skall få komma en gång till, så jag flyttar ner en hand mellan hennes ben och masserar hennes klitoris medan jag stöter allt hårdare.
– Ja. Ja. Ja, gnäller Karin och slänger huvudet bakåt.
Jag förstår att det är nära för henne, så jag släpper loss, och när hon känner spermastrålarna bombardera sin tarm går det för henne, och hon skriker rakt ut.
Var hon trött förut, så är hon garanterat helt slut nu, för hon sjunker bara ihop utan ett ljud när jag släpper taget om hennes höfter.

Jag är ganska trött och tillfredställd själv, så jag lägger mig ner jämte henne, rullar över henne på rygg, och drar henne tätt intill mig. Liggande så smeker jag lätt över hennes bröst, och jag känner genast hur bröstvårtorna styvnar av min beröring.
Efter några minuter tittar Karin matt på mig och viskar:
– Göte, älskling, du är underbar men jag har ingen kraft kvar. Jag orkar inte möta pastorn. Jag måste lämna dig och hämta kraft.
– Ska jag lämna återbud?
– Nej, det behövs inte. Jag är tillbaka innan han kommer.
– Kan du väcka mig då? Jag känner att jag behöver vila mig lite jag också.
– Sov du älskling. Jag väcker dig.
Och med ett förälskat leende mot mig försvinner Karin och lämnar bara en spermafläck kvar i sängen.
– ”Sölegris”, tänker jag. ”Ta med dig sperman du har fått”.
– Hi, hi, hi, hörs det svagt.
– Näbbgädda, morrar jag, men det får jag inget svar på så det hörde hon nog inte.

– Göte, vakna, pastorn är på väg. Jag känner att han är utanför huset.
Karins oroliga stämma väcker mig snabbt och jag hoppar upp och slänger på mig kläderna. Snabbt rättar jag till sängen, varefter jag sätter mig i rumssoffan, och Karin kryper upp i mitt knä och viskar:
– Håll hårt om mig Göte. Jag är fortfarande rädd för pastorn.
Jag känner att hon är spänd så jag stryker henne lugnande över ryggen. Efter en stund frågar jag:
– Är du säker på att Pelle är utanför?
– Ja, jag känner att han är där.
– Undrar varför han inte kommer in.
– Jag vet inte.

Efter en stund knackar det försiktigt på dörren, och Karin studsar ner på soffan där hon blir sittande lika stel som i kyrkan, medan jag hojtar:
– Kom in!
In kommer Pelle civilklädd och säger:
– Jag ville inte knacka på med en gång för det sitter ju en lapp på dörren om att ni inte vill bli störda.
– Jäklar också, den har jag glömt att ta bort.
– Men Göte, flämtar Karin helt chockad, så du säger när pastorn är här.
– Det är ingen fara, Karin, skrattar Pelle, vi präster är inte såna som du är van vid.
– Ta en stol, sätt dig i soffan och känn dig nerslagen, skrattar jag.
– Göte, piper Karin förskräck till, medan Pelle bara skrattar.
– Karin, älskling. Kan du fixa till en kopp te till mig och Pelle?
– Ja Göte, viskar Karin och glider ner på golvet, och innan hon går mot köket niger hon djupt för Pelle och jag ser hur han tittar förvånat på henne.
– Karin älskade vännen. Kom hit lite.
Karin kommer tyst tillbaka medan hon sneglar skyggt på Pelle.
– Sätt dig här lite, säger jag allvarligt och lyfter upp henne i knät.
– Nej, Göte, släpp ner mig, gnäller Karin och slingrar sig som en liten orm för att komma undan medan hon tittar ömsom på Pelle, ömsom på mig.
– Karin! Nu sitter du still och lyssnar!
Jag använder en lite hårdare ton för att hon ska förstå att det är allvar, och Karin blir sittande helt stel i kroppen.
– Älskling, nu lyssnar du på vad jag säger, och hon nickar till svar.

