Jakten på ett värdigt liv. Sista delen.

Jakten på ett värdigt liv. Sista delen.

När dom sedan vaknade nästa morgon så började smekningarna igen, precis som ett förspel, och Niklas lade sin arm bakom hennes rygg, tryckte hennes nakna kropp mot sig och viskade:
- Det jag tänker säga nu är nog inte det du väntar dig... Det känns som min hemresa börjar på riktigt idag, och därför blir Angelica den tjej jag älskar med i fortsättningen... Blir du besviken om jag inte vill igen?
- Bara lite, för du är en fantastisk älskare, ung som du är, men jag ska absolut inte pressa dig. Låt dina känslor styra. Det har ändå varit fantastiskt att ha dig här.
- Jag vill i alla fall ha din adress och ditt telefonnummer, för även om både du och jag har varsin partner i framtiden, så vill jag ändå fortsätta ha dig som vän.

Niklas åt frukost med Maria och hade tänkt ge sig av därefter, men då kom hon på något som han inte hade tänkt på:
- Om Angelica fyller år om några dagar, och du hade tänkt träffa henne då... Har du köpt någon present åt henne?
- Nä, det har jag inte ens funderat på, men jag kanske kan få ett tips av dig, du som är tjej.
- Eftersom det ju förmodligen blir er första dag tillsammans dessutom, så skulle jag föreslå en ring. Ingenting jättemärkvärdigt, men en snygg silverring med en liten gnistrande sten skulle nog funka.
- Jättebra! Då ska jag bara hitta någonstans att handla längs vägen hem, det borde ju inte bli allt för svårt.
- Din väg hemmåt börjar ju här hon mig, så jag följer dig till busstationen, för då passerar vi en guldsmed som min pappa känner, så du kanske får lite rabatt till och med.

Niklas blev nöjd med köpet, och trots allt tråkigt som hänt hemma så kändes det ändå bra att nu sikta mot Sverige. Det stämde inte allt för bra med busstrafiken, så han kom inte till Paris förrän nästa dag.
Det var inte helt lätt att hitta i storstaden, men till sist kände han ändå igen sig, att han var i rätt område. Han närmade sig, och visste att nu skulle han bara svänga runt ett gathörn till, men i korsningen tvärstannade han gapande.
Av det stora gamla stenhuset återstod bara en grushög. Huset var rivet, och trots att han gick runt i de närmaste kvarteret så såg han ingen av killarna. Han hade ju ingen aning om var han skulle leta nu, så besviken började han började vandra tillbaka mot centrum för att fortsätta sin resa.

När han senare satt på ett tåg genom Tyskland, för vidare färd genom Danmark och över Öresundsbron, så ringde hans mobil. Det hade den börjat göra rätt ofta, och nu var det Angelica, trots att hon hade kommit överens med honom att inte ringa mera innan han kom hem. Dom var överens om detta, dels för att bygga upp en mera intensiv längtan, men även för att Niklas ville klara av sin resa och hälsa på sina nya vänner en sista gång, utan att blanda ihop det med det nya liv som förhoppningsvis skulle starta när han kom hem,
- Hej vännen... Jag vet att jag egentligen inte skulle ringa, men jag längtar så jag håller på att bli tokig. Om det inte hänt något speciellt, som gör att du blir senare än du sagt, så vill jag inte veta var du är just nu, men jag vill i alla fall veta hur du mår.
- Jag mår faktiskt bara fint... Det känns bra att veta att jag snart ska få träffa dig igen. Jag kan väl i alla fall säga att jag sitter på ett tåg nu, och det är på väg mot Sverige.
- Härligt, men jag måste fråga och berätta en anna grej... Jag visste inte att du tagit tillbaka ditt gamla mobilnummer, så jag ringde på ditt tyska kontantkort, och där svarade en tjej, men hon pratade väldigt dålig engelska, så vi pratade inte så mycket, men hon lät väldigt ledsen.
- Oj... Det var Sabina du pratade med... Som jag bodde tillsammans med i Hamburg. Hon är också på rymmen, men till skillnad från mig så har hon ingenting att kunna återvända till. Jag måste nog ringa henne och höra hur det är.
- Så du älskar henne fortfarande?
- Självklart, som en otroligt fin vän, men i fortsättningen vill jag bara ha dig som min alldeles egna flickvän, på riktigt! Jag har fortfarande inte fattat att jag kunna missa att jag haft den jag helst skulle vilja ha som flickvän så nära, utan att reagera på att det.
- Jag blir alldeles varm när du säger så där... Om du bara visste hur mycket jag längtar efter dig!
- Och jag längtar efter dig... Jag har bara inte fattat förrän nu hur mycket jag faktiskt älskar dig.

Niklas ringde även Sabina, och även om inget dramatiskt inträffat, så var det saknaden som gjort henne ledsen, och ovissheten om framtiden, som hon inte riktigt vågat fundera över tidigare, innan Niklas förde det på tal. Han kände en oro för henne, men kunde inte på något sätt fundera ut något sätt att hjälpa henne, så han tänkte att han fick nöja sig med att ringa då och då, för att åtminstoner vara ett stöd att prata med.

