Livsresa med tåg

I en sovkupé på ett tåg någonstans i världen sitter en kvinna som inte vet vart hon är på väg. Hennes mörkbruna, djupt liggande ögon studerar flyktigt landskapet som susar förbi. Torr förbrukad lavasand som är uppblandad med kantiga och vassa små stenblock skapar en ödslig natur. Små rundade buskar med fingerovala mörkt gröna blad ger skugga åt några få gulnande och torra grässtrån som vägrar inse att deras liv runnit ut. Här och där skymtar kvinnan en palm av något slag. Landskapet är vågigt likt ett smått oroligt hav, och vid horisonten skymtar hon en suddig kontur av ett berg.
Den stekande solen letar sig in i kupén genom den grå, näthålsaktiga rullgardinen. Kryper in genom hålen och dansar omkring på väggar, tak och golv. De slitna och urblekta rödbruna sätena tycks suckande acceptera den, för deras plysch, krävande solen. Tvingas göra det.
Kvinnan lutar sitt huvud bakåt och med en tung pust slappnar hon av och sluter ögonen. Hennes kastanjebruna hår faller i mjuka bågar kring axlarna. Solen fortsätter att leka och tåget rullar vidare mot kvinnans okända mål.

På ett annat tåg, i en annan värld finns en annan kvinna som vet vart hon ska. Hon skrattar glatt och visar leende fram biljetten för konduktören. Han studerar den länge med en rynka mellan ögonbrynen, tar sig lätt över skägget och lyfter blicken för att se på den glada kvinnan. Hon ler igen, och hennes vågiga blonda hår flyger lätt omkring hennes ansikte då hon med ett skratt rycker på axlarna. Konduktören koncentrerar sig återigen på biljetten. Till slut, efter mycket övervägande säger han till kvinnan,
”Jag tror inte jag behöver klippa den här!?”
Kvinnan studerar honom ett tag med ett lite allvarsammare ansiktsuttryck. Hon återtar varsamt biljetten, ler igen och utbrister,
”Du har nog rätt.”
Som om även hon övervägt saken länge.
Denna kvinna studerar naturen utanför tågfönstren med en nyfiken glimt i ögat. Stora granar och drivor med snö. Öppna snötäckta vidder med dimmor som leker strax ovan marken. Snörök kring hela tåget där det forsar fram längs sin utstakade bana. Dimlagren har delat sig i skikt under den korta tid solen hunnit värma luften under dagen. Snön som tåget yr upp kapslar in vagnarna i ett ljust vitt rum. Kvinnan kisar fascinerat genom snöyran medan tåget dundrar vidare mot kvinnans kända mål.

Kvinnan som inte vet vart hon är på väg slumrar i en sovkupé på ett dystert dunkande tåg. Slumrar i en torr ödemark. Slumrar och är omedveten om att hennes livsklocka tickar på.
Tick-tack, tick-tack, tick-tack!

Kvinnan som vet vart hon är på väg är vaken och starkt medveten om att hon befinner sig på ett ivrigt och entusiastiskt tåg. Hon är starkt medveten om den livliga snöyran. Starkt medveten om att hennes livsklocka tickar på.
Tick-tack, tick-tack, tick-tack!

Vart är hon på väg?

Vart är hon på väg?

Den slumrande kvinnan vaknar upp. Det har börjat skymma och den mystiska stålblå skymningsfärgen kryper in i den svagt belysta kupén. Färgen kryper in i henne och får henne att huttrande rysa, trots den tryckande värmen. Hon lägger inte märke till att naturen hunnit förändrats under den tid hon sovit. En blänkande månskära vakar nu över blandade gröna bladträd i en skog full med rundade stenar.
Kvinnan ger återigen ifrån sig en djup, långdragen suck. En liten papperslapp virvlar darrande längre in under sätet Den gömmer sig i ett hörn. Det är kvinnans klippta biljett. Det är svårt att tyda slutstationen på den skrynkliga papperslappen. Bokstäverna ser ledsna och hängiga ut. De piggaste av dem går att utläsa, men kvinnan vet inte vart hon är på väg.

Den vakna kvinnan kan i skymningen urskilja en blänkande månskära. Det har slutat snöa, och hon ser nu milslånga öppna vidder där åkrar och odlingar avlöser varandra. Här och där ser hon fortfarande snöfläckar, men ju längre tåget kommer, desto mer ser hon av grönskan som börjat spira ur marken.
Snart är det för mörkt för att se något alls. Då plockar hon varsamt fram sin oklippta biljett. Hon ser på den länge. Läser slutstationen om och om igen. Alltjämt med ett leende på läpparna. Hon tar fram en bok och pressar försiktigt biljetten och dess bokstäver innanför pärmen. Lyfter sedan bara några centimeter på bladen, lagom för att kunna ana vad som står på biljetten. Kvinnan vet vart hon är på väg.