Och så förklarar jag lugnt för henne att präster nu för tiden är som alla andra människor, och att man visst kan använda deras förnamn och säga ett och annat fult ord utan att dom tar illa upp. Och du behöver absolut inte niga för Pelle, eller någon annan präst heller, stup i kvarten.
Karin tittar försiktigt på Pelle, och han säger:
– Det är som Göte säger, Karin. Du ska behandla mig som vilken människa som helst, för det är det jag är.
Jag känner hur hon slappnar av allt mer, så jag lyfter ner henne på golvet och daskar till henne i rumpan med orden:
– Seså. Ut i köket nu.
– Göte, låt bli, piper Karin till innan hon snabbt försvinner ut i köket.

Medan Karin fixar till teet pratar vi mest om alldagliga ting, och lite om känslorna vi hyser för varandra, jag och Karin, och precis när hon kommer in med en bricka med te säger Pelle:
– Ja, att ni älskar varandra är inte att ta fel på.
Jag ser hur Karin rodnar när Pelle tittar på henne innan han fortsätter:
– Eller har jag fel, Karin?
– Nej, jag älskar Göte, viskar hon till svar medan hon sätter sig jämte mig.
– Min lilla älskling, säger jag allvarligt innan jag böjer henne bakåt och kysser henne.
– Göte, gnäller Karin när jag släpper henne, inte nu!
– Ingen fara Karin, skrattar Pelle. Man ska våga visa sina känslor.

Medan vi dricker vårat te säger jag till Karin att hon ska visa såret hon har, och berätta för Pelle hur det gick till när hon fick det och blev ”spöke”.
Först tvekar hon lite, men sedan börjar hon sakta knäppa upp klänningen.
– Älskling, skrattar jag, du behöver inte knäppa upp hela klänningen om du inte vill. Det räcker att du knäpper upp vid magen så att Pelle kan se såret. Om du inte vill visa din fina 266-åriga kropp för honom, menar jag.
– Göte, piper Karin medan hon blir alldeles knallröd i ansiktet.
– Var snäll mot Karin nu, skrattar Pelle.

När Karin har knäppt upp ett par knappar så Pelle fått se såret berättar hon hela historien igen, medan han lyssnar koncentrerat.
När hon har berättat klart är han först tyst, innan han säger:
– Stackars barn, men du gjorde helt rätt. Du hade absolut rätt att försvara din heder, även om det gick illa.
Varken jag eller Karin säger något, och efter lite tystnad fortsätter Pelle allvarligt.
– Karin, det du ser är inte skärselden utan ljuset från det som vi kallar paradiset. Gå du bara dit, och du kommer att bli väl mottagen. Jag är säker på att din mamma väntar på dig där.
Vi sitter alldeles tysta alla tre, innan Karin tyst säger:
– Jag vet inte om jag vill. Jag älskar Göte för att han är så snäll mot mig. Jag vill nog stanna här hos honom.

Jag blir alldeles chockad. Nog för att jag har förstått att Karins känslor för mig är starka och äkta, men detta hade jag inte väntat mig. Hon väljer mig framför sin mamma. Jag kommer mig inte för att säga något, utan drar henne bara tätt intill mig och hon kryper upp i mitt knä och kramar mig hårt, tydligen helt glömsk för att Pelle sitter där.
Även Pelle tittar på Karin med förvåning utan att säga något.
– Karin, lilla älskling. Du har ju själv sagt att du inte hör hemma bland oss människor.
– Jag vet Göte, men det var innan jag älskade dig så mycket som jag gör nu.

