Liftaren

Jag brukar aldrig ta upp liftare. En av mina bästa väninnor blev en gång både rånad och brutalt våldtagen av en dylik tillfällig passagerare, och sedan dess har min entusiasm beträffande denna form av mobil gästfrihet falnat avsevärt. Numera trycker jag alltid instinktivt ner gaspedalen några millimeter till, när potentiella fripassagerare och barmhärtighetsresenärer dyker upp vid vägkanten. Men han såg ju så eländig ut...

Regnet stod som en enorm pelare upp i skyn, och hans alltför korta jacka, uppdragen över huvudet, kunde inte dölja det faktum att han var fullständigt genomdränkt från topp till tå. Jag bromsade in försiktigt det blir halt när det regnar och backade tillbaka. Jag slog för säkerhets skull till centrallåset, och drog ner sidorutan bara ett par centimeter, som för att lämna en flyktväg, och för att försäkra mig om att han var O.K. innan jag släppte in honom i värmen.

Han såg verkligen eländig ut. Genomblöt och nerkyld, och med ett skamset leende, gick han försiktigt fram till bilen, liksom för att inte skrämma bort mig hade han läst mina tankar?, och såg vädjande på mig. Jag bestämde mig för att han nog var ofarlig vilka våldsbrottslingar skulle stå och lifta mitt i natten i det här ovädret?, låste upp och sade åt honom att lägga sin ryggsäck i skuffen. Han log igen, ännu mer skamset, och sade på stapplande engelska:

- I am France... I speak little English...

Åhå. En fransman.

- Your luggage, your bag - in the back!

Jag pekade och gestikulerade, och öppnade bakluckan med den lilla spaken bredvid sätet. I ett sådant väder uppskattar man verkligen små tekniska finesser som dessa. Jag drog fram en gammal pläd från baksätet och bredde ut den över passagerarstolen man vill ju inte blöta ner mer än nödvändigt. Den blöte fransmannen stängde luckan med en duns och satte sig i bilen.

- Thank you very much, mumlade han tyst. Thank you very, very much, fortsatte han, medan vi och bilen skjöt fart, på väg igen.


Min nyfunne reskamrat var en ung man, nästan pojke, spenslig och mörk. Han satt bredvid mig, blå om läpparna och skakande av köld. Jag vred på värmen på fullt. Jag skulle svettas, men det kunde inte hjälpas.

- Schö parlé unn pö fransé, sade jag glatt, i ett försök att muntra upp mitt ressällskap.

- Oui, oui... merci, merci... svarade han matt och log generat. Det här duger inte, tänkte jag. Han är ju totalt genomfrusen. Det är märkligt ändå, hur kalla svenska sommarnätter kan bli. Det hade han nog inte väntat sig, stackarn.

Vid nästa bensinstation svängde jag in, endast för att upptäcka att den var stängd. Nöden har ingen lag, sade jag till mig själv, körde in under tak och stannade. Jag stängde av motorn, tog ur nycklarna man vet aldrig, och gick till bagageutrymmet för att hämta handdukar. Jag rev i mina väskor och fick upp ett badlakan samt en liten handduk. Jag öppnade sedan passagerardörren och kommenderade urstigning. Den lille fransmannen såg osäker ut, och tvekade lite Har jag gjort något fel? Ska hon lämna mig här?, men klev i alla fall ut på den av tak skyddade, hyfsat torra asfalten.

- Take off your clothes, beordrade jag honom, vänligt men bestämt, med handdukarna hängande över armen. Han började långsamt dra ner dragkedjan på sin jacka, men jag insåg att jag nog fick hjälpa till, om här skulle bli något gjort. Jag krängde i rask takt av honom jackan, en skjorta och ett tunt linne - allting genomblött - och började med den lilla handduken energiskt torka hans hår. Jag gav honom det stora badlakanet att svepa in sig i, och beordrade honom att ta av sig resten. Jag vred ur plaggen ett efter ett och hängde upp dem på en tvättlina jag riggat upp i baksätet man hittar på en hel del knep när man reser mycket, och jag fick påminna honom att ta av sig alla plaggen, inklusive kalsongerna vilka han med viss tveksamhet lämnade ifrån sig. Han var verkligen som ett hjälplöst barn i mina händer, och jag gnuggade hans kropp, med det stora badlakanet mellan mina handflator och hans nakna hud.