Niklas kände hur pulsen steg när han hade kommit till Sverige, avverkat en del väntetid och klev nu på tåget i Göteborg... Nu var det inte långt kvar.
Han började fundera på hur hans entré skulle se ut, för någon stor uppståndelse ville han ju inte ha. Han kostade på några dyra samtal till nummerbyrån, för att få tag på telefonnummer som han behövde, för när det bara var en timmes resa kvar så började idéerna sprudla, om hur han skulle möta Angelica.
Först ringde han först till sin klassföreståndare på Östra skolan och presenterade sig, bad om ursäkt för att han skolkat, och sedan kom han till det viktigaste:
- Jag skulle vilja be om ledigt för Angelica efter lunch, för hon är den person jag saknat mest medan jag varit borta, och jag har även insett hur mycket jag vill att hon ska bli min tjej, och när jag berättade det för henne så sa hon att hon hade hoppats länge att det skulle bli så, så vad kan vara mer lämpligt än att få göra det offentligt idag, så jag samtidigt kan ge henne en födelsedagspresent.
Jag skulle vilja att du skriver ner på en lapp att jag väntar på henne på Café Gläntan, på Åsgatan, klockan ett. Vik ihop lappen och ge den till henne som ett brev.
- Herregud Niklas, jag är så glad att jag gråter... Tack och lov att du är hemma... Du ska veta att alla i hela klassen har varit så oroliga, och alla har pratat om dig, och vad som kunde tänkas ha hänt.
- Ja, jag förstår att det varit en del uppståndelse, så jag kan väl säga att jag i alla fall delvis ångrar mig, men det handlade nog mest om att jag var desperat... Jo en sak till förresten... Imorgon kommer jag på skolan igen, men snälla... Gör inget jättejippo av det. Det är väl okay att folk frågar och vill veta vad som hänt, men ingen mässingsorkester och stora välkomstskyltar tack.
- Det lovar jag, men du ska då ändå veta att du är så otroligt välkommen.

Nästa samtal gick till Café Gläntan.
- Hejsan... Du känner väl inte mig direkt, men du har säkert läst om mig i tidningarna, Jag heter Niklas, och har vait ute och rest på egen hand ett tag, jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig med en jätteviktig sak.
- Niklas! Är det sant! Är du tillbaka i Falun? sa tjejen i luren uppjagat.
- Nja, snart i alla fall... Tåget har nyss lämnat Borlänge, så jag är snart i Falun, och jag har gjort upp med en tjej som från och med idag är min flickvän, och dessutom fyller 15 idag, att vi ska mötas på ditt fik klockan ett.. Skulle du kunna fixa med lite blommor, duka upp lite läckert med födelsedagstårta och sånt, och om du har något stort pappersark, typ affich eller nåt, så kan du väl texta snyggt: "Grattis Angelica på 15-årsdagen" och sätta det på fönstret. Jag kommer själv vid tio i ett, så jag tänkte att du kanske vill ha lite tid att fixa, och jag lovar, du får betalt för allt så snart jag kommer in, innan vi sätter oss.
- O herregud vilken lycka! Klart jag fixar det! Ni ska få en egen avskild del för er själva att mysa i! Du är så otroligt välkommen!

Niklas hade lite problem att avsluta samtalet, för kvinnan ville bara prata och höra hur det var med honom, så han sa till sist att hon skulle få höra mer när han kom in, för annars skulle hon ju inte hinna fixa det som behövdes.
När han en stund senare kom fram till caféet så satt det två stora plakat på fönstret. Den ena var den han beställt, och på den andra stod det: "Välkommen hem Niklas! Vi är många som saknat dig!"
Han kände sig nästan rörd, men undrade samtidigt hur fotografen intill honom fått veta att ha var på väg dit, men det svaret fick han när han kom in och skulle betala.
- Det här går på reklamkontot, så du ska inte betala något, jag känner mig mest hedrad att du valde att komma just hit. Ja, du såg kanske Dala-Demokratens fotograf utanför... Det var jag som ringde honom, men han lovade att låta er vara ifred, så han kommer inte in.

Den pladdrande damen avbröts av en kraftig talkör utanför, som vrålade: "Välkommen hem Niklas!"
Han gick bort till dörren, öppnade och såg förbluffad att där stod hela klassen. Deras klassföreståndare ropade: "Ett fyrfaldigt leve för Niklas... Han leve! Hurra, hurra, hurra, hurra!"
Niklas kunde inte hålla tillbaka en tår, och när sedan Angelica kom fram ur gruppen och gick fram till honom så fick hon förståss först en jättekram. Niklas försökte harkla sig och få ordning på rösten, men den bar inte riktig, så han hade svårt att få fram orden: "Tack allihopa, och nu hurrar vi även för världens sötaste flickvän som fyller 15 idag!"

Efter hurrandet så fick klassen bevittna ett pusskalas som var något utöver det vanliga, och sedan vinkade Angelica och Niklas till klassen när dom gick in. Hon blev förståss imponerad av det snabbt ihopsatta kalaset, och ännu mer imponerad över ringen han köpt. När dom suttit där i gott och väl en timma började även Angelica få idéer om vad dom skulle göra:
- Jag fick ju ledigt hela eftemiddagen... Kan vi gå hem till mig? Jag vill så gärna visa hur jag ändrat mitt rum för att även du ska kunna bo där.. Jag har till exempel fått en bredare säng.
- Och det tror du behövs? Jag kommer att ligga så nära dig att den smala hade funkat, men jag är jättenyfiken!

Dom promenerade hand i hand hem till Angelica. Det blev inte så många ord sagda, för att bara vara nära varandra kändes tillräckligt, men när dom var nästan hemma hos henne så sa hon:
- Det där med en bredare säng förstod du kanske vad det betydde... Min mamma kommer inte förrän om två och en halv timma, och jag är lovlig idag... Behöver jag säga något mera? fnittrade hon.
- Jag förstår, men jag hoppas att du inte säger så för min skull... Du måste ju vilja själv också.
- Så klart är det för din skull, för jag skulle inte vilja göra det med någon annan, men det är faktiskt för min skull också... Du ska veta att jag längtat efter det här tillfället. Jag skaffade faktiskt p-piller redan i våras, men jag har varit för feg för att säga något till dig tidigare. sa hon med ett saligt leende.

När dom kom in så blev dom stående i hallen, och ett intensivt kyssande startade.
- Hur i hela friden har jag kunnat leva så nära dig i alla år, utan att inse att jag faktiskt är kär i dig? sa Niklas med ett leende som täckte hela hans ansikte.
- Säg det, men huvudsaken är att du upptäckt det nu och att du är hemma igen, för jag har nog varit kär i dig på riktigt åtminstone de sista två åren.

