Juliette och Greven - första k

Greven hade skymtat henne genom en folkmassa och genast sett in i hennes själ. Sett den undergivna flicka, den hängivna slavinna som ännu inte vaknat och gett sig tillkänna för Juliette. Hon hade själv inte insett vad det var som hände då men hade ett minne av ett par gåtfulla ögon som intensivt hade följt henne. Juliette var precis som sin namne helt obekant med den mörka passionen. Hon hade levt omedveten om att det fanns en sida av sig själv som hon ännu inte sett.

Snart dök Greven upp oftare och oftare i de sociala kretsar där Juliette hade sitt umgänge. Juliette började så sakteliga lägga märke till de gåtfulla ögonen och den småleende munnen. Ett uttryck över ansiktet som om dess bärare visste något om henne som fortfarande var förborgat för henne själv. Först hade det bara förbryllat henne, vem var denne man med de rent skurna dragen som såg på henne med så mörka men sammetsmjuka blickar, varför gjorde han aldrig mer än bara såg åt henne? Han lyckades alltid röra sig fullständig naturligt i de salonger där de stötte ihop men hon såg aldrig att han faktiskt pratade med någon.

När Juliette väl började förvänta sig att stöta på honom i tid och otid så vände hennes förvåning till irritation. Vem var han att ta sig in i hennes sociala cirklar och störa hennes sinnesfrid? Så betedde sig verkligen inte en gentleman och ingen som hon var intresserad av att umgås med. När hon försiktigt, som den väluppfostrade flicka hon var, började göra små förfrågningar om Greven så var detingen som verkade känna till något mer än att det var först nyligen han hade börjat röra sig i dessa cirklar. Men Juliette förstod också snabbt av det sätt på vilket man pratade om Greven att han var av god familj och höjd över varje misstanke. Ingen, ens av hennes närmsta vänner, verkade heller märka att de blickar han gav henne rent av kunde tolkas som opassande.

I frustration över att det inte verkade finnas någon spricka i grevens sociala pansar, ingenting att bygga en kampanj på för att frysa ut honom ur Juliettes sociala umgänge började hennes känslor förändras. Hon var inte längre irriterad utan började bli rädd för denna person som så synbarligen totalt utan ansträngning hade tagit sig innanför hennes sociala skyddsnät. Hon kunde in spe än tidigare. Hans leende kändes som en murbräcka som sakta bankade på Juliettes sista försvar. En dag kände Juliette hur även denna sista försvarslinje föll. Hon var öppen för Grevens invasion och hon kunde se på hans ansiktsuttryck att han visste det. Men ändå gjorde han inget.

Hon gick i dagar och väntade på när det skulle ske något. Greven var där precis som förr men om Juliette tidigare hade varit störd av hans påträngande närvaro så kunde hon nu inte vänta på att han skulle kommaän närmare.

Juliette var ett tomt kärl som väntade på att bli fyllt med ett välsmakande vin. Hon kunde se karaffen med det fylliga främmande rhenska rödvinet på avstånd men den verkade inte vilja röra sig närmare henne. Hur hon suktade efter att äntligen bli uppfylld nu när hon redan hade gett sig, när hon var tömt på det smaklösa vatten som tidigare fyllt henne. Hon var vidöppen och visste att han kunde se det, kanske hade han sett att hon var det hela tiden men det var först nu även hon hade insett det. Men varför gjorde han då inget?

Det sociala liv som Juliette tidigare hade levt för var nu helt utan mening för henne. De spirituella samtalen, det nyaste skvallret och dansen, allt hade förlorat sin tjusning. Det var bara de där ögonen som fångade hennes uppmärksamhet och fick henne att snubbla i dansen eller förlora tråden i de konversationer hon deltog i. Men varje stund hon var iväg från salongerna så undrade hon när hon nästa gång skulle få råka Greven.

Alla hennes tankar snurrade kring den mysteriske Greven som en gång för alla rubbat hennes cirklar. Hon slutade äta ordentligt...


När Juliette en dag fick ett paket utan avsändare så gick det som stöt genom hennes kropp så snart honfick det i sina händer. Det kunde bara vara från en person!

Utanpå paketet fann ett litet brev som hon med tilltvingad värdighet öppnade.

â€�Ta på dig exakt vad som finns i detta paket, ta en droska till Place des Vosges ochnta på mig där i arkadens dunkel.â€�

Så snart tjänsteflickan som kommit med paketet försvunnit slet hon av omslagspappret med febriga händer och blossande fingertoppar. Inuti möttes hon av en mjuk fäll av päls. Som en liten flicka på julaftng brunbjörnpäls skuren helt enligt det senaste modet. Åh, att hennes Greve tog sig för att skicka en sådan gåva till en flicka han inte ens hade talat med. Vilken stil, vilken frikostighet han gav prov på, hon insåg att hon efter detta prov på hans känslor genast hade börjat tänka på honom som â€�sinâ€� Greve.

