Konsten att bekänna färg

Min syster Rebecca säger att jag har världens enklaste jobb. Jag betalas sjuhundra kronor om dagen för att sitta och vila, drömma mig bort, fantisera. I och för sig behövde jag ibland klä av mig, men inte alltid.

Idag är jag naken och liggandes på schäslong, med ena benet elegant utsträckt över kanten så att min fot lätt vilar på golvet. Likt den klassiska posen har jag ena handen över min mage och den andra ligger över ryggstödet på soffan. En kudde prydd med ett band av silver- och guldtrådar ger stöd åt mitt huvud och mitt hår ligger utspritt överallt, precis som han ordnade det. Det var fuktigt när jag kom dit, på grund av regnet. Jag frågade honom om han ville att jag skulle torka det, men han gillar det såhär och säger att det är lättare att avbilda när det faller i lockar. Mitt ansikte är vänt mot honom â‚“ William.

Jag har redan varit här i en timma, men inte förrän nu inser jag att det här är första gången som han placerat mig så att jag kan se på när Han har avbildat mig bakifrån flera gånger, då jag fått sitta med huvudet bortvänt, och i profil några gånger också. Men det här är första gången som han målar mitt ansikte framifrån. Jag undrar om jag kommer att känna igen mig själv när det är färdigt.

Det är mer än ett jobb för mig, det här är min framtid. En dag kommer jag att vara berömd, en musa för många konstnärer. Bli igenkänd som en ung, vacker kvinna även när jag är gammal och grå â‚“ förmodligen efter att jag döttr


- Le inte.

Williams röst är abrupt och får mig nästan att rycka till. Det har varit helt knäpptyst länge nu, inget annat ljud än penselns svepande rörelser över duken och regnets svaga smatter mot takfönstren ovanför mig. Hansröst känns som ett brutalt avbrott i min tankevärld. Jag kan inte svara â‚“ det tillåter han aldrig. Så jag låter mitt ansikte hitta tillbaka till det uttryck han gav mig från början â‚“ tomt och ödsligt, tomt och ödsligt. De â‚“ utrymme och stillhet.

Jag är inte van vid att se på honom â‚“ det här är en ovanlig upplevelse för mig. Att stirra på en fläck på väggen, ett foto, vad som helst att fokusera blicken på â‚“, som är midnattsblå och nästan skrämmande om man inte vet att han är konstnär. Sättet han ser på en, menar jag. Hans ansiktsuttryck är spänt, nästan argt, när han målar. Han ser ideligen upp på mig över duken och jag ser en hel rad av känslor förändra hans ansikte. Utanför smattrar regnet mot fönstren, här inne börjar det bli väldigt varmt.

För en sekund stannar han upp för att ta en rejäl klunk ur sitt vattenglas, och stiger då fram bakom kanvasen och går långsamt runt mig. Jag vet vilket jobb och strul en enda rörelse från min sida skulle betyda, och håller mig därför helt stilla. Även jag är törstig, men jag är alldeles för professionell för att visa det. Det verkar bli allt varmare här inne, jag känner hur min hud börjar bli fuktig. Men jag behöver inte säga något om det till William. Om han lägger märke till att jag är blank av svett så kommer han antagligen att öppna fönstret för att svalka ner mig igen.

Då han rör sig runt i rummet stannar han upp vid mina fötter. Jag ser honom inte, eftersom mitt ansikte är vänt mot hans staffli, och jag undrar vad det är som fångat hans intresse. Han står nästan precis vid mitt knä â‚“ jag ser hans siluett i periferin. Så inser jag att han ser på mitt sköte, blottat s

Plötsligt är han tillbaka i mitt synfält igen, där han klär av sig sin vita, färgstänkta tröja och slänger den på golvet som vore den en trasa. Hans rygg är solbränd och muskulös, samt svettig. Jag känner hans doft â‚“ skarp, deodorant, tvål. Något sådant. Vid andra tillfällen har han också tagit av sig på överkroppen, men aldrig så att jag kunnat se honom. Nu, då han återvänder till sin målning, blir jag plötsligt distraherad från min tysta tomhet.

- Vad tänker du på? frågar han.

Är det meningen att jag ska svara på det, eller? Jag stirrar på honom utan att röra mig, fast besluten att undvika hans vrede genom att inte säga något.

Stadigt möter han min blick, går fram från sin duk och hukar framför mig, så nära att jag känner hans heta andedräkt mot min kind. Hans blick ser rakt in i min själ. Jag känner att mitt ansikte blossar. Visst är jag van vid att vara naken framför honom, men att vara såhär nära honom känns besvärande.
d menar du? frågar jag mjukt och försöker att inte röra mig, inte andas.

Han lägger huvudet på sned och säger:

- Se på mig. Titta.

Han lutar sig bakåt så att han hamnar i sittande ställning på golvet framför mig, med knäna uppdragna en bit. Hans blick är som fastlåst i min.

- Redo? frågar han.

Ännu rör jag mig inte.

Med ena handen knäpper han upp de där förfärliga, smutsiga arbetsbyxorna som löst hänger över hans höfter, en knapp i taget tills hans gylf är helt öppen. Han låter mig se att han inte har några underkläder på sig. Först ser jag bara en mörk matta av könshår, men då han skrattar uppenbarar sig hans lem i all sin prakt och jag ser att han är stenhård.

- Jag visste det! Dina ögon. Dina pupiller är större nu. Hur ska jag lyckas måla det?

Det är svårt att avgöra om han är arg eller tänd, eller om han skrattar åt mig för att mina lustkänslor blivit avslöjade.