Niklas praktiserade nu allt han lärt sig om hur man kysser, så Angelica blev alldeles vild:
- Klä av mig, för jag vill ha dig naken också... Att kyssas verkar ju livsfarligt... Jag blir alldeles knäpp! flämtade hon och slet hans t-shirt över hans huvud.
Plagg efter plagg föll till golvet medan dom flyttade sig mot Angelicas rum, och när dom var framme vid sängen så var dom båda nakna.
- Vet du... Jag var till och med och smög vid killarnas omklädningsrum på gympan en gång, för jag ville veta hur stor du har. fnittrade Angelica nervöst.
- Och vad såg du? Eller vad ser du nu? Räcker den?
- Äsch, gympamajjen kom ju på mig, så han skällde ut mig innan jag sett något, men den är jättefin... Törs jag.., hålla.., i.., den... sa hon tyst och väldigt nervöst.
- Känn så mycket du vill, och jag vill gärna smeka dig om jag får... Du är ju ännu vackrare utan kläder... Så perfekt... sa han och smekte hennes bröst, medan hon försiktigt och tafatt kramade kuken.
- Lägg dig på rygg, för jag vill så gärna göra det skönt för dig... smeka din mjuka lilla mus... den är bara så söt!
- Så här då? Jag blir så blyg när jag ligger här naken framför dig... sa hon blygt och särade försiktigt på låren.
- Precis... Nu ska du bara slappna av och tänka på att just du ska ha det skönt. sa han och satte sig mellan hennes knän, lyfte benen rakt upp och fällde sedan ut hennes knän åt sidorna.
Niklas böjde sig fram och kysste hennes venusberg. Hon stönade tungt och ryckte till av beröringen, så han fortsatte varsamt, med att blåsa väldigt lätt mot klittan, något som Maria lärt honom under deras sista natt.

Angelica kom med små tjut, skruvade på sig och andades allt mer ytligt och snabbt, så när han efter en stund förstod att han kunde få henne att komma precis när som helst, så fortsatte han att hålla henne på just den nivån, på gränsen till att en enorm orgasm skulle brisera.
- Varför kommer du inte in i mig... Jag vill ju! tjöt hon till sist.
- Strax, men jag vill se dig komma först... sa han och sög in klittan mellan läpparna, och lät tungspetsen vibrera över den.
- AAAAAAAaaaaaaahhhhh! skrek hon rätt ut och pressade fittan mot hans ansikte, och han kände hur hon skakade som ett asplöv och gjorde små kaninjuck mot hans tunga medan hon gjorde av med all energi.

Niklas tittade upp och mötte hennes blick, som var fylld av överraskning över någonting nytt, kåthet, och ögon som gnistrade mörka och fuktiga mot honom.
- Kom! sa Angelica med en flämtning och sträckte armarna mot honom.
- Jag hade tänkt föreslå att du skulle sitta på mig och rida... Då kan du ju låta den komma in så mycket du vill... Om det gör ont, menar jag.
- Det känns som jag inte törs det... Snälla, du som provat förr, kom in in mig nu, för jag vill verkligen!
Niklas lade sig sakta över henne, hela tiden med rädsla för att göra henne illa.
- Du kan få styra själv, och det minsta lilla "aj" du knystar, så slutar jag.
- Bra att du sa det, för då ska jag vara knäpptyst... Om du bara visste så underbart det känns att det är just du som gör det första gången med mig... Jag älskar dig! flämtade Angelica och styrde ollonet mot sitt oöppnade hål.
Det kändes som en helig stund för Niklas. Hans vän som han alltid varit lekkompis med, bästa skolkompisen, och den enda han haft som stöd att prata med som sina problem hemma, och nu bad hon honom om att ta hennes oskuld. Han tittade noga för att se i hennes ansikte om det fanns någon smärta, när ollonet började tänja ut hennes öppning. Han kände motståndet, och juckade bara väldigt sakta, och bara en centimeter fram och tillbaka med ollonet i öppningen, och såg att det tycktes hon njuta av, så han började stöta lite hårdare, och kände motståndet tydligare. Angelica började gny:
- Du är så underbar... Gör det ordentligt nu...
Niklas ökade då trycket ytterligare, men bara lite, och ändå var det precis det som behövdes, för samtidigt som kuken plötsligt gick längre in, så kände han hur någonting brast, och Angelica ryckte till, som av ett nålstick, men inte ett ljud kom över hennes läppar.
Niklas hade stannat upp i sina rörelser, för att avvakta hennes reaktion, men det verkade mest göra henne otålig, så hon flämtade:
- Jag älskar dig... Jag lovar, det är ännu mer fantastiskt än jag ens vågat hoppas på.

Niklas blev då lite modigare, men tänkte framför allt på det som Maria lärt honom, så han stötte med långa, långsamma tag, så Angelica hann bli orolig för varje gång han rörde sig utåt, att han skulle dra sig ur helt, så efter en liten stund började hon göra kraftiga motjuck, och hon kände hur kåtheten bann som en eld i henne. Hon fick inte fram ett ord, men hennes flämtningar och gnyenden gjorde Niklas varm, för han insåg att han skulle snart få henne att komma.
- Ohh.., ohh.., mmmm.., aaaaahhh.., AAAAAHHHH ! ! ! kom det till sist från Aangelica och Niklas var helt tagen av hennes utstrålning, så nu ökade han takten bara lite... Kände det välbekanta pirrande känslan i underlivet, som nu kändes intensivare än någonsin.
- Älskling, jag kommer! väste han fram och stannade upp med kuken hårt inkörd i hennes sköte.

