Flicktjuven I

Jag borde naturligtvis agerat annorlunda. Snart 41 år fyllda, så borde jag veta bättre än att utnyttja en sjuttonårig flickas första och kanske enda snesteg i livet. Det faktum av att jag var svältfödd på sex och att den unga skönheten hade minmalt med kläder är inget försvar. Ändå kan jag inte påstå att jag ångrar mig. Men jag kan lova att jag aldrig skall göra om – nästan lova i varje fall.
Som anställd av kommunen så jobbar jag under vinterhalvåret som vaktmästare på diverse idrottsanläggningar, men när sommaren kommer har jag sedan några år varit badvakt/föreståndare för stadens utomhusbad.

Det var en eftermiddag i mitten av juli då jag just posterat ut de två badvakter som skulle jobba eftermiddagspasset, och jag tog en rutinmässig lov genom omklädningsrummen som jag kom på henne.
Hon var just på väg ut från herravdelningen och hade händerna fulla av såväl klockor som plånböcker. Hennes instinktiva beslut var att vända om, och på nakna fötter springa tillbaka in i omklädningsrummet. Men jag var i fatt henne efter bara några meter, och lade min hand på hennes solbrända axel. Då släppte hon allt hon hade i händerna och satte dem på sina höfter.
- Vad är det med dig. Vad vill du! Skrek hon utan att någon hörde. Omklädningsrummet var tomt, och stojet och stimmet från basänger dränkte henne ord.
- Vad håller du på med. Vad sysslar du med egentligen? Sa jag strängt och lade mina händer på hennes överarmar och höll fast henne.
Hon tittade ner i det vita klinkergolvet och svarade surt:
- Vadå? Vad menar du?
- Tror du inte att jag ser vad du håller på med. Titta på mig när jag talar med dig, röt jag.
Hon blev lite spakare nu, och lyfte blicken.
Hennes mörka långa hår var fuktigt, de bruna ögonen var glansiga och mungiporna på hennes vackra mun pekade nedåt. Hon hade på sig en gul liten bikini som sparsamt dolde hennes hårda tonårsbröst och fasta stjärt. Hon var söt, eller snarare vacker. Vacker som en älva.
Det hade bildats små knottror på henne hud som om hon frös, trots att det var närmare trettio grader varmt ute.
Jag dämpade rösten något och fortsatte.
- Tror du inte att jag fattar att du tänkte stjäla dem där? Sa jag och pekade på plånböckerna på golvet.
- Det tänkte jag inte, sa hon lågt. Jag skulle hämta dem till mina kompisar.
- Du tror visst att jag är korkad. Du kan ju fortsätta att ljuga för polisen ifall du tror att det är någon bra idé. Följ med här nu.
Jag tog tag om hennes smala överarm och förde henne ut från omklädningsrummet. Vi gick ut i solen och fortsatte bort mot mitt kontor, som även fungerade som redskapsbod.
Väl på plats så noterade jag att det inte verkar varit någon som tog notis av vår promenad. De båda badvakterna var så nyfikna att de kommit fram med en gång och frågat vad som hänt.

- Sätt dig där. Sa jag och pekade på en trave stolsdynor som låg på golvet.
Sedan slog jag mig ned vid skrivbordet och granskade strängt den brottsling jag tagit i förvar. I ärlighetens namn så granskade jag henne inte bara strängt, utan också nyfiket och hungrigt. Hennes unga kropp var klanderfri. Smal och solbränd men redan med en kvinnas former. Så som de ser ut då de just blommat ut. Benen långa och slanka, magen platt och svanken markerad.
Jag höll på att ge vika för den skönheten. Inte skulle hon få träffa några poliser, hon skulle sitta i mitt knä och få kyssar på halsen.
Jag samlade ihop mig.
- Vad heter du?
- Malin, svarade hon lågt.
- Och mer?
- Philipsson.
Philipsson som i de rika knösarna på höjden, tänkte jag för mig själv. Då skall hon väl knappast behöva stjäla ihop brödfödan.
- Hur gammal är du?
- Sjutton.
Det gick en stöt genom min kropp. Framför mig sitter en sjuttonårig skönhet i fuktigt hår och tunn tajt bikini. Varför vore inte omständigheterna annorlunda.
- Du, sa hon lågt.
- Ja, sa jag och såg henne rakt i ögonen.
- Måste du ringa polisen.
- Jag måste nog tyvärr det, sa jag och fortsatte med min nästa fråga:
- Var bor du?
Men Malin svarade inte. Hon tittade ner i sitt knä och satt först alldeles tyst. Sedan började hon gråta.
Detta fick mig att tappa tråden. Jag skulle se till att skipa rättvisa. Flickstackarna, än hur vacker hon må vara, hade faktiskt stulit. Detta var en sak för polisen, ingen tvekan om det. Men så satt hon där, ynklig och snyftade.
- Snälla, jag skall aldrig göra om det. Jag kan be alla om ursäkt. Men snälla ring inte polisen. Min pappa skulle bli galen då, snyftade hon.
- Och vad heter din pappa då.
- Per-Christian.
Bingo. Så det var PC Philipssons dotter som satt framför mig. Stans förmögnaste och stöddigaste typ. Nu tyckte jag genast ännu mera synd om Malin. Att vara dotter till en sådan stropp kan aldrig vara roligt.
- Men vad tycker du att jag skall göra då? Frågade jag och Malin såg på mig med visst hopp i blicken.
- Jag kan jobba gratis. Jag kan sköta glasskiosken gratis hela sommaren.
Hennes vackra ansikte famlade efter ett halmstrå. Men jag hade kommit på helt andra tankar. PCs dotter skulle endast ha en väg ut ur knipan och den gick inte via glasskiosken.
- Det går tyvärr inte. Det är inte tillåtet att ha folk som jobbar utan lön.
Malin såg ut att ha nya tårar på väg.
- Men det kanske finns något annat du kan hjälpa mig med, sa jag med heshet i rösten.
Malin ögon avslöjade återfunnet hopp, samtidigt som min andhämtning blev tyngre och mina shorts allt trängre.
- Lås dörren och kom och sätt dig här. Sa jag och klappade mig på låret.