Som en blixt slog henne helt plötsligt insikten om vad det hade stått i brevet som medföljt paketet. Ordet exakt ringde i hennes öron. Hon slängde pälsen i närmaste fåtölj och börjadenetiskt leta i paketet och på golvet efter vad paketet mer hade innehållit. Ett par riktigt höga snörda stövelkängor hittade hon snabbt. En vacker broderad svart höfthållare och ett par tunna svarta silkesstrumpor. Var det allt?

Hon fortsatte genomsöka golvet, nu på alla fyra, och blev med ens förskräckt och samtidigt pinsamt medveten om sin position när hon fann ett halsband i svart sammet försedd med en tunn silverkedja som slutade i en läderögla. Det var en tunn och exklusiv konstruktion men Juliette kände instinktivt att den var stark. Med halsbandet i handen kände hon hur det sakta slöts kring hennes hals och i hennes sinne bildades ordet horkoppel.

Juliette släppte kopplet och vred sina händer, vad var det egentligen denne främling begärde av henne? Hon hade gjort vad som helst för honom och det värsta var att han säkert visste det också. Varför hade han annars hållit henne på halster så länge? Men detta!?

Innan hon tänkt tanken klart så kände hon hur hon började fyllas men det var inte ett fylligt rhenskt rödvin som hon trodde att hon hade sett i karaffen, det var blod. Hon kände hur hennes puls stegrade sig och hur den bankade hårdare och hårdare i hennes handleder, i hennes tinningar och under halsbandets sammet som slöt tätt om hennes halspulsåder.

Som i ett töcken lät hon sina kläder falla runt omkring sig i salongen där hon stod. Hon knäppte höfthållaren runt sin smala porslinsfärgade midja. Sakta rullade hon de svarta silkesstrumporna upp för sina ben och kände hur det var som om elektricitet sprakade över benen. Med fumliga fingrar så knäppte hon fast strumporna och sträckte sig efter stövlarna. De var lätta att kliva i eftersom snörningen gick hela vägen ner men hon kände instinktplade lite ovant över till stolen och lät pälsens varma mjukhet smeka hennes nästan nakna kropp. Hon kände hur hennes bröstvårtor som styvnat, av kölden i rummet eller upphetsning över vad som väntade visste hon ej, borrade sig in i pälsens mjuka hår utan att nå något stopp. Hon rättade till halsbandet så att silverkopplet hängde precis mitt emellan hennes bröst och kände hur den smala rännilen av kyla från metallen rann hela vägen ner till det hemliga stället mellan hennes lår. Hon insåg när hon skulle till att knäppa pälsen att det inte fanns mer än en lågt placerad knapp som höll ihop den. Om hon inte hade händerna i fickorna och höll ihop den så veks slagen ut och lämnade en alltför avslöjande urringning som visade en stor del av hennes bröst men framför allt halsbandet och kopplet.

Plötsligt så fick hon bråttom och ringde efter en tjänarinna och bad henne kalla på en droska. Hon hade inte en tanke på att det skulle betraktas som underligt att hon redan i salongen stod påklädd i ytterkläderna mitt i ett virrvarr av de kläder hon tidigare hade på sig eller att hon begav sig ut i en droska efter mörkrets inbrott utan ett angivet mål. Hennes tankar var redan på Place des Vosges och vad hennes herre där hade väntande åt henne.

Dimman hade lagt sig över staden när hon kom ut till droskan. Man såg inte mer än ett tiotal meter och hon tackade gudarna att hon hade den tjocka pälsen svept om sig denna kyliga kväll. När droskan körde över stadens regnblanka gator så kände hon hur utelämnad och naken hon var inte bara fysiskt under sin päls utan även mentalt fullständigt öppen och naken för Grevens invasion. Droskan svängde in på Place des Vosges och trots kylan så kunde inte Juliette hejda sig utan betalade snabbt och kastade sig ut i den råa nattluften. När droskan lämnat henne och dess lyktors sken försvunnit så insåg hon hur mörkt torget var på natten. När hennes ögon anpassat sig till mörkret så kunde hon se alla gapande hål från arkadernas valv som stirrade på henne likt oseende ögon. Inget ljus någonstans och inte heller kunde Juliette se någon gestalt.

Efter några minuter mitt på torget så huttrade hon till och begav sig mot en av arkaderna för att söka skydd. Vägen dit var inte helt lätt med ovant höga klackaen, ner längs arkaden.