Deras kroppar riste i otakt, medan deras orgasmer så småningom ebbade ut. Niklas rullade av henne och låg tätt intill, för att fortsätta med att kyssa, smeka och bara få känna hennes närhet.
- Jag som trodde att jag kände dig, men så här har jag aldrig känt dig tidigare... Jag har en flickvän som är ett underverk i sängen. flämtade Niklas.
- Och min kille måste vara världsmästare på att ta oskulder... Det gjorde inte det minsta ont... Jag har varit en sväng via yttre rymden till sjunde himlen. log hon lyckligt, och fnittrade sedan: - Men en sak vet jag då, som jag inte gillar med dig... Ditt hår ser för jävligt ut! Du har ju färgat det svart, och sedan har det vuxit ut en bit, så det ser ju för taskigt ut.
- Jag vet... Jag färgade det för att inte bli igenkänd när polisen letade mig, men visst kan man bleka det och få tillbaka gamla färgen?
- Usch så hemskt det låter... Jagad av polisen... Vilken tur att du är här nu i alla fall... Vi tar det där med håret senare, jag vill att vi älskar igen.
Det tog inte mer än tjugo minuter innan dom provade igen. Den här gången hade Niklas möjlighet att hålla tillbaka sprutet längre, så han knullade henne utdraget men ändå intensivt. När hon tjöt fram sin orgasm så kände han sig nöjd med att klara av att hålla emot, och lät nu kuken bara sakta reta hennes slida tills hon hämtat andan lite, men sedan ökade han takten igen, fick henne att tjuta på nytt och sprutade därefter varenda liten spermie han hade kvar så långt in det bara gick.

Det som sedan hände var lite oplanerat. Deras tillfredställelse och avslappning var total. För Niklas del innebar ju det här att två månaders kringflackande och en ibland allt för spännande tillvaro var över, så när han kände lugnet och värmen från Angelica så somnade ha strax. Angelica bara log när hon såg att han somnat, men ville inte väcka honom genast, och därmed inte röra sig heller, så strax hade även hon somnat.
En timma senare kom Angelicas mamma hem. Hon stannade konfunderad ett ögonblick och tittade på kläderna som utgjorde en snittslad bana från hallen och fram till Angelicas säng, men hon visste ju att Niklas skulle komma hem vilken dag som helst, så strax hade hon fått allt klart för sig.
Angelicas tvillingbror skulle ju snart komma hem han också, så hon plockade upp de kläder som såg i hallen och la dom i en hög innanför hennes dörr, som för övrigt stod på vid gavel. Hon blev stående en stud och bara log, och kände sig varm i hela kroppen när hon såg dom ligga nakna ovanpå täcket och sova, men sedan stängde hon dörren och gick för att börja med middagen.

När maten senare var klar kände hon sig tvungen att gå in och väcka Angelica. Hon tvekade, men insåg att hon var tvungen.
- Angelica... Middagen är klar. sa hon tyst och ruskade lätt i hennes axel.
- Mmmmm. fick hon som ett morrande svar.
- Du måste vakna, och väcka Niklas också... Middagen är klar, och du vet ju ni är tre ungdomar i huset nu, varav två fyller år idag, era kompisar kommer ju för att gratulera er och äta tårta senare.
- Mmmmm, jag kommer... morrade hon tyst, och sträckte på sig, så mamma gick ut ur rummet och stängde dörren igen.
Angelica log lyckligt när hon såg den sovande Niklas intill sig. Han verkade svårväckt, så hon började fundera på hur hon skulle göra. Den del av honom som hon visste minst om, och som var mest intressant, var ju kuken som just nu vilade slappt mot hans lår.
Hon kramade den varsamt och kände hur den genast började växa.
- Mmmm, I love when you wake me like this. mumlade han med ett leende.
- Angelica kände först ett sting av svartsjuka, men tänkte att hon skulle då inte förstöra något, för han hade ju varit med om så mycket, så självklart skulle han få en chans anpassa sig till livet hemma igen.
- Älskling, du är hemma i Sverige nu. viskade Angelica och kysste honom.
Niklas öppnade ögonen och ryckte till:
- Förlåt... Jag drömde...
- Hysch... Det är okay... Mamma sa att middagen är klar, men jag vill att du älskar med mig igen innan vi kliver upp. Jag behöver bara tänka på hur det känns när du är inne i mig för att det ska pirra som att jag är på väg att komma, så ge mig en snabbis, innan mamma kommer in igen.
- Jag kommer nog aldrig att kunna säga nej om du ber mig så där... Min älskade sandlådekompis... Tänk att du blivit så vacker. flämtade han och lade sig varsamt över henne.
- Jag kommer nog att sluta sova i fortsättningen, för du får knulla mig varje natt i fortsättningen... Det är sååååå oootrooooligt sköööönt. gnydde hon när han lät kuken glida in, tills deras kroppar möttes tätt mot varandra.
- Din mus kramar precis som att du kommer snart, det är helt otroligt skönt för mig också. flämtade han tillbaka och började stöta i henne.
- Det stämmer... så här fort har jag aldrig kommit någon gång, men då har jag ju inte haft någon hjälp heller. kved hon och blev allt oroligare under honom.
Niklas ökade tempot. Fittan kramade staken kopiöst, så med det tempo han nu höll så var även hans utlösning på väg. Angelica ansträngde sig verkligen för att vara tyst, för hon visste ju att resten av familjen också var hemma, men till sist gav hon upp, och ett "Jiiiiiiiiiiihhhhhhhh!" skar genom luften när hennes orgasm kreverade. Niklas var överväldigad över henne reaktion och avfyrade satsen med ett dovt stön.

Det här hade definitivt blivit en snabbis... Säkert inte mer än tre minuter, men Angelica kände sig ändå lite stressad, så dom skyndade sig på med kläderna, gick ut i köket och möttes av ett gapskratt.
- Förlåt Niklas... Jag borde väl säga välkommen hem, men ni skulle se er själva nu! Tänk er att spraya fulla håret med frisyrgele, och sedan ställa sig mitt i en tornado... Ni är verkligen för söta!
- Pappa... Du är pinsam! Fatta att Niklas är min pojkvän nu, så du får nog lära dig att stå ut med en del. log hon generad och drog med fingrarna genom håret för att få någon form av ordning på det.

