Flickan från ”andra sidan”. Del 8.

Del 8.



Av.


Sir Göte Borgare.





Förord.

Som du ser är detta del åtta, och har du inte läst tidigare delar ännu rekommenderar jag att du gör det först. Naturligtvis finns det inget tvång på att du gör det, men för sammanhangets skull är det bäst, då allt är sammanlänkat i en lång berättelse.




Det är ju riktigt spännande det här. Slicka fittan på Karin med Pelle bara en liten bit bort. Jag borrar in tungan så långt jag kan, och Karin gnäller svagt.
När jag har slickat i slidan och mellan blygdläpparna lite koncentrerar jag mig på klitorisen, och Karin gnäller högt:
– Nej, inte nu Göte, Pelle kan ju höra oss.
Jag bryr mig inte om hennes protester, utan slickar vidare, och snart går det för henne med det obligatoriska skriket, och jag tänker:
– ”Ja, det kanske han hörde.”

Fan, jag blir ju riktigt kåt av det här. Snabbt slänger jag av mig byxorna och kalsingarna och kryper på Karin medan hon protesterar svagt.
– Nej Göte. Pelle kan ju höra oss.
Med långa hårda tag knullar jag på så att Karin åker fram och tillbaka som en trasa.
För att komma längre in lyfter jag upp hennes ben på axlarna och håller ett stadigt tag om hennes smala midja medan jag juckar på för allt vad jag är värd.
Jag känner hur satsen håller på att byggas upp inom mig, så jag ökar takten ytterligare. Av Karins små motjuck, och ljuden som lämnar hennes läppar förstår jag att det snart är färdigt för henne också.
Precis när jag pumpar in vad jag har skriker Karin till igen, och det betydligt högre än förra gången.
– ”Ja, jädrar”, tänker jag, ”det skriket hörde Pelle garanterat, han kommer väl inte för att undersöka varför Karin skriker så”, men det gör han som tur är inte.

När vi har lugnat ner oss lite och rättat till kläderna går vi bort till Pelle, som är i full fart med grävandet igen, och han säger skrattande:
– Tycker ni att det är rättvist att jag ska gräva själv medan ni bara roar er med varandra?
– Äh, skrattar jag, du jobbar knappast inte så mycket med händerna i vanliga fall, så det skadar dig nog inte.
Karin säger inget, utan tittar bara ner i marken medan hon rodnar kraftigt.
– Kan du säga om det finns mer kvar, Karin?
– Ja, lite där, pekar Karin utan att titta på Pelle.
– Under den största roten du kunde hitta naturligtvis, skrattar han.
– Du kan väl gräva, Karin, du har ju just fått en vitamininjektion, flinar jag.
– Göte, piper Karin till medan hon rodnar än mer, men hon tar i alla fall spaden och gräver.
– Det är allt, säger Karin efter en stund, och medan hon och Pelle skottar igen gropen samlar jag ihop dom sista benresterna och lägger i säcken.
Fan, det är svårt att tro att det är resterna av Karin jag har i säcken. Hon verkar ju så levande där hon står.

Medan vi går hemåt frågar Pelle:
– Karin, har du funderat mer på det där om att träffa din mamma?
– Ja, jag vill gärna träffa henne igen, men jag vill vara hos Göte också. Jag älskar honom för han är den första som har varit snäll mot mig sedan ”det” hände.
– Vad menar du med att han är den första som har varit snäll mot dig?
– Alla andra som har sett mig har bara skrikit och kastat saker mot mig.
– Men det gjorde inte Göte.
– Nej, han kallade mig ”lilla vän”, men jag var ändå jätterädd för honom i början.
– Men nu är du inte rädd längre.
– Nej, nu älskar jag honom.
– Och du är inte rädd för mig heller.
– Nej, du är ju också snäll. Fast du är präst.

