Frestelsen III

- Ja det går bra att kliva in. Sa jag och använde på nytt min myndigaste stämma.
In i rummet klev Magdalena och som genom ett trollslag blev den ljumma vinden ännu varmare, de vita träväggarna ljusnade och rummet fylldes av värme. Hon bar ett vitt linne, ett par korta ljusgula shorts, på fötterna ett par flippflopp och över axlarna hängde en ljusgrå kofta.
- Hoppas jag inte är sen, var det första ord som kom över hennes vackra, mjuka, ljusröda läppar.
Jag slängde en blick på den otympliga gamla klockan på väggen, men min blick registrerade inte vad den visade på. Återigen hade den undersköna flickan fått mig att förlora fattningen. Vilket inte var märkligt, hon var så vacker så sensuell och samtidigt lite mystisk. En förförerska, tänkte jag för mig själv. Något som jag i egenskap av präst borde fnysa åt, istället fick det mig varm och vansinnigt kåt.
- Då kan du slå dig ner i soffan där, sa jag och pekade med hela handen. Nu tänkte jag vi börjar med att gå igenom i vilken ordning vi lägger upp undervisningen. Eller ännu hellre hur jag lägger upp dig, på mitt skrivbord och sliter av dig trosorna. Det där sista sa jag naturligtvis inte, men tänkte.

- Skapelseberättelsen, känns självklar att inleda, sen skuggar vi igenom delar av första testamentet, därefter…
- Ursäkta mig, avbryter Magdalena som hängt av sig koftan på armstödet. - Måste du alltid ha på dig sådär mycket kläder?
Vad säger hon? Vad pratar hon om? Jag ser på hennes små kullar, nu enbart dolda av ett vitt linne och möjligen en bh. Omöjligt att avgöra, då hennes bröst med all säkerhet är så fasta och hårda att de knappast behöver något stöd.
- Blir präster aldrig varma? Den där kragen och långärmade skjortan känns ju inte som bästa valet i det här vädret. Hur varmt är det här inne?
Jag samlar mig, ler emot henne och funderar samtidigt på, om hon är lite varm och fuktig under shortsen.
- Nja, jag går naturligtvis inte alltid klädd såhär, men så länge jag jobbar så är det…
- Men nu är det ju bara du och jag här, vad spelar det då för roll om du har på dig den där löjliga kragen. Hon säger det sista samtidigt som hon säger sig mer till rätta i soffan. Lutar sig bakåt och särar något på sina ben.
- Jag vet inte riktigt, kragen tillhör själva..
- Äsch, säger Magdalena och reser sig ur soffan. På slanka ben tar hon sig fram och står sedan bakom mig. Nu knäpper vi loss den här obekväma saken.
Min första tanke är naturligtvis att hindra henne, men den tanken slår jag snabbt ur hågen då jag känner hennes spröda, varma händer röra sig vid min nacke.

- Såja säger hon, och kastar kragen på mitt skrivbord. Vänd dig om nu, det sista är en befallning. Även om hon varken låter sträng eller speciellt skarp i tonen, så förstår jag att hon menar vad hon säger. Därför snurrar jag runt på min kontorsstol och ser upp på henne.
Magdalena ler emot mig, det vackra ansiktet ramas in av hennes långa mörka lockar. Dessutom, jodå, det handlar varken om en synvilla eller inbillning, hennes bröstvårtor har styvnat och rest sig betänkligt. Nu är jag dessutom säker på att någon bh har hon inte på sig.
- Så knäpper vi upp några knappar och slappnar av. Hon böjer sig fram emot mig och öppnar de tre översta knapparna i min vita stärkta skjorta. Mycket bättre, är hennes kommentar.
- Då kanske vi kan fortsätta, säger jag eftersom det är min plikt.
- Fortsätta med vadå? Att klä av oss? Magdalena fnittrar förtjust och sätter sig på skrivbordet framför mig.
- Nja, nu var det mer utbildningen jag tänkte på. Säger jag, medan min logisk hjärnhalva strider mot min kreativa kåta del av skallen. Vad sysslar hon med, sjuttonåriga lilla flicka och en präst.
- Nä usch vad tråkigt. Finns det inget annat sätt att lära ut på, den där boken är så tjock och trist, säger hon samtidigt som hon pekar på bibeln.
- Kanske kan jag få dig att tänka på något annat. Så ser hon allvarligt på mig, placerar sina händer på sina lår och särar på benen. Därefter för hon sakta sina fingrar upp över sin kropp, stannar vid brösten som hon masserar mjukt.