Jag känner bara en förunderlig värme inom mig, men är helt tom i huvudet. Jag tror inte ens jag har några tankar kvar, vilket kanske är lika bra, för vem vet vad jag hade tänkt just nu.
Som tur är träder Pelle in och ”räddar” mig genom att säga:
– Men Karin lilla barn, saknar du inte din mamma?
– Min mamma, svara hon dröjande. Mamma.
– Ja, vill du inte träffa din mamma?
Tveksamt viskar Karin:
– Jag vill komma till mamma ...
Jag är på väg att dra en lättnadens suck, innan hon fortsätter:
– ... men jag vill vara kvar här hos Göte också. Jag älskar honom.
– Karin, älskade vännen. Du behöver inte bestämma dig nu. Jag bor kvar här i torpet hos dig ett tag till, så det är inte bråttom.

Jag känner hur hon slappnar av, även om hon fortsätter att krama mig lika hårt, men så ryker hon till och med en förlägen blick på Pelle glider hon ner på soffan igen.
Jag småskrattar inom mig medan jag tänker:
– ”Hon vet nog inte riktigt var hon har Pelle ännu.”
– Skratta inte åt mig, piper Karin, och Pelle ser förvånad ut.
– Karin ”hör” mina tankar, det var därför hon sa så.
– Jaså. Ja det förklarar ju saken. Kan du ”höra” mina tankar också?
Pelle låter lite orolig tycker jag.
– Nej, svarar Karin tyst, bara Götes.
– Det kanske är tur för mig det, och så ler han fast han ser väldigt allvarlig ut.
Undrar vad han har haft för tankar om Karin. Kanske har han funderat på vad han skulle vilja göra med henne. Han är ju trots allt både ung och ungkarl ännu, med allt som det för med sig.

– Karin!
Pelle låter väldigt allvarlig och stackars Karin far upp och är på väg att niga i ren förskräckelse medan hon skrämt piper fram:
– Ja pastorn.
– Ta det lugnt lilla vän, skrattar Pelle.
– Försöker du skrämma liver ur den stackars ungen, Pelle?
– Förlåt. Det var inte meningen att låta så formell. Jag tänkte bara fråga om du ville visa var din mamma begravde dig.
– Det vet Göte, men jag visar det gärna igen.
– Du vet kanske varför jag frågar.
– Ja, Göte har sagt att pastorn vill begrava mig riktigt på kyrkogården.
– Vill du det då?
– Ja, gärna. Om pastorn vill ha besväret.
– Jadå, det vill jag absolut. Jag tittade på dig i kyrkan och tänkte att så vacker liten ängel som du ska absolut ligga i vigd jord.
Nu kan Karin inte hålla sig längre, utan hon studsar upp, niger djupt och säger tyst:
– Tack snälla pastorn.
– Du kan väl gå in och byta till din fina klänning så Pelle får se dig på nära håll, Karin?
Hon tittar frågande från mig till Pelle och tillbaka igen.
– Ja, gör det säger Pelle. Du var verkligen söt när du hade den på dig.

Karin slinker in i sovrummet och strax hör vi henne ropa:
– Göte, kom och hjälp mig.
– Det kan väl Pelle göra.
– Nej, jag har ju inget på mig, hörs hennes skrämda röst.
– Ja men då passar det ju extra bra att Pelle kommer. Gå du bara in Pelle.
– NEJ, tjuter Karin högt, innan hon fortsätter: Göte, jag har ju sagt att du inte får skrämma mig så.

Skrattande går jag in i sovrummet och hjälper henne med dragkedjan, kammar till hennes hår lite och sätter på henne hårbandet. Sedan kramar jag om henne och ger henne en kyss medan jag för upp händerna under klänningen och klappar henne i den bara rumpan.
– Nej, Göte. Du är inte klok! Inte nu, flämtar hon fram.