Medan vi har pratat har vi kommit hem till torpet igen, och när Pelle har lagt säcken med benresterna efter Karin i skuffen på bilen tittar han på klockan och säger:
– Tiden går fort när man jobbar. Jag får dra mig hemåt.
– Tack för hjälpen, Pelle.
– Det är bara roligt att kunna hjälpa en sådan liten ängel som Karin.
– Tack Pelle, säger Karin tyst, och så slänger hon sig om halsen på honom och kramar hårt.

Hon sneglar lite på mig, och så ger hon Pelle en riktig smällpuss mitt på munnen, innan hon släpper taget och försöker gömma sig bakom mig, medan hon rodnar kraftigt.
– Tack snälla Karin. Bara det gjorde ju att det var väl värt besväret att gräva, men nu måste jag sticka. Förresten fortsätter han, jag har en begravning i morgon. Jag ska se om jag inte kan gravlägga dina kvarlevor då också, Karin.
– Tack, viskar Karin tyst.
– Ja, du förstår kanske att du inte kan få en egen grav. Jag skulle aldrig kunna förklara vem som låg där.
– Ja, det förstår jag. Det gör inget
När Pelle startar bilen går Karin fram och ger honom en puss till mitt på munnen innan hon lite blygt säger:
– Tack snälla Pelle.
Hmm, undrar om inte Pelle rodnande lite. Men det är klart, jag kan ju ha sett fel så här i skymningen.

När Pelle kört iväg stryker Karin sig kelsjukt mig medan hon viskar:
– Göte, jag vill knulla.
– Hör du ditt lilla spökande kåtdjur. Jag kom hit för att jag skulle vila upp mig, inte för att knulla ihjäl mig.
– Ja men jag är såå kåt.
– Älskade lilla Karin, jag orkar inte så mycket som du vill.
– Du kan ligga still så rider jag.
– Du får vänta lite med ditt knullande. Nu vill jag sitta framför en brasa och slappna av lite medan jag tittar på TV:n.
– Då tänder jag brasan. Och så sticker hon iväg som en liten vessla.
I dörren tvärstannar hon och säger skrattande:
– Och du smiter inte iväg någonstans, Göte.
Fan, nu läser hon mina tankar innan jag ens har hunnit tänka dem. Om jag skulle ta och gömma mig på dasset bara för att se om hon hittar mig.
Nej, vid närmare eftertanke förstår jag att det inte är någon idé. Hon har garanterat bättre spårsinne än någon blodhund. Det är nog lika bra att bara pissa en skvätt och gå in.

När jag har tvättat av mig lite under kökskranen och kommer in i storarummet brinner brasan redan och Karin ligger utsträckt på rumssoffan med klänningen uppknäppt ända ner till magen.
– Kom Göte. Kyss mig, viskar hon kelsjukt.
– Hur är det lilla vän, flinar jag. Nu är du allt bra kåt va?
– Jaa, det vet du Göte. Reta mig inte.
– Varför har du knäppt upp klänningen?
– Jag ... För ... För att det är så varmt här inne.
– Tycker du verkligen att det är så varmt?
– Ja, jag ... För att du kanske vill göra något mer.
Hon ler sitt allra sötaste leende medan hon knäpper upp dom sista knapparna, och jag smälter direkt.
– Odjur, mumlar jag, du vet hur du ska få mig på fall.
– Bara om du själv vill, kvittar hon, medan hon fortsätter att le.
– Du vet att jag inte kan motstå dig. Det kallas för utpressning att le så!
– Jamen, jag älskar dig ju, Göte.
– Det är fortfarande utpressning, men ok. Programmet jag vill se börjar inte ännu, så det får bli en liten snabbis då.
– Ja Göte, gärna. Och medan hon flinar retsamt fortsätter hon:
– Om du inte orkar mer.
– Näbbgädda! Jag tyckte nog mer om dig när du var lite blyg.
– Nehej, det gjorde du inte alls, det ”hör” jag.