Vardagen för Niklas återgick åtminstone delvis till det gamla vanliga. Han besökte ju mamma och pappa så klart, men bodde ändå hos Angelica tills vidare, tills att han själv tyckte att han kände sig mogen att flytta hem igen, men eftersom det dröjt ett tag, så det skapade ju nya problem: Nu ville han ju för allt i världen inte byta bort förmånen att få dela säng med Angelica, men hans föräldrar var ju ändå angelägna om att få honom tillbaka, så hans pappa föreslog:
- Ditt rum är ju för litet om man skulle försöka göra något trevligt av det, så mitt förslag är att vi byter rum. Jag och mamma flyttar in i ditt rum... Jag har mätt, och sett att vår dubbelsäng faktiskt ryms, och jag och mamma använder ju bara sovrummet just för att sova, så det funkar... Då får du, eller ni, ta det större rummet, som vi fixar till med lite nya möbler, en bredare säng osv, så kanske ni kan bo här ibland och hos Angelica ibland... Kan det funka?
Niklas tittade på Angelica, och det syntes direkt på deras ansikten att det var en lösning dom gillade.

Niklas hade efter att han kommit hem, flera samtal med Sabina i Hamburg. Han var bekymrad för henne, för hon lät inte alls lycklig, och ingenting kunde han göra för att hjälpa henne. En kväll ringde hon sent... Vid midnatt ungefär. Hon grät hejdlöst så det tog en stund innan hon lyckats förklara:
- Chefen och hans fru har bråkat en hel del på sista tiden, och tydligen har hon stuckit idag, så jag hade nästan bara kommit hem från jobben, och chefen kom en stund senare. När han insåg att hon stuckit blev han först vansinnig och skrek, och kastade saker omkring sig. När jag trodde att allt lugnat ner sig, så dök han plötsligt upp i mitt rum. Han hade hunnit bli full, och verkade inte riktigt klok. "- Är du lika oduglig som min fru? Det kan jag väl ändå inte tro, så som du och den där Niklas knullade." sa han och lade sig i min säng. "Snälla, gå här ifrån!" sa jag åt honom, men det brydde han sig inte om, utan han tafsade på mig, kysste mig med äckliga spritkyssar och till sist så våldtog han mig... Vad ska jag göra?!!
- Du måste komma därifrån... Jag tänkte säga: "Ring polisen", men det är kanske inte heller så smart, eftersom du är i Tyskland olagligt... Va fan... Jag blir tokig av att inte kunna hjälpa dig! sa ha desperat.

Det enda rådet han till sist kunde ge henne var att försöka hitta ett annat jobb, och därmed förhoppningsvis även en ny bostad. Niklas ringde varje kväll, och ett par kvällar hade det varit lugnt, men sedan var det dags igen. Han försökte tränga in i hennes rum, men den här gången hade han bullrat och levt om eftersom hon barikaderat dörren, så en kille som också bodde där och svartjobbade, kom ut och då vågade chefen inte fortsätta.

Sabina levde i skräck de närmaste veckorna, för något nytt jobb hittade hon inte. Hon ringde Niklas en kväll, när han var på bio med ett par grabbar, så han hade lämnat mobilen hemma hos Angelica. Hon plockade upp den och såg på numret att det var utlandssamtal. Hon tvekade, men svarade ändå, för hon visste ju hela storyn och tyckte vansinningt synd om Sabina.
- Åhhhh, förlåt, jag har nog slagit fel nummer... sa en röst med gråten i halsen när hon svarade.
- Nej, lägg inte på. Jag är Niklas flickvän, och jag känner till allt som hänt dig... Har chefen varit på dig igen?
- Nä, han skulle bara våga... Jag har beväpnat mig med en kniv, men jag förstod en annan sak idag... Han har gjort mig med barn!
- Men stackars dig... Hur i hela friden ska vi kunna hjälpa dig... Du kan ju bara inte bo kvar där!
- Nä jag vet, och nu när jag är med barn så vågar jag inte åka tillbaka hem till fosterhemmet i Turkiet heller... Dom kommer förmodligen att tvinga mig till abort, på någon klinik som mer liknar ett slakteri... Jag har hört talas hur det brukar fungera hemma...

Angelica diskuterade med sina föräldrar, och förståss även med Niklas när han kom hem, men ingen kunde ju komma med någon lösning, så framför allt Niklas mådde allt annat än bra när han gick och lade sig.
Nästa dag var fredag, och på eftermiddagen skulle dom gå hem till Niklas, för att göra ett första försök att bo där över helgen. Dom hade väntat sig ett välkomnande och en brakmiddag, men stämningen var inte alls bra när dom kom dit.
Niklas föräldrar satt i köket och såg ut att försöka trösta Niklas farbror och hans fru. Niklas mamma mötte dom utanför köksdörren och förklarade:
- Dom har ju inga barn, trots att dom försökt i massor av år, och sedan bestämde dom sig för att adoptera istället, men idag har dom fått besked att dom får inte adoptera för dom är för gamla... Kan ni tänka er? Dom är ju bara några år äldre än pappa och jag, men det är för gammalt, så dom skulle möjligtvis få adoptera en tonåring, och sånt förekommer ju nästan aldrig.
- Visst är det orättvist... Dom som vill ha barn får det inte, och en annan som jag hörde om igår kväll ser ut att få barn trots att hon inte vill... Hela världen håller nog på att bli sjuk. sa Niklas filosofiskt.
- Du hade ju lösningen där! sa Angelica och knuffade honom i sidan.
- Vadå lösning? sa han och såg ut som ett frågetecken, men Angelica sa inget mer, utan lät honom tänka efter, och strax hade han förstått vad hon menade.
Niklas rusade in i köket och avbröt det lågmälda pratet:
- Farbror Rolf! Jag vet! Ni kan adoptera en tonåring!
Niklas pappa avbröt honom med:
- Snälla Niklas, det här är inget att skämta om... Det är en tagedi.
- Nej, jag skämtar inte! Mamma berättade just vad som hänt, och sa att ni bara får adoptera en tonåring, om ni vill det...
- Ja Niklas, så är det, men det är inte så enkelt. Dels förekommer det nästan inga sådana adoptioner, och i så fall handlar det oftast om att ta hand om problembarn, eller något sådant... Det var inte riktigt det vi tänkt oss. sa Rolf.
. Inte jag heller! sa Niklas ivrigt, och började berätta om Sabina, hennes bakgrund och hur läget var just nu, så till sist sa han: - Jag vet ju ingenting hur det funkar med adoptioner, men skulle det funka, så kommer hon ju hit helt lagligt, och ni får en jättegullig tjej i huset, hon har nyss fyllt 17, och det hon önskar sig mest är att skaffa sig en utbildning, och som bonus så får ni ju en bebis i huset om sisådär sju och en halv månd!