Vi åkte vidare, fortfarande med värmen på för fullt, och jag kände mig lite stolt över min goda gärning. Jag satte på radion, och mjuk jazzmusik strilade ut genom högtalargallren. När vi hade åkt några mil slog det mig att jag inte frågat vart han skulle, men när jag vände mig om för att fråga hade han somnat. Han hade vikt ihop ett hörn av badlakanet till en liten kudde, som nu låg fastklämd mellan sidorutan och hans fuktiga panna. Hans kropp var helt avslappnad, och gungade lätt i takt med bilens rörelser.

Jag såg på honom ibland, och efter ytterligare någon mil hände något lustigt. Badlakanet hade halkat ner lite från låret, och när jag försiktigt lade tillbaka det kände jag något hårt mellan hans ben. Hade han stånd? Mitt hjärta slog med ens lite fortare, och svetten började återigen rinna i pannan - denna gång inte på grund av värmen...

Nu såg jag den också - en stor, rund ås, mitt emellan hans lår, som tydligt avtecknade sig mot det vita frottétyget. Jag kände mig inte ett dugg rädd eller hotad, bara upphetsad. Jag undrade intensivt vad han kunde tänkas drömma i sin slummer för han sover väl?...

Jag försökte in i det längsta cirka två minuter att behärska min nyfikenhet, att stävja min lust att avtäcka detta manbarhetens monument inför mina lystna ögon kan den vara så stor på riktigt?, men till slut var jag tvungen att lyda min upptäckardrift, och försiktigt lyfte jag undan det mjuka tyget.

- Gud, vilken kuk! Upplevelsen förstärktes ytterligare av att han i övrigt var så liten och spenslig, och hans fullvuxna lem föreföll följaktligen i jämförelse ytterligare något större än vad den redan var.

- Den här skulle jag aldrig klara av, tänkte jag och jämförde hans brutala organ med min mans visserligen långa, men ändå mer smala och "eleganta" lem. Min man brukade ändå kunna få mig att känna mig helt uppfylld, och sprickfärdig, så den här var nog inte till att tänka på. Men det pirrade till i magtrakten, och mitt sköte började kännas sådär välbekant tropiskt, liksom. Vilt, varmt och fuktigt alltså.

Efter att ha velat fram och tillbaka en stund, om huruvida jag skulle våga knäppa upp mina jeans för att komma åt att smeka mig själv, fick jag en galen idé. Innan jag hann tänka efter och hindra mig själv, gick emellertid handen händelserna i förväg och började helt lätt smeka min fripassagerares starkt erigerade lem. Han ryckte till lite, men sov vidare. Åtminstone tror jag att han sov, eller så låtsades han ovanligt trovärdigt.

- Vilken len hud! Att något så stort och hårt kan vara så mjukt och lent... Jag runkade hans rejäla apparat i långsamma, mjuka drag, och det kändes som om den bara fortsatte att växa i min hand.

Skylten "RASTPLATS 1" fick mig att dra en lättnadens suck, eftersom jag fått allt svårare och svårare att koncentrera mig på körningen. Jag svängde in på den lilla avfarten och bromsade mjukt. Han sov fortfarande tror jag, men nu kunde jag inte behärska mig längre - jag slet av mig säkerhetsbältet, lutade mig över honom, tog hans kolonn i mina händer, sjönk ner över den med munnen och svalde den hel. Hans enorma kuk till den lilla kroppen smakade helt fantastiskt, och jag ville bara ha mer. Han började röra på sig, kvida och stöna, och jag antog att jag med min omättliga hunger hade väckt honom ur hans sköna drömmar för något ännu skönare eller bara gjort det omöjligt att låtsas.