Enligt mina ”tankeinstruktioner” sätter hon sig i fåtöljen med rumpan längst fram på dynan, och när jag har satt mig på golvet mellan hennes ben sätter hon upp fötterna på soffbordet.
Sådär ja, nu sitter hon bra till. Jag slickar några tag mellan blygdläpparna för att ”fukta” henne, och hon flämtar till medan hon sjunker ytterligare lite längre ner i fåtöljen.
Medan jag fortsätter att slicka på klittan för jag upp tre fingrar i slidan och låter lillfingern glida in i rumpan, och Karin flämtar fram:
– Ja, Göte, ja, så härligt. Mer.
Sakta för jag fingrarna in och ut i respektive hål medan jag slickar på den lilla styva klitorisen. En blick på Karin visar att hon sitter med vidöppna ögon och andas flämtande med öppen mun, medan hon kramar krampaktigt om fåtöljens armstöd.

Det tar inte många minuter innan ett ”iiiii” berättar att det går för henne, och hon glider ner en bit till i fåtöljen medan hon flämtar fram:
– Åh, Göte älskling. Inte mer nu.
– ”Jo, nu ska du få mer bara för att du var så ”näbbig” förut”, tänker jag till svar.
– Göte. Snälla.
Jag bryr mig inte om henne små protester, utan juckar och slickar på i oförminskad takt, och ganska snart är det färdigt för henne igen. Med ett nytt skrik går det för henne, och denna gången sjunker hon helt ner på rygg i fåtöljen.

En titt på TV:n säger mig att ”mitt” program just börjar. Synd, jag som hade tänkt mig att ge henne en omgång till när jag ändå höll på.
När jag har satt mig till rätta i soffan säger jag:
– Du kan väl komma hit och sätta dig, när du orkar.
Det enda jag får till svar är ett svagt:
– Göte älskling.
Efter en stund kryper Karin upp i mig knä och sätter sig till rätta med armarna om min hals och huvudet mot min axel. Så blir hon sittande tills det är läggdags.

När Tv-programmet är slut tar jag tag under Karins rumpa innan jag reser mig och bär henne framför mig fram till TV:n, som jag stänger genom att trycka på knappen med en tå, innan jag bär in henne i sovrummet och lägger henne på sängen.
Medan jag klär av mig särar Karin brett på benen och viskar med huvudet lite på sned:
– Göte. Jag är så kåt.
– Du kommer att knulla ihjäl mig, unge.
– Nejdå, det är ingen fara. Jag känner att du har ett starkt hjärta.
– Då får du rida.
– Ja gärna, kvittar hon. Ska du gå ut och ”nattpissa” först?
– Ja, det är väl lika bra, för jag är inte säker på att jag orkar efteråt.
– Hi, hi, hi.

Jag hinner inte mer än tillbaka i sängen innan Karin slänger sig över kuken för att suga upp den och jag sätter mig tillrätta med ryggen mot sänggaveln.
Under Karins flinka fingrar och tunga tar det inte många minuter innan kuken står som ett hammarskaft, och hon låter sig saligt leende spetsas på kärleksstaken. Nu får hon sköta sig helt själv, så jag sättar mig med händerna bakom huvudet och bara slappnar av.
Karin rider som om hon aldrig hade gjort annat, och det tar inte långa stunden innan hon med ett litet skrik förkunnar att det går för henne och hon sjunker ihop över mig.
I retsam ton frågar jag:
– Du blev väl inte trött av det lilla?
– Nejdå, ler hon lite ansträngt, jag ska bara hämta andan lite.
Snart rider hon i full karriär igen medan jag sitter och tittar på dom fina tuttarna som hoppar så skönt i takt med hennes skumpande på ”springaren”. Nu tar det lite längre tid, men snart kommer ett nytt litet skrik innan hon åter faller ihop över mig, och jag stryker henne lätt över håret medan hon andas flämtande.