Det var en lösning som farbror Rolf och hans fru faktiskt gillade, så nu var bara frågan den om det gick att genomföra i verkligheten. Efter att dom pratat med Sabina, som blev minst lika entusiastisk, så startade Rolf en kamp med de svenska myndigheterna och Turkiska barnavårdsmyndigheterna för att få dom att godkänna adoptionen. Den Turkiska passmyndigheten var nästa instans, för hon var ju tvungen att ha ett pass...
Efter en veckas ringande så hade han i och för stg fått klart med svenska myndigheter, men han vrålade rätt ut:
- Hur jävla dumma byråkrater finns det i det där landet? Dom vare sig lyssnar eller fattar! Vad fan ska jag göra?!!.
- Vi reser dit... Jag är ju bara säljare, men i det jobbet har jag i alla fall lärt mig att ställa frågor på ett sätt så man får det svar man vill ha... Boka biljetter så snart du kan. sa Sture, alltså Niklas pappa.

Det blev två flygstolar, sista minuten på ett charterflyg, så det blev inte ens dyrt, och efter flyget landat och dom hade åkt buss och taxi en timma så var dom på rätt plats. Efter att ha förvissat sig om att dom pratade med rätt person började Sture:
- Vi kommer i största välvilja, för att lösa ett problem åt er, som ni förmodligen skulle få svårt att hitta en lösning på själva...
Han fortsatte att dra hela storyn, med avbrott för att mannen skulle leta fram Sabinas akt, för att kunna kontrollera om det Sture sa stämde. Det såg ut som om tjänstemannen svalde allt med hull och hår, så dom trodde att allt var klart, när dom fick en motfråga:
- Och hur vet jag att ni verkligen pratar sanning? Ni kanske bara vill utnyttja flickan, sälja henne till sextjänster, gratis arbetskraft eller något.
- För det första så skulle vi inte brytt om oss att komma hit i sådana fall, då vore det ju mycket enklare att bara kidnappa henne, för hon befinner sig ju olagligt i Tyskland nu. Du ser ju brevet hon själv skrivit, som vi har med oss, där hon intygar att det här är det hon själv vill, och du kan jämföra det foto hon skickat för att få ett pass, med bilderna i din mapp... Ingen tvekan om att det är samma flicka.
-Nä, det är sant, men hon måste ändå komma hit för att själv skriva under papperen. Annars går det inte att genomföra.
Rolf viskade då i Stures öra:
- Det funkar inte... Kommer hon tillbaka hit så kommer hon inte härifrån. så Sture fortsatte:
- Tyvärr är det ju så att hon till varje pris inte vill tillbaka hit, och eftersom ni inte vet var hon är, så kan ni heller inte hämta henne, så det skulle bara innebära att hon fortsätter leva i missär i Tyskland, tills myndigheterna där kanske hittar henne och skickar henne tillbaka, men som det låter när man pratar med henne så kommer inte heller det att hända, för innan dom lyckats sända henne hit så har hon tagit sitt liv, och då blir det med andra ord två liv, eftersom hon är gravid.
Det hjälper inte... Vi måste följa bestämmelserna... sa tjänstemannen torrt.
- Ja, då innebär det att inte heller du vill låta henne överleva... Olyckliga barn som tar sitt liv är ju bekvämt för myndigheterna... Inga mer kostnader, inga mer bekymmer.. sa han och behövde inte ens spela att han hade gråten i halsen, men samtidigt lät han en 50-dollarsedel dala ner på skrivbordet.
- Vad är det där? Försöker du muta mig? sa mannen argt.
- Nej inte alls... Jag bara tappade den, men jag tänker inte bry mig om att ta upp den, för vad har pengar för betydelse mot ett barns liv?
- Du försöker alltså få mig att bryta mot lagen? sa mannen, nu lite osäkert.
- Nej inte det heller, vi skulle väl kunna kalla det "Att hitta smidiga lösningar" sa han samtidigt som han lät en sedel till dala ner på bordet.
Mannen blev mer och mer osäker, och när fyra sedlar låg på bordet reste han sig och tog Sabinas akt med sig, tvärvände och tog sedlarna på bordet, gick sedan mot nästa rum och sa samtidigt:
- Vänta här, jag ber min sekreterare skriva ut de papper som behövs...
Rolf och Sture log triumferande mot varandra. Tjänstemannen kom strax tillbaka och sa:
- Ni kan vänta i korridoren utanför... Jag måste gå till ett möte nu... Trevlilgt att råkas..
- Tack för all vänlighet... Ni anar inte vad det här kommer att betyda för Sabina. sa Rolf och sträckte fram handen till tjänstemannen.
Han fick ett halvtamt handslag tillbaka, men Rolf och Sture var ändå nöjda.