Någonstans på sin resa genom livet kommer dessa två kvinnor att mötas. Ödet har skapat en livsbana där dessa två kvinnors liv kommer att ta slut samtidigt. Abrupt och plötsligt! Deras tåg fortsätter framåt.
Dunk-dunk, dunk-dunk.
Det ena norrut, det andra söderut.
Dunk-dunk.
Någonstans i sina liv kommer de att mötas
Dunk-dunk.
När?
Var?
Hur?

En ny morgon dagas. Solen går upp vid horisonten och börjar återigen sin envisa lek med skuggor och rodnader. Kvinnan som inte känner till sin slutstation vänder bort huvudet från den starka solen. Hon drar för gardinerna och flyttar sig ett steg längre in mot mittgången för att slippa den enevrerande solen vid fönstret. Hon suckar som vanligt. Hon suckar åt den återkommande solen. Hon suckar åt de tjattrande fåglarna, hon suckar för att hon besväras av sitt liv. Är hon framme idag tro? Nej, inte en dag som denna. En besvärande dag som idag kan inget trevligt hända. Eller?
Hon är ångestfylld och missnöjd med sitt liv, missnöjd med det som varit, och det som är. Hon tycker det är besvärande och uttråkande att transporteras med livets tåg. Hon tycker det är besvärande och uttråkande att leva…

En ny morgon dagas, även för den glada kvinnan. Solen går också här upp vid horisonten och ger allt levande värme och hopp om en underbar, ny dag. Kvinnan som känner till sin slutstation ler som vanligt. Hon ler åt den återkommande solen. Hon ler åt fåglarna som kvittrar i skyn. Hon ler för att hon älskar allt i sitt liv. Är hon framme idag tro? Nej, inte en dag som denna. En underbar dag som idag kan inget hemskt hända. Eller?
Hon är inte ångestfylld eller missnöjd, trots att hon känner till sitt mål. Hon är nöjd med sitt liv. Nöjd med det som varit, och det som är. Hon tycker det är spännande och roligt att transporteras med livets tåg. Hon tycker det är spännande och roligt att leva…


Solen har nu lekt sig högst upp på himlen. Tågen är inne i samma område. De passerar grönskande träd och blommande växter i alla dess färger. Det är tulpaner, vallmor och stora skuggande ekar. Klängande humleväxter pryder de mindre träden som skuggas av de större. Nyponbuskar med underbart blommande rosor avlöser partier med djupt gröna, höga grästuvor.
Över allt detta vakar solen. Månen kan också skymtas, men inte med samma gnistrande sken som under nattetid, månens egen tid.

Kvinnan som har dragit för gardinerna kan genom en springa skymta en mörk och kall sjö på sin vänstra sida. Kvinnan som ler åt solen kan i soldiset kisande skymta en glittrande och varm sjö på sin högra sida.
Kvinnan bakom gardinerna ser längre fram ett kalt, dött träd. Kvinnan i solen ser längre fram ett kalt, dött träd.
Tågen dundrar på framåt. Från olika håll, men mot samma mål. De kommer snart att mötas.

De möts!

Kvinnorna rycker till vid ljudet av ett annat tåg. De hinner skymta varandras förvånade ansikten genom soldis, gardiner och fönster.
Den ena kvinnan ser på sin högra sida ett kalt, dött träd, och på sin vänstra sida ett ungt, blont kvinnoansikte i ett tåg, på väg åt motsatt håll.
Den andra kvinnan ser på sin högra sida en blå, glittrande sjö, och på sin vänstra sida ett ungt kastanjebrunt kvinnoansikte i ett tåg, på väg åt motsatt håll.

Svisch! De har mötts. Ögonblicket varade knappt en sekund.

Någonstans på sin resa genom livet har dessa två kvinnor mötts. Ödet har skapat en livsbana där dessa två kvinnors liv kommer att ta slut samtidigt. Abrupt och plötsligt. Deras tåg fortsätter framåt.
Dunk-dunk, dunk-dunk.
Det ena norrut, det andra söderut.
Dunk-dunk.
Någonstans i sina liv ha de mötts.
Dunk-dunk.
När?
Var?
Hur?