Efter några minuter frågar hon:
– Vill du mer, Göte? Du har ju inte kommit ännu.
– Ja, det är klart att jag också vill komma. Om du orkar förstås.
Det sista säger jag i retsam ton, och Karin svarar:
– Du ska nog få se att jag orkar, retsticka.
– Då vill jag att du tar kuken i rumpan denna gången.
– Ja, gärna, kvittar hon fram, och det låter som om hon blev piggare av bara det.
– Kliv av lite då, så ska jag lägga mig riktigt, och så sätter du dig med ryggen hitåt.
Hon gör som jag säger och direkt när jag har lagt mig tillrätta spetsar hon sig åter på staken, men denna gången i rumpan.

Med långa sköna tag rider Karin på, och jag känner att det håller på att byggas upp inför slutklämmen för mig. För att öka njutningen ytterligare tar jag ett stadigt tag om hennes smala midja och lyfter henne upp och ner i en allt snabbare takt.
När det går för mig är Karin inte riktigt framme, så jag fortsätter att lyfta henne upp och ner i några sekunder till, och när hon kommer skriker hon som vanligt till högt och gällt innan hon säckar ihop totalt utslagen.

Jag drar upp henne jämte mig och smeker henne lätt innan jag frågar:
– Har du fått nog för i kväll, eller vill du ha mer?
Inget svar. Hon bara andas flämtande.
– Hur är det älskling? Orkar du inte hänga med den gamle gubben i knullsvängarna?
– Göte, viskar hon flämtande, du knullar ihjäl mig.
– Det var du som började, så skyll dig själv.
Efter några sekunders tystnad tittar hon på mig och ler mjukt innan hon svarar:
– Göte, jag älskar dig.
– Och jag älskar dig. Ska vi sova nu?
– Ja, jag behöver vila mig.
Och med Karin i mina armar somnar jag och sover gott och tillfredsställd.

Det första jag ser när jag vaknar och öppnar ögonen är Karins blixtrande leende och pigga glittrande blåa ögon.
– Hej Göte älskling.
– Säg inget, unge, jag vet precis vad du tänker säga.
– Vad då?
– Jag är kåt!
– Hi, hi, hi.
– Och jag är fortfarande trött.
– Men du har ju ståkuk. Kan vi inte knulla lite?
– Det är bara för att jag är pissnödig. Pissestånd kallas det för.
– Jamen bara lite innan du pissar.
– Då tar jag dig i rumpan, och pissar på samma gång.
– Då lämnar jag dig bara en stund, så får du alltsammans i sängen.
– Näbbgädda! Då går jag hellre ut och pissar.
– Hi, hi, hi.

När jag har varit ute och lättat på trycket ropar jag från köket:
– Karin. Nu när jag ändå är här i köket kan jag ju lika väl passa på och äta.
– Nej, piper Karin, och kommer som ett lite skott. Jag vill knulla.
Direkt när hon kommer ut i köket säger hon:
– Fyy Göte, det var inte snällt att lura mig så. Du tänker inte alls äta.
– Nej, men det är alltid roligt att reta dig, din kåtbubbla.

Hela morgonen och halva förmiddagen går sedan åt till diverse knullövningar som jag väl inte behöver beskriva närmare, eftersom dom följer samma mönster som tidigare i novellen. Alltså Karin suger och rider, varefter jag slickar och knullar henne framifrån och bakifrån i båda hålen tills hon är helt slut.

Medan vi sedan bara ligger och njuter av varandras närhet efter knullandet sätter Karin sig helt plötsligt upp och säger allvarligt:
– Nu har Pelle begravt mig! Och så fortsätter hon tyst för sig själv:
– Tack snälla Pelle, det känns så lugnt nu.
Därefter vänder hon sig till mig, och medan hon tittar mig djupt in i ögonen fortsätter hon:
– Nu är jag inte rädd för att gå till mamma längre, men jag vill stanna hos dig så länge som möjligt innan jag gör det, för jag älskar dig bara såå mycket.
Och så slänger hon sig ner över mig och kramar mig hårt och länge.

En förmiddag, ett par dagar senare, när vi har knullat som vanligt får jag i alla fall idén att vi ska åka in till stan och tala om för Lisa hur det har utvecklat sig, och efter lite övertalning går Karin med på det. Först är hon väldigt tveksam för att visa sig för så mycket folk som det ju trots allt är i stan, men när jag säger att hon naturligtvis ska ha sin fina klänning på sig går hon med på mitt förslag.