Tålmodigt väntade dom sedan på att sekreteraren skulle göra färdigt papperen. En timma gick, och ytterligare en halvtimma, men då anade Sture oråd och knackade på dörren, trots att den lillla lampan utanför lyst ilsket rött hela tiden.
- Ursäkta... Jag ville bara fråga, men de där papperen, som ni skulle skriva ut, för att min bror Rolf fick adoptera den här flickan Sabina... Dröjer det länge innan dom blir klara?
- Tja, dom ligger nu överst i högen nu, och jag plockar alla ärenden underifrån, för att allt ska ske i rätt ordning, så jag skulle väl gissa på måndag eller tisdag... Jag har mycket att göra som du ser. sa hon med en trött blick.
-Oj, då missförstod jag nog din chef, för jag trodde att dom skulle bli klara idag... Och vi som har en flygtid att passa dessutom... Tror du att det skulle finnas en möjlighet att om jag ber dig väldigt snällt, att det skulle gå att ordna idag? sa han med mjuk röst och lät en 50-dollarsedel glida ner intill skrivmaskien.
- Men jag måste ju ändå göra klarat det ärende jag håller på med först, och nu slutar jag för dagen om en halvtimma, så det är omöjligt. sa hon och stoppade sedeln i skrivbordslådan.
Sture tolkade henne som att hon ändå accepterat, men ville ha mer pengar, så två sedlar senare så knackade hon för fullt på skrivmaskinen.
- Så där, nu ska bara min chef skriva under, så är allt klart. sa hon med en blick som Sture tolkade som skadeglädje.
- Och när är han tillbaka?
- Imorgon... Han är på möte resten av dagen. fllinade hon, så nu visste han att hon trivdes med att jävlas, men Sture gav sig inte, så han lirkade ur henne var mötet var någonstans, och sedan tog dom papperet med sig och väntade ut honom.
Tjänstemannen blev inte glad, men den här gången räckte det med 50 dollar för att få sin vilja igenom.

Sture och Rolf hade tänkt gå på någon pub och fira att det hade lyckats, och dessutom på bara en dag, men kom fram till att det var nog bäst att bara äta middag och ta in på något hotell, för nästa dag skulle dom börja bearbeta passmyndigheten, så det var bäst att vara skärpt.

Passmyndigheten var betydligt mera kärva att ha att göra med. Det första dom fick veta var att det skulle inte bli något pass, eftersom Sabina inte var på plats själv, och även om hon varit det, så skulle det ta minst tre veckor att få passet tillverkat. Rolf var färdig att krevera, men Sture jobbade målmedvetet med att smöra och ställa ledande frågor, som skulle ha fått pass-personalen att framstå som idioter om dom svarat något annat än det Sture ville höra, som tex:
- Skulle det kännas jobbigt för dig, om du skulle känna efter idag när du går hem från jobbet, och inser att idag har du gjort en insats med att rädda livet på en olycklig tonårsflicka?

400 dollar och fem timmar senare var ändå allt klart, så när som på Sabinas underskrift.
- Du ser den ju här i hennes brev, visst går det bara att kopiera in den? försökte Sture.
Handläggaren bara ruskade på huvudet, lämnade disken där Sture stod och gick och sattte sig vid ett skrivbord en bit in i lokalen. Sture blev fundersam och fattade ingenting. Han undrade om han sagt något fel, om han trampat i klaveret på något sätt, så mannen helt enkelt blev sur och arg.

Sture bara väntade, men mannen satt vid skrivbordet, lyfte och vände på några papper men såg inte ut att ha något speciellt att göra, så till sist frågade Sture försynt:
- Ursäkta... Jag vet inte om jag sårade dig, eller om jag sa något dumt... Jag trodde att vi nästan var klara.
- Jo nästan, men du förstod kanske inte... Du vill att jag ska förfalaka en namnteckning, och det kommer jag faktiskt aldrig att göra. Som en parantes kan jag istället berätta att jag och min fru faktiskt firar bröllopsdag idag, och jag skäms inför henne, för jag har inte råd att bjuda ut henne på restaurang... Vi statliga tjänstemän har så förtvivlat dåliga löner.
- Okay, då förstår jag. sa Sture och lade upp de två sista dollarsedlarna han hade kvar, på disken.
- Men det är ett problem till... Eftersom flickan inte är här... Hur ska jag kunna veta att hon verkligen vill det här?
- Ja, det enda jag kan komma på är väl att vi ringer till henne... Min son har gett henne en mobiltelefon. sa Sture och plockade genast upp sin telefon.
Han slog numret, fick svar av en gråtande flicka och lämnade sedan över telefonen eftersom hon inte ville säga vad hon var ledsen över.
Handläggaren pratade med henne på Turkiska, tycktes fråga en massa saker, men lyssnade även långa stunder. Sture och Rolf tyckte sig se att han häpnade över det han fick höra. När han till sist avslutat sköt han över Sabinas pass mot Rolf, och sa:
- Ni måste hämta henne så snart som möjligt... Hon bor i en trappuppgång nu sedan hennes hyresvärd våldtagit henne... Det hade viss hänt tidigare också. Jag vill inte var vittne till att någon förfalskar en namnteckning, så jag vänder mig om, och försök få den så lika som möjligt. sa han, nu utan minsta tecken på översitteri i rösten.