Hon vet inte vilken känsla som kom först, att hennes fötter helt plötsligt beträdde ett mjuk underlag eller den fasta handen som fördes in mellan pälsen som omslöt henne och tog tag i kopplet. Rycket i kopplet kom strax efter och hon kastades viljelöst in mot en manskropp som luktade så intensivt man att hon nästan svimmade av den häftiga förnimmelsen. Hon hade ryckt upp händerna ut fickorna för att hålla sig upprätt och stod fortfarande på sin egen balans även om hon fruktade att när som helst falla handlöst då hennes ben skakade oupphörligen av de starka känslor som genomfor hennes kropp.

Sakta steg han bakåt och släppte efter på kopplet som ett tecken åt henne att stå kvar. Plötsligt kände hon hur något som inte var en hand försiktigt särade på pälsen så att framsidan av hennes nakenhet blottades för natten och de ögon som fanns där. Försiktigt kände hon en beröring av något som borde vara en styv bit läder mot hennes nakna mage. Den strök sakta över hennes nakna kropp, upp över hennes bröstkorg, runt hennes bröst som ritade den ett mönster hon ännu inte kunde tyda. När beröringen nådde ner på hennes skakande lår, smekte kanten på hennes strumpor och in emellan hennes lår blev hon plötsligt medvetenom den reservoar som inkapslades av hennes av väta sammanklistrade blygdläppar.

Hon hängde som i en mörk evighet och kände hur hennes armar böjdes bakåt och fjättrades i mjuka bojor. Med ett ryck slets pälsen tillbaka över hennes axlar ochhon kastades mot den inre muren i arkaden. Den grova stenblockens yta skrapar hennes känsliga bröst och den plötsliga smärtan får henne att tjuta till och ögonen att tåras. Hon känner hur ryggen på pälskappan hålls upp och blottar hennes nakna vita bak som måste lysa som en fyr ovanför de svarta strumporna i den mörka natten. Handen som håller upp kappan tvingar också upp hennes armar i en omöjlig vinkel och pressar henne ännu hårdare in mot stenväggen.

Som en blixt kommer insikten om vad det tidigare var som ritade ett mönster på hennes nakenhet när en brännande smärta landar på hennes gräddvita skinkor, ett ridspö. Smärtan strömmar över hennes hud men innan den hinner runt hela hennes kropp så landar ridspöt ännu en gång och ännu hårdareå börjar Juliette hulka fram en stötvis gråt blandad med de kraftiga stön som den akuta smärtan från slagen framkallar.

Medan hon försöker sträcka sig inom sig för att känna efter så kommer ett skarpt ryck i kopplet som lösgör henne från den vägg som sargat hennes bröst och tvingar ner henne på knä mitt på vad som känns som en mjuk äkta matta utplacerad i arkaden. Hon hänger med huvudet och känner hur tårar och rädsla har klibbat fast testar av hår i hennes ansikte. En ännu kraftigare doftän tidigare slår emot henne och trots att hon aldrig suttit här tidigare så förstår hon instinktivt vad som förväntas av henne. Hon öppnar munnen, drar tillbaka tänderna och formar läpparna till ett O.

Den kraftiga doften följs av smaken av hennes härskares spjut som trycks in mellan hennes oskuldsläppar. Den skjuter in längre och längre in i hennes mun och hon öppnar sig allt vad hon mäktar för att ta emot. Till slut trycker den sig upp mot Juliettes gomsegel och hon sväljer instinktivt för att bli av med obehagskänslan. Han drar sig tillbaka och Juliette gör sitt bästa för att sluta sin kring honom, för att hålla honom kvar mellan sina läppar, för att ge honom den mesta njutning hon kan ge.

Han kastar sig mot henne igen, kraftigare denna gång. Hon försöker sluta sig ännu hårdare runt honom och pressar sin mjuka tunga mot undersidan av hans ådriga stock i hopp om att det skall göra det ännu skönare för honom och göra kontakten med hennes gomsegel lindrigare. Han drar sig dock tillbaka snabbare denna gång och tar ett bryskt tag om hennes hår för att hårdhänt dra hennes huvud bakåt samtidigt som han drar sig ur hennes mun. Stötarna kommer snabbare och Juliette känner hur hennes mun blir än mer homogen runt hans hårda stav, hur den förvandlas till ytterligare ett kärleksgrotta medan hennes herre beträder den.

Takten höjs ytterligare och hon känner härskarens extas och stön genom hela sin kropp. Hennes kärl är fylld av hans heta pulserande blod och suger villigt i sig hans kärlekssafter när de stötvis kastas ur honom ner i hennes mun och hals. En lång utdragen suck och han drar sig ur henne och torkar av sin halvt slaka stock på hennes kinder innan han släpper taget om hennes hår och hon faller mor den mjuka matta