Monas färd (en lite kinkig berättelse som jag skrev till en vän på Darkside)

Tiden borde ha läkt ärren från en relation som hade nått djupt in i Monas hemlighetsfulla hjärta. Men tiden stod still sedan upptäckten att de två inte stod inom samma ramar. Det var oväntat att hon skulle bli så sårbar, men han var en god man och Mona föll. Resan till Rumänien, ett desperat försök att glömma, skulle i själva verket få henne att minnas långt bortom det vi förstår och vågar tro på. Monas skönhet motsvarades inte av hennes tillgångar. Så hon hade motvilligt fått nöja sig med en gruppresa tillsammans med en flock menlösa varelser som lyssnade fascinerat när guiden rabblade vad som står i varje bok. Mona såg ut över den nästan medeltida bebyggelsen. I speglingen från bussfönstret kunde hon ana hur flera män i resgruppen, också dem med sällskap, sneglade på hennes kropp. De framstod som transparenta vålnader över det passerande landskapet. Vad skulle hända om de kunde frigöra sig och deras djupaste fantasier fick liv? Mona trängde bort tanken och hoppades på att snart få slippa både dem och guidens sorlande. Det låg i hennes natur att inte dölja sina former. Och när hon nu var klädd i korta slitna jeansshorts, svarta boots och en djupt urringad vit topp så var det inte för att dra till sig uppmärksamhet. Hon hade knutit sitt långa mörka hår i en hästsvans som mjukt följde hennes vackra nacke. När bussen gjorde en hastig sväng spändes hennes lårmuskler och små svettpärlor glittrade på den solbrända huden. Solglasögonen satt långt ner på nästippen så att de stora klara ögonen kunde se över dem. När de mötte blicken på en vålnad så flydde den förläget. Mona undrade varför rädslan att bli ensam kan vara så stark att folk väljer det de inte vill ha, för att sedan längta resten av livet efter något annat. Skulle hennes liv också bli sådant? Det kändes som om hon skulle kvävas när bussen äntligen stannade och de var framme vid dagens turistmål – fortet vid floden Arges, eller i folkmun Draculas Slott.

Väl ute ur bussen gick Mona kvickt fram till guiden, även han en vålnad, och frågade när de skulle köra igen. ”Vi stannar i två timmar. Men jag ser att du är väl skyddad om du skulle irra bort dig.” Den unge mannen log menande mot ett tungt silverkors som vilade på hennes fylliga bröst. Hon var redan på väg mot de tunga borgmurarna innan guiden hann samla mod för att utveckla konversationen. Klockan var arton och skuggorna blev allt längre när hon drog sin handflata längs de tunga stenarna som en gång hade släpats dit av tillfångatagna adelsmän. Tanken på hur Dracula en gång i tiden hade jagat och närt sig på unga kvinnor vid samma plats gav Mona en vällustig stöt i maggropen. Hon drog på mungiporna och tänkte ”en saga, men ändå….