Det tog inte mer än femton minuter innan dom satt i en taxi på väg mot flygplatsen. Dom skrattade lyckligt åt att det gått att fixa på två dagar, för dom hade ändå avsatt en vecka till det här, med möjlighet att förlänga semestern om det skulle behövas. Dom ringde Sabina och berättade, och frågade om hon hade möjlighet att själv ta sig till gränsen mot Danmark, men hennes pengar var slut, eftersom hennes arbetsgivare hade slutat betala ut lön, som straff för att han inte fick ligga med henne.
Det blev snabba beslut. Niklas ville till varje pris ha Angelica med sig, när Rolfs fru sa att hon och Niklas skulle köra bil till Hamburg. Sture tog flyget hem och Rolf flög till Köpenhamn, för att sedan fortsätta med tåg mot Tyska gränsen.
När Niklas och Angelica kom till Hamburg hade dom snart hittat Sabina, tack vare mobilen, och den kram som Niklas fick tycktes aldrig ta slut. Angelica blev lite orolig att Sabina kanske skulle tro att hon nu fått Niklas tillbaka, men till sist sa hon, med ögonen röda av gråt:
- Angelica, var rädd om den här killen... Han är en på miljonen, och lova mig att aldrig bli svartis på mig, för jag vet att han är din, men jag bara måste få krama honom ibland.
- Det får du! Jag vet vad du varit med om, så nu hoppas jag bara att du ska bli nöjd med ditt nya liv, Sabina Eriksson.
- Nej, jag heter...Jaha, jag fattar... Vad var det du sa? Exion???
- Nä, Eriksson. skrattade Angelica, och fortsatte: - Ska vi ge oss iväg? Din nya pappa väntar vid gränsen!
Snart... Du måste alltså vara min nya mamma? Var det Sylvia? sa hon och vände sig om för att henne en kram.
- Helt rätt... Du är så välkommen i vår familj, och jag hoppas verkligen att vi ska få dig att trivas.

Även Angelica fick en kram, och Niklas tankar gick på högvarv när dom satte sig i bilen:
- Vänta lite... Nu när vi aldrig tänkt vända tillbaka hit... Jag tycker vi ska klämma åt det där svinet som våldtagit Sabina... Vi åker till restaurangen.
- Jag vill då aldrig se det svinet igen. sa Sabina.
- Det behöver du inte, men jag, Angelica och din mamma, Sylvia går in och snackar med honom. Jag vet precis vad jag ska säga.
- Min mamma... Herregud så skönt det kändes att höra det... Jag gör precis vad ni vill nu, så det blir väl att vänta i bilen då? sa Sabina lyckligt leende, och fortsatte: - Förresten... Om ni skulle lyckas få några pengar av honom, så kan ni ju snacka om underhåll för hans barn... Nu när jag inte längre behöver gömma mig så kan jag tänka mig att anmäla honom för våldtäkten, men om han betalar duktigt underhåll så kanske jag låter bli, men om han nekar till allt så får dom väl göra ett DNA-test... Jag har sparat en näve med hår som jag slet av honom när han våldtog mig andra gången.
- Bra att du sa det! Jag känner nästan att det här kan bli roligt! sa Niklas när han klev ur bilen.

Restaurangägaren såg ut att stelna till när han såg Niklas.
- Vad gör du här? Försvinn!
- Inte ännu. Vi har lite ouppklarade affärer... Min lön, Sabinas lön... Ditt underhåll till barnet hon väntar sedan du våldtagit henne... Kan det vara något att börja med? sa Niklas tyst.
- Barn? Du svammlar en massa. Jag är inte skyldig vare sig dig eller någon annan några pengar. Försvinn innan jag kallar på polisen!
- Polisen? Jojo, det vore ju snyggt, då ska jag ta dom med ut i köket och be dom kolla vilka som jobbar där, och kanske vi skulle diskutera hur många som bor illegalt hos dig. Hur usla löner du betalar och så vidare. sa Niklas onödigt högt, och såg hur restauranggästerna började titta på dom.
- Håll käft. Vi går ut i köket och snackar. sa ägaren förskräckt.
- Inte en chans! Vi står kvar här. Ska jag berätta om vad du gjort med Sabina också? sa Niklas lika högt, och alla samtal bland restauranggästerna hade nu tystnat.
- Men lägg av. Hur mycket vill du ha för att försvinna?
- Tja... Min lön borde väl gälla två hundra euro, Sabinas lön... Minst ett tusen, med tanke på vad hon fått stå ut med, och så ett förskott på underhållet... Ska vi säga att vi avrundar till fem tusen euro... Då räcker det då fram till Sabinas barn har fötts. Du ska veta att hon är adopterad till Sverige nu, helt lagligt, så nu kan hon ta hjälp av myndigherna.
- Du är inte klok... Du får ett tusen.
- Nix... Jag vet att du har pengar, och hämtar du dom inte nu, så ska jag berätta för alla dina gäster om våldtäkten.
- Förbannade utpressare. muttrade ägaren och försvann in på det skabbiga lilla kontoret.
Han kom tillbaka med ett kuvert, och Niklas kollade innehållet. "Jiiises... Så här mycket pengar har jag aldrig hållit i" tänkte han, men sken upp och sa:
- Synd att vi har så bråttom, annars skulle vi gärna låta dig bjuda på middag också... Det var i alla fall trevligt att göra affärer med dig. Vi kanske ses någon gång! sa Niklas, och lade sedan till, väldigt tyst: - Du kommer att höra av Sabina när barnet är fött, så du får veta var du kan skicka underhållet. Hej så länge!

Dom lämnade en ursinnig restaurangägare, men Sabina skrattade gott åt tillskottet i kassan. Sabina mötte sin nya pappa vid gränsen och sedan fortsatte dom genast vidare genom Danmark. När dom sedan passerat Öresundsbron sa Sabina matt:
- Så det här är Sverige... Nu ska jag lära mig svenska, jag vill fortsätta att gå i skolan för att lära mig allt jag missade hemma, och förhoppningsvis träffar jag någon trevlig kille som kan tänka sig en tjej som är ensamstående med barn... Hoppas att det finns fler svenska killar som du. sa hon och lutade sig över Niklas, kysste honom, kysste honom igen, och strax blev det en intensiv tungkyss tills Sabina plötsligt rätade upp sin kropp, tittade på Angelica och sa med ett fnitter:
- Det här väckte gamla minnen, så förlåt mig, jag bara måste få prova en sista gång. och sedan fortsatte hon kyssa Niklas, tills han kvävt och skrattande började krysta fram:
- Hjälp! Våldtäkt!

SLUT.

Till den som gillar den här storyn kan jag säga att jag just nu jobbar på en uppföljare, som handlar om Sabinas krokiga väg till ett förhoppningsvis värdigt liv.