Jag kammar och borstar åter hennes hår så det glänser innan jag hjälper henne på med klänningen, och när hon är uppklädd med hårband och allt står hon och kråmar sig en lång stund framför spegeln innan det är dags att åka. Småskrattande för mig själv tänker jag medan jag hoppar i mina kläder:
– ”Tjejer är sig lika antingen dom är spöken eller verkliga. Ge dom lite fina kläder och en spegel, och där fastnar dom direkt.

Tydligen är Karin så upptagen med att beundra sig själv att hon inte har tid att ”lyssna” på mina tankar, för hon säger inget.
– Ska vi åka älskling?
– Vad sa du? Ja, jag kommer.
Väl i bilen så spänner hon självmant på sig säkerhetsbältet medan hon kvittrar:
– Ifall polisen kommer, så behöver jag inte försvinna.
– Det var snällt, och så behöver inte jag förklara vart du tog vägen.
– Hi, hi, hi. Det skulle vara roligt att höra dom förklaringarna.
– Näbbgädda, morrar jag, och Karin fnittrar helt hysteriskt.

När vi kommer in på stadsarkivet går vi och pratar med Lisa, och hon hälsar glatt igenkännande på mig, medan hon tittar förvånat på Karin som tar i hand och niger.
– Känner du inte igen Karin, Lisa?
– Karin! Är det verkligen du?
– Ja, svarar Karin lite blygt.
– Men det är ju helt fantastiskt. Du är verkligen vacker.
– Tack, viskar Karin och rodnar klädsamt.
– Ja, fortsätter jag, vi hade väl bara tänkt tala om att Karin har bestämt sig för att gå över till sin mamma.
– Åh, så roligt att höra. Varför har du ändrat dig, Karin?
Karin tittar på mig, och jag säger:
– Tala du om det själv, Karin.
– Pelle ... pastorn har varit med i skogen och grävt upp det som var kvar av mig, och begravt det på kyrkogården, så nu känns det så lugnt.
– Det var verkligen roligt att höra att du har ändrat dig. Jag är så glad för din skull. Vill du ha hjälp?
– Tack, men det behövs inte. Jag vill vara ensam med Göte när jag ska göra det.
– Naturligtvis Karin. Jag förstår dig. Lycka till.
– Tack.
Just då ringer Lisas telefon, och vi tar ett snabbt farväl och går ut på stan.

– Ska vi promenera runt lite i stan så du får se dig om, eller ska vi skynda oss hem så du får knulla?
– Göte, låt bli att reta mig bara för att jag är så kåt och älskar dig, piper Karin och försöker låta arg, men det går inte alls.
– Pip, pip, pip, skrattar jag.
– Göte, sluta.
Hon stampar med foten i marken för att visa sitt missnöje, men kan ändå inte låta bli att skratta.
– Vad säger du älskling? Jag förstår inte vad du menar.
– Göte, din retsticka, du ska vara snäll mot mig för jag älskar dig.
– Ja, jag vet det, och jag älskar dig också.
Karin lägger sin arm om mig och trycker sig hårt mot mig och jag håller om henne.
Hållande så går vi vidare medan Karin tittar förvånat på dom som hon uttrycker det: ”Hiskligt höga husen”, medan jag försöker förklara för henne att det finns mycket högre hus i dom större städerna, men det har hon svårt att förstå.

Ett tag funderar jag på att ta med henne på bio, men den tanken skippar jag igen, för jag vet ju inte alls hur hon kommer att reagera. Skulle hon få se något obehagligt så kanske hon blev så rädd att hon ”försvann”, och där skulle jag sitta i biosalongen med en klänning, ett hårband, ett par sockar och ett par sandaler. Snacka om svårigheten med att förklara vart tjejen har tagit vägen.
Hon bara, ”poff”, försvann. Vem skulle tro på det?

