Master

Mitt på en knagglig bro nånstans i världen, stod en Master. Han log mot kvinnan som krävde att Han skulle flytta på sig, så hon fick komma förbi. För bron var smal, och vattnet som flöt inunder var kallt och djupt.
Men i kvinnans ögon såg Han något hon inte kunde gömma.

Om Du inte flyttar på Dig, så ska jag knuffa bort Dig, hotade kvinnan. Jag ska slåss och jag ska vinna, för många har fallit före Dig.
Mastern log och tecknade åt henne att komma framåt. Och inbjöd henne att kämpa för något mycket större än hon visste själv.

Dom kraschade ihop där på bron utan några mera ord blev sagda.Han tog dom smällar hon gav Honom, utan att röra en muskel, trots tårarna som steg i Hans ögon av smärta. Och fortfarande hade Mastern inte yttrat ett skarpt ord. Och hon undrade vem var denna Man, vad var det Han sökte?

Till sist tog hennes krafter slut och hon stod där och flämtade. Och framför henne stod Han, Han var blodig efter hennes slag, men Han stod kvar.
Hon svor och skrek åt Honom, förbannade den envisa Mannen som vägrade släppa henne förbi Sig.
Under deras fötter hördes plötsligt ett gnisslande ljud.

Mastern reagerade fortare än tanken, Han visste vad Han hörde. Snabbt lyfte Han upp henne i sina armar, och bar henne tillbaka samma väg som Han hade kommit. Hon låg i Hans armar medan hon såg bron kollapsa bakom dom, det hade varit en påfrestning för mycket för den.

Kvinnan tittade på Mannen med en fråga i ögonen, en fråga som hon måste få veta svaret på.
Hans styrka kunde många gånger om matcha hennes, erkände hon för sig själv.
Men det var en styrka Han inte skulle använda eller visa henne annat än i goda syften.

"Du tog emot allt jag hade att ge mig på Dig med, när du bara när som helst kunde ha viftat bort mig som en insekt.
Jag attackerade Dig gång på gång, på samma sätt som vågen slår mot stranden.
Men till sist var det Du som räddade mitt liv"..sa hon med förvåning i rösten.

Mastern reste sig med en suck, och log det där lite retsamma leendet som gjorde henne vansinnig. Han borstade bort dammet från sina läderbyxor, och vände sig om och började gå ifrån henne.

Han stannade upp i skogsbrynet och tittade in i hennes frågande ögon. Och Han log ett mjukt och sorgset leende, Hans ögon lyste av ömhet.
Och djupt inne i sin själ började kvinnan att förstå.

"Jag är den Mastern som har bott i dina drömmar" sa Han. "Drömmar som du aldrig har berättat om för en levandes själ. Jag är den ansiktslöse Mannen som du är hjälplös inför. Jag är Han som tar, håller fast och kontrollerar.

Jag är den som har styrkan att ta emot vad du längtar efter att få ge. Och den kontroll du begär så mycket, den kan Jag tillföra.
Jag är Han som du bygger din värld omkring.
Jag är den som kan både tända och lugna elden som lyser i dina ögon.

Men vad Jag erbjuder är inte påtvingat min kära. Du är fri att gå närhelst du vill.
Vad jag erbjuder måste ges och tas på samma sätt, som en gåva med kärlek, direkt från hjärtat.

Så följ Mig, min flicka om ditt hjärta säger att du måste.
Men Jag måste varna dig, vägen som Jag går är lång och svår.
Men längs vägen ligger glädjeämnen som är sällsynta i den här världen.
Att acceptera både rosor och törnen är en del av vår resa."

Hon ropade till Honom, när skuggorna föll mörkare i det sista skymningsljuset.
"Du vet mina drömmar och min längtan, men hur kan Du veta att det är Du som finns i mina drömmar?"

Mastern stannade, vände sig om och log.
Och sa med en röst len som sammet.
"Min underbara lilla, Jag vet det, för det är om dig, Jag har drömt".