Min första riktiga kärlek

Jag var 22 år, ensam av mig och började mobil-chatta eftersom jag inte hade internet. Träffade där en kille från samma stad. Han var 26 år och hade raggarbil. En buick electra, rosa. Vi träffades på en sibylla kiosk och drack kaffe. Det var kärlek från första ögonkastet det kan jag säga. jag har aldrig tidigare upplevt det. Han, Åke var 185 lång, lagom kramgo, mysigt småstubb över hakan grunch eller va de nu heter. Rågblond och lite ljusa slingor, avlånga frykantiga brillor, ja de var snygga, och bakom dem världens mest himmelsblå ögon. Jag hade inte haft någon kille eller sex på två år så jag kände mig ju himla bortkommen när det kom till det. Han hade ingen stor kuk men den var skön ändå, hela han var underbart skön, han var erfaren, passionerad han såg mig, ville ha mig. Men tyvärr hade han fler tjejer än mig på gång därför ville han inte binda sig, vilket jag var ledsen för, eftersom jag var totalt nerkärad i honom. Det tog mig flera år att glömma honom, min förälskelse var stor, vad det var som attraherade mig hos honom vet jag inte, han var inte snygg, inte speciellt trevlig heller. Verkligen inte. Kanske är det feromoner? Kort därefter träffade jag min blivande sambo, vi var ihop ett år innan vi flyttade ihop, jag hade fortfarande lite kontakt med Åke, och när han fick veta att jag skulle flytta ihop med min nuvarande blev han förbannad och sa upp all kontakt med mig, även om han sagt att han inte hade några känslor för mig.
Nu sju år senare kan jag ibland tänka på Åke, särskilt när jag lyssnar till kal.p.dal eller någon rockmusik, han spelade själv elgitarr i ett rockband på högstadiet eller gymnasiet. Kan ibland tänka på vår korta tid tillsammans, då vi låg i hans säng, hade älskat, han höll om mig och jag vaknade mitt i den ljusa sommarnatten av att det åskade och att regnet smattrade mot rutan. Som sagt vår korta tid tillsammans var nog den lyckligaste tid jag haft med någon kille eller överhuvudtaget. Tyvärr verkar man aldrig få behålla den man älskar.