Jag sög och slickade, nafsade på hans lem i dess fulla längd, kysste det inbäddade urinröret som också transporterar den livgivande säden och den lilla strängen mellan förhuden och ollonet. Jag hade hans pung i mina händer, hans rosa ollon med blå anstrykning djupt inne i min mun, och ett lillfinger långsamt lirkande sig in i hans lilla stjärthål.

- Non! ropade han, farligt nära en ofattbar orgasm, och kastade sig över mitt skärp och mina byxor. Medan han fumlade med mina nedre plagg, befriade jag mig i ett svep från mina övre. Plötsligt var jag helt naken, med byxorna hoptrasslade vid knäna. Min franske åkkamrat tog ett stadigt tag om mina höfter var fick han sina krafter ifrån och vände mig med magen mot stolsryggen. Han lossade på nackstödet, fällde mig framstupa över kanten och blottade därigenom min fuktiga, svullna blygd för hans forskande blick och nyfikna händer. Han stannade upp och bara tittade några sekunder som kändes som minuter, och sen högg han in. Han slickade och sög, frenetiskt, som om hans liv hängde på det, och det blev riktigt plågsamt, men ändå gränslöst skönt...

Men det räckte inte. Jag ville ha hans kuk. Jag ville ha den hel och hållen, långt in i mig, och det får bära eller brista, men jag vet inte om jag någonsin längtat efter någonting så intensivt, efter att bli uppfylld totalt; inte ens av min man. Och jag hade varken tid eller lust att känna någon skuld eller ånger just nu.

- Fill me up! Fuck me, fuck me! tjöt jag, lika hänförd som förvånad över att jag kunde säga såna saker, och det till en man som jag träffat för knappt en timme sedan jag vet ju inte ens vad han heter. Men han fortsatte att slicka mig, och jag kände med outhärdlig längtan hans mjukahårda klubba slå mot mina vader. Jag tog tag i den och fortsatte att runka den, medan han frossade i min saftiga grottmåltid. Plötsligt försvann hans tunga och lämnade efter sig ett stort vakuum. Sen kom bomben.


En bomb; en torped; en kryssningsrobot som träffsäkert och obarmhärtigt borrar sig in och spränger mig i tusen bitar. Det gick för mig nästan omedelbart. Det svartnade framför ögonen, varenda fiber i min kropp drog ihop sig så det gjorde ont, och så blev hela världen orange. I samma sekund skjöt han sin säd, långt upp, långt in i mig, så långt att jag fick en impuls att hålla för munnen för att få behålla hans varma sats kvar i mig.

En bil letade sig upp på vår rastplats och skickade ljusglimtar in i vår älskogskammare reflexer i backspeglarna, så vi kastade oss ner i stolarna och körde snabbt vidare. På något sätt hade jag fått av mig mina byxor helt och hållet, och vi satt båda nakna bredvid varandra med innerbelysningen tänd, så att vi skulle kunna se varandras glänsande kroppar. Jag skulle bli tvungen att stanna till någonstans för att torka av mig, klä på mig, torka och vädra ur bilen, men jag drog ut på det in i det längsta - vilken säregen njutning att köra bil mitt i natten, helt naken och fortfarande ångande fuktig av svett, hans sperma och mina egna könssafter!

Femton mil kvar till Helsingborg. Där skulle jag släppa av min välutrustade fripassagerare, för att sen åka vidare till Malmö. Det tog en dryg timme, och vi talade inte, växlade knappt blickar. Det låg en air av djupt samförstånd i luften, och vi var båda fullt tillfredsställda med att det blev som det blev, och bara denna enda gång.

Jag släppte honom vid färjeläget, efter att han krängt på sig sina kläder, som vid det här laget var nästan torra.

- Thank you! Thank you very much, sade han, denna gång mer kraftfullt, och definitivt inte mumlande och hjälplöst.

- Merci, merci, mon amour, svarade jag småleende.

- My name is André, what is yours?

- Maria, ljög jag skrattande medan jag stängde bildörren och åkte vidare hem, hem till min man, vårt hem, och den stora, varma, sköna sängen...