Kvickt tar jag upp henne i famnen och bär ut henne i storarummet medan jag skrattande hojtar:
– Här kommer jag med en liten ängel.
– Släpp ner mig. Göte, du är inte klok. Släpp ner mig, piper Karin medan hon kramar mig hårt om halsen och sprattlar med benen.
– Vill du ha en ängel i knät, Pelle, skrattar jag.
– Javisst, ta hit henne bara, skrattar han tillbaka.
– Nej, var snäll mot mig. Akta klänningen.
I ren förskräckelse tar Karin ett stadigt tag om Pelles hals när jag släpper ner henne i hans knä.
– Det är första gången jag har en ängel knät, säger Pelle allvarligt, och en så söt liten ängel också.

Karin ser så rädd ut att jag nästan är beredd på att hon kommer att ”försvinna” när som helst.
Så inser väl Pelle hur rädd Karin är för han säger med lugnande röst:
– Snälla Karin, du får gå när du vill. Jag ska inte hålla kvar dig här om du inte vill.
Betydligt lugnare tittar Karin på Pelle och viskar tyst:
– Du är nog snäll som Göte säger, pa ... Pelle. Och så ger hon honom en snabb puss på kinden innan hon glider ner på golvet och kommer bort till mig i soffan.
– Tack Karin, säger Pelle förvånat, du är verkligen en liten ängel.

Vi fortsätter att prata om ditt och datt en stund innan jag säger:
– Klockan är inte så mycket ännu, och du är inte så finklädd Pelle. Ska vi gå ut i skogen och jobba lite?
– Ja, varför inte. Så får vi det överstökat.
– Knäpp upp klänningen, Göte. Den är för fin för att gå i skogen med.
– Det kan väl Pelle göra.
– Snälla Pelle, vill du knäppa upp min klänning?
Karin låter lite generad när hon frågar Pelle.
– Gärna. Ska jag hjälpa dig av med den också?
– Nej, piper Karin skrämt, innan hon förstår att han bara retas med henne.
När Karin skyndar sig in i sovrummet hojtar jag:
– Vi går ut till redskapsboden så länge.

Vi hinner bara öppna dörren till boden och gå in så står Karin jämte oss.
– Var kom du ifrån, frågar Pelle förvånat.
– Hon har sina små hyss för sig när hon inte vill då för långt, och när hon vill fuska, flinar jag.
– Jag fuskade inte alls, fnissar Karin, för hon förstår mycket väl vad jag syftar på.
– Det gjorde du visst, näbbgädda.
– Det var du som fuskade, och jag är ingen näbbgädda, jag är ...
– Ja vad då?
– Ett spöke, så jag gör som jag vill, fnissar hon.
– Ha, ha, ha, skrattar Pelle, det låter verkligen som äkta kärlek.
– Ja, det är det också, för ...
Mer hinner jag inte innan Karin slänger sig om halsen på mig med orden:
– Jag älskar dig. Och så kysser hon mig häftigt mitt framför ögonen på Pelle.

Vi tar med oss två spadar och en svart plastsopsäck innan vi går in i skogen, och Karin visar åter en gång vägen.
Hon tvekar inte en sekund, fast jag tycket att alla träd är ungefär lika varandra, och undrar om jag hade hittat tillbaka igen fast jag har märkt ut platsen.

Så tar jag ett snabbt steg framåt, och medan jag högt säger VOV, nyper jag Karin i rumpan.
– Iiiii.
Hon skriker till och gör ett jättehopp framåt innan hon snurrar runt och slänger sig om halsen på mig med orden:
– Göte du får inte skrämmas så, du skrämmer ju livet ur mig.
Jag skrattar bara, och hon fortsätter medan hon försöker låta arg:
– Om du inte slutar ska jag spöka för dig på nätterna.
– Sluta älska med mig menar du.
– GÖTE! Pell ... pastorn är ju med!
– Nu ja, men inte på nätterna.
Pelle skrattar bara medan han säger:
– Den kärleken, den kärleken.
Innan vi hinner kivas mer pekar jag på grenarna jag har satt i marken och säger:
– Här är det ju.

