Gråkalt och surregn, slutet

Nere på gatan stod en sprillans Audi. Han hade sett modellen i tidningen men aldrig i verkligheten, det måste ha varit en köpare som verkligen stått i startgroparna. Han bytte med darrande hand till sina se-långt-glasögon och insöp detaljerna på den linjesköna karossen. Den var verkligen vacker. Som en inoljad kvinnovrist, tänkte han och smålog. Han hade fortfarande kvar sin Lexus årsmodell 2030 men nu var det 2040 och den var faktiskt gammal, precis som han själv. Snart skulle lunchen serveras i matsalen och maten var ju okay så det var inget fel med det. Rutinen var enahanda men nu för tiden bar ändå inte benen särskilt långt så det spelade liksom ingen roll. Men det var inte kul att bli gammal, det var det faktiskt inte. Monica kom fram till honom och la handen över hans axel.
- Vad står du och tittar på då, din gamla gubbe? Är det småflickor i parken?
Han skrattade till lite grann.
- Nej, inga småflickor i parken, bara ett vackert fullblod på gatan.
Monica sträckte sig och kikade ut genom fönstret.
- Jaha ja, nya Audin ja….det är inget för dig…du får hållas med vår gamla Lexus, den kommer att finnas kvar längre än vi. Hon log mot honom och han log tillbaka.
- Var du ute vid kyrkogården i förmiddags? frågade hon.
- Ja, jo….det såg inget vidare ut men jag köpte två röda rosor, som vanligt…satte din till höger och min till vänster, det var ju jag som började på den kanten, tänkte jag.
Monica skrattade. Sedan stod de tysta ett tag och tittade ut genom fönstret tillsammans.
- Hon var en underbar person, sa Monica. Hon skänkte liv…..så synd att hon skulle dö så tidigt, jag saknar henne och våra härliga stunder.
- Ja, sa Erik, det gör jag också.
De fortsatte att stå tysta framför fönstret. Längs fönsterrutan strilade regndropparna slingrigt sina banor. Det var gråkallt och surregn i en novemberdag fylld med fukt och dis.




Slut