Jag är helt passiv i den här situationen, men inombords sjuder jag och blir omåttligt upphetsad av skymten av hans imponerande stånd. Han kommer på fötter igen och går i maklig takt tillbaka till staffliet med ena handen om byxlinningen, för att hindra dem från att falla till golvet, och penseln i den andra. Men så stannar han upp, vänder sig om och ser på mig igen med huvudet på sned, betraktande.

- Jag vill ta dig, Cecilia, säger han enkelt, som om han bara bad mig att vrida på huvudet en aning.

Han släpper ner penseln på bordet och tar upp en annan, en med finare borst som han använder för sketcherna i vattenfärg.

- Du kan gå om du vill, säger han med låg och skrovlig röst. Går du nu så är det helt okej. Stannar du så tänker jag knulla dig.

Jag tänker inte gå någonstans.

Han släpper byxlinningen och de kasar ner för hans ben innan han kliver ur dem och låter dem ligga. Hans kropp är härlig; solbränd, hård och stadig, och han kuk stårrakt upp â‚“ utmanande, oförskräckt. Jag kan inte stoppa den flämtning som flyger över mina läppar.

Återigen hukar han framför mig, fångar upp min blick, och jag förgås nästan då jag känner penselns mjuka borst vidröra min madan vidare neråt, virvlar ut till vänster på mitt lår och glider hela vägen ner till mitt knä. Williams blick lämnar min och jag ser på då den istället rör sig ner över min kropp, följer det osynliga spåret efter hans pensel.

Jag har fortfarande inte rört mig alls, som om en enda rörelse skulle bryta förtrollningen. Men när jag känner penseln röra sig över mitt innerlår så sluter jag ögonen och drar långsamt ner luften i mina lungor. Penseln doppas i vätan mellan mina ben, som vore det varm färg, och då han låter den glida upp över min kropp igen så känner jag att ett fuktigt spår bildas på min blossande hud.

Penseln faller till golvet och genast följer hans tunga spåret över min mage, smakar på mina safter, slickar sig nerför spåret till mitt lår och innanför. När hans tunga tränger in i min mus måste jag röra på mig, sära på mina ben för att ge honom bättre tillgång. Ännu fuskar jag inte riktigt.

Hans fingrar rör sig försiktigt in i mig och äntligen rör jag min hand, flyttar den till hans bakhuvud för att styra hans villiga tunga där den rör sig mot mig. Jag tror att han har väntat på att jag ska röra mig, för det blir som en signal för honom. Han formar sina händer under min rumpa och drar runt mig så att jag hamnar sittande på kanten av soffan.

William lyfter upp sitt huvud för att ge mig en kyss, och jag kan känna smaken av mina könssafter på hans läppar. Hans tunga utforskar min mun, sedan slickar han över hela mitt ansikte; smakar på minaögonlock, mina kindben, min näsa₦ I högra handen håller han sin lem, för långsamt handen upp och ner för skaftet tills han äntligen riktar den mot min mus innan han kraftfullt tränger in i mig.

Utanför fortsätter regnet att far mot takfönstren i takt med blodet som pulserar genom min kropp; i takt med hans kropp som pressar sig mot mig, om och om igen. Jag har helt glömt mitt uppdrag som musa och är nu bara ett enda virrvarr av känslor, pulserande sex och orgasmer som följer orgasmer. Han slukar mig â‚“ mitt ansikte, min nacke; biter, suger, tuggar på min hud. När han kommer skriker han mot min hals och slungar sig själv mot mig en sista gång. Hela hans kropp kränger sig i spasmer mot mig tills han tillslut liggkring sig för varje gång den slänger sig mot lampan. Mitt hjärta slår hårt men saktar ner, min andhämtning återgår till det normala. Jag väntar på att han ska röra sig. Fortfarande kan jag känna hans lem minska inuti mig tills den helt glider ut.

Efter en lång stund lyfter han sitt huvud och betraktar mig återigen med den där nyfikna blicken.

- Rör dig inte, befaller han, som om han fortfarande målade av mig.

När han lämnar min kropp är han noga med att inte förstöra ställningen jag ligger i. Han ställer sig upp och tar ett par steg tillbaka. Jag kan nästan se reflektionen av min kropp i hans ögon. Mina läppar, som är svullna efter våra ivriga kyssar; min kinder som är blossande röda och fuktiga av ansträngning; mitt bröst flammigt av den där rodnaden jag får när jag blir upphetsad. Mina bröstvårtor är fortfarande styva och våta av hans saliv. Mina ben är särade och blottar mitt stolta kön för honom, öppet och tillfredsställt och med en långsam rännil av våra blandade könssafter som rinner nerför mitt lår. William ler, hittar sin pensel och låter borsten smeka uppför mitt lår igen â‚“ han blöter den med safterna. Han återvänder till staffliet och fortsätter i tystnad, använder fukten tillsammans för att avbilda min kropp. Endast ett dröjande leende kvarstår som bevis för att han precis njutit med mig.

Flera timmar senare berättar han att han är färdig för dagen och tillåter mig att klä på mig. Ett tag nu har jag funderat på vad den här plötsliga vändningen i vår relation betyder. Jag undrar om hans befrielse från sin sexuella frustration, hans utlösning, kanske korkat igen hans kreativa flöde. Trots allt är jag ju bara hans modell. Jag kan inte låtsas vara något mer än så. Han använde sig av mig på samma sätt som han antagligen skulle ha gjort med en tallrik frukt om han målade ett stilleben. Jag känner mig inte kränkt, eller ens besviken. På sätt och vis är när stolt. Stolt över det finns fler aspekter av mig i den där tavlan änfolk kommer att förstå.

Snart är jag påklädd igen och han låter mig se målningen. Med bara en enda blick på den ser jag att det är en av hans bästa, i alla fall den bästa han någonsin gjort av mig. Han har lyckats fånga åtrån, begäret. Jagsvarar jag. Om du vill ha mig.