När vi sätter spadarna i jorden säger Karin:
– Kom lite Göte, jag måste få prata med dig utan att Pelle hör.
Vi går bakom ett par tätvuxna granar och Karin viskar:
– Göte, du får inte säga så när Pelle hör det. Jag skäms ju ögonen ur mig.
– Förlåt älskling, småler jag, och så trycker jag upp henne mot ett träd och kysser henne häftigt.
Först spjärnar hon mot lite, men kysser snart tillbaka med glöd. Då far fan i mig och jag för in handen under klänningen och tar ett riktigt skamgrepp om den lilla fittan, kör upp två fingrar i slidan och juckar häftigt. Karin gör allt för att komma undan, utan att lyckas, och så tonar hon snabbt bort och försvinner, så att jag ramlar rakt på trädet.

Småskrattande går jag tillbaka till Pelle och precis innan jag är framme tonar hon fram igen så att Pelle ser det.
– Vad har ni nu hittat på, skrattar han.
– Hon fuskar bara som vanlig, skrattar jag till svar. Så fort hon kommer i underläge försvinner hon bara.
– Göte, piper Karin, du får inte göra så nu!
– Jodå älskling. Det får jag göra när jag vill.
Pelle ser fundersam ut, och frågar undrande:
– Vad har han nu hittat på, Karin?
– Ja berätta för Pelle, flinar jag.
– Aldrig, svarar hon med eftertryck.
– Då berättar jag det.
– NEJ, du får inte, tjuter Karin högt uppe i falsetten.

Medan jag skrattar så jag är tvungen att sätta mig ner flämtar Karin fram:
– Du tänker ju inte alls berätta det, Göte. Jag har ju sagt ett du inte får skrämmas så. Är du inte alls rädd om mig?
– Jodå, och jag älskar dig också.
– Göte, kommer det mjukt medan hon slänger sig över mig så att jag ramlar baklänges i mossan, och medan hon kramar om mig viskar hon:
– Jag älskar dig något så otroligt mycket.
– Hör nu, turturduvor, är det meningen att jag ska gräva ensam, skrattar Pelle.
– Nej, jag hjälper till svarar Karin snabbt.
När hon reser sig passar jag på att klämma henne lite i den bara rumpan.
– Låt bli Göte, tjuter hon till medan Pelle bara skrattar.
Jag vet inte om han såg vad jag gjorde, eller om han bara misstänker det.

Det har ju hunnit bli en del rötter under 250 år, så det är lite svårgrävt, men så småningom kommer dom först benen fram, och Pelle frågar oroligt:
Hur känns det Karin? Det är kanske obehagligt för dig att gräva.
Nejdå, det är ingen fara. Jag vet att det är resten av min kropp, men det gör mig inget nu.
Efter ett par timmar, när mitt jobb har varit att samla upp benen som dom gräver upp, säger Pelle:
– Nej, nu får vi allt vila lite. Det var jobbigt det här.
Karin ser inte ett dugg trött ut så jag säger:
– Jag och Karin går en liten sväng, vi har lite att prata om.
– Ja, gör ni det. Jag sitter kvar här.

När vi har kommit utom synhåll för jag upp handen under Karins klänning och smeker henne över rumpan och hon flämtar till:
– Nej, Pelle kan se oss.
– Nix, han ser inget. Här var det mjukt och gott. Här lägger vi oss lite.
Jag drar ner Karin på marken och hon gör inget motstånd.
– Jag älskar dig, säger jag innan jag kysser henne.
Medan jag kysser henne knäpper jag upp klänningen och hon gör inget för att hindra mig. Stärkt av framgången flyttar jag ner kyssarna till brösten, och Karin flämtar svagt.
Så drar jag mig längre ner och kysser henne i naveln, och hon gnäller:
– Nej, inte nu Göte. Pelle kan ju höra oss. Men hon gör fortfarande inget för att hindra mig.
Nästa kyss hamnar mitt på fittan, och Karin hoppar till med ett flämtande.



Privata kommentarer: [email protected]