Efter några timmar i stan säger Karin plötsligt mycket allvarligt:
– Göte, jag måste hem, fort.
– Varför så bråttom?
– Jag har nästan ingen kraft kvar. Allt har varit så omtumlande så jag har tappat massvis med kraft utan att jag märkt det.
– Men kan du inte bara hämta kraft då?
– Nej, jag är för långt hemifrån. Skulle kraften ta slut här nu skulle jag aldrig kunna hitta vare sig hem eller tillbaka till dig.
– Ok, snabbt tillbaka till bilen då.
– Du är så snäll mot mig, Göte.

Jag frågar efter snabbaste vägen till stadsarkivet, där bilen står, och får reda på att det är i andra ändan på stan.
En titt på Karin säger mig att hon ser väldigt trött och lite blek ut. Nu är goda råd dyra. Jag vill ju absolut inte förlora henne så det får bli en taxi dit.

Jag kör så fort jag kan, utan att riskera några olyckor, och när jag sneglar på Karin ser jag att hon ser allt tröttare ut. Hon börjar till och med bli svagt genomskinlig. Lite mer gas vågar jag nog ge.
Jag gasar på så mycket jag vågar, för att komma hem fort, och tänker: ”Måtte inte snuten ha någon fartkontroll just här och nu.”

– Jag orkar snart inte stanna längre, viskar Karin med svag röst.
– Älskade Karin, du måste kämpa. Vi är snart hemma nu.
– Jag försöker, Göte, men skulle jag inte orka vill jag bara att du ska veta att jag verkligen älskar dig.
– Karin, riktigt skriker jag, håll ut lite till. Du måste älskling.
Hon svarar inte. Men en snabb blick på henne säger mig att klänningen och hårbandet glider rakt genom hennes allt mer genomskinliga kropp och lägger sig på sätet.

– Jag ser ljuset, viskar Karin svagt så jag knappt hör det. Orkar jag inte stanna går jag in i ljuset till mamma och väntar på dig där.
– Nej, skriker jag, du får inte lämna min nu älskling!
I ren panik trampar jag gasen i botten medan jag bara hoppas att det inte ska dyka upp något hinder framför mig. Skulle jag möta någon bil eller åka av vägen i denna farten kan vi göra sällskap in i ljuset, Karin och jag.

Nu kör jag så fort att däcken skriker som en plågad katt när jag sladdande skär genom kurvorna.
När vi närmar oss samhället där torpet ligger viskar Karin plötsligt:
– Nu hittar jag hem, och så är hon borta.
Kvar i bilen finns bara klänningen, hårbandet, sockarna och sandalerna. Och så jag förstås, med hjärtat bultande långt uppe i halsen. Puh, det var nog väldigt nära att jag förlorade henne i förtid där.
Jag fortsätter i samma vilda tempo en bra bit och inte förrän jag håller på att köra av vägen i en skarp kurva fattar jag att jag inte behöver ha så bråttom längre.

Medan jag fortsätter hem i en mer normal fart tänker jag på att jag ju inte kan behålla Karin hos mig hur gärna jag än vill. Jag måste ju tillbaka till ”min” stad när semestern är slut, och hon kan bara ”leva” i och i närheten av torpet där hon dog. Hon måste helt enkelt till ”andra sidan”, där hon egentligen hör hemma.

När jag kommer hem är jag fortfarande så uppstressad att nerverna kryper utanpå skinnet. Jag hejar på Johan när jag passerar, men stannar inte fast jag ser att han vill mig något.
Jag orkar helt enkelt inte prata med någon just nu, utan går bara in och sliter åt mig badbyxorna och en filt innan jag snabbt går ner till sjön för att kyla av mig med ett bad innan jag lägger mig på stranden och försöker slappna av lite.

Medan jag ligger på stranden tänker jag på vad som skulle kunna ha hänt om jag hade tagit med Karin på bion som jag tänkte, och hon hade fått se något alltför obehagligt. Då hade hon väl verkligen blivit en osalig ande som hade fått irra omkring i evighet. För att inte tala om vilka samvetskval jag skulle ha fått.

