Hej du vackra. (del 1)

Med en nyans av osäkerhet hon log mot mig. Hon visste vad mina ögon sa. Hon förstod dem så väl. Våra sinnen hade sedan länge varandra redan förfört. Våra möten hade varit korta som långa. Texter hade skapats med en lätthet som genom året bestod. Ingen underton svår nog att tolka, inget bekymmer för vart resan skulle leda oss. En resa som startade med orden så små, ett hej som skulle visa sig genom hela året bestå.

Nu vi stod här framför varandra. för första gången öga mot öga. Vi kunde nu känna, göra och säga allt det vi så länge velat. vi log mot varandra utan att säga något. Vi visste och vi kännde. Vi slöt oss om varandra, vi log tillsammans med för oss själva. Allt va precis som vi trott och vetat. Vi försvann in i varandra. Vi släppte nu alla inre tankar, och lät nu tvåsamheten ta tag i oss helt. Vi slöt ögonen och tröck oss tätt mot varandra. Det var verklighet. Jag kunde känna hennes bultande kropp. Jag kände varanda liten del av henne. Hennes närvaro slukade hela min existens hon var nu min, bara min. Vi var här och nu .jag lyckades till slut lyckas få kraft att forma mina läppar. Jag lyckades återfå lite saliv till min uttorkade mun. Mötte hennes blick igen och sa,
- hej du vackra...