När jag kommer tillbaka till torpet möter mig en glädjestrålande Karin på gårdsplanen med orden:
– Hej älskling. Var det skönt att bada?
– Ja, det tror jag.
– Vad menar du med ”tror”?
– Jag har bara tänkt på dig och varit orolig för dig.
– Jamen det behövde du inte vara. Jag kom ju hem i tid.
– Det var väl inte mer heller.
– Nej, men det räckte.
Och så lägger hon huvudet på sned och viskar:
– Du, Göte.
– Ja.
Jag kan ana mig till vad hon tänker säga, det är ju flera timmar sedan nu.
– Jag är så kåt.
– Ditt kåta lilla odjur.
– Jag är inget odjur, men kåt är jag.
Jag fångar snabbt in henne och hystar upp henne i luften så högt jag orkar och hon tjuter högt av förtjusning.

Det har blivit lite si och så med maten på grund av att vi fick stressa iväg från stan, och sedan var jag så uppjagad att jag inte kände mig hungrig innan jag gick ner och badade, men nu är jag desto hungrigare.
– Jag måste få lite mat i mig innan jag ens kan tänka på att älska med dig, kåtis.
– Jag kan skala potatisen för dig om du vill.
– Ja, gör du det, så steker jag en biff under tiden.
När potatisen står på spisen och kokar skalar och skivar Karin en lök, och jag ser hur tårarna rinner på henne.
– Stackare. Är det så tråkigt att laga mat att du gråter.
– Nej, det är löken.
– Jag tror dig inte.
– Jo, det är säkert. Göte jag ... åh, din retsticka.
Skrattande kramar jag om henne och ger henne en djup kyss.
När jag släpper taget tittar hon på mig med sina glittrande blåa ögon och säger allvarligt:
– Jag älskar dig såå, Göte. Det gör inget att du retar mig, för jag älskar dig lika mycket ändå.

När jag efter maten lyfter upp henne för att bära in henne till sängen, slår hon armarna om min hals och kramar hårt medan hon viskar:
– Åh vad jag älskar dig, Göte. Jag älskar dig så mycket såå ...
Jag svarar inte utan böjer bara ner huvudet och biter henne lätt i det ena bröstet.
– Ja, Göte. Kyss mina bröst. Sug på dem, flämtar Karin fram medan hon snabbt knäpper upp klänningen.

Jag gör naturligtvis som hon vill, för jag älskar att suga på hennes fina små tuttar, med påföljden att jag inte ser var jag går utan snubblar på tröskeln till sovrummet. Som tur är så står inte sängen längre bort än att Karin hamnar i den när jag står på öronen in i rummet.
– Hur gick det Göte? Slog du dig?
– Ja, jag bröt nog kuken. Nu kan jag inte knulla mer.
– NEJ! Är det säkert? Hur ... Göte! Du FÅR inte skrämmas så. Jag trodde ju att du menade allvar.
– Ja, där ser man. Det är bara min kuk du älskar. Inte mig.
– NEJ! Det är det inte alls! Jag älskar dig!
Stackars Karin är helt förtvivlad.
– Göte. Jag ... Fyy på dig Göte. Du får inte säga så har jag ju sagt. Nu trodde jag ju att du menade allvar igen.
Jag skrattar så jag inte kan resa mig upp från golvet.
– Nu var du verkligen inte snäll Göte. Egentligen skulle du inte få älska mer med mig bara för det.
När jag äntligen kan prata igen frågar jag:
– Klarar du dig utan knulla då?
– Ja det gör ... Nej, det gör jag nog inte. Kom och knulla med mig, Göte älskling.

Kanske var jag för stygg denna gången, för jag ser att hon darrar och har tårar i ögonvrårna. Nåja, det får hon tåla om hon nu verkligen älskar mig så mycket som hon säger, och det tvivlar jag inte en sekund på att hon verkligen gör.



Privata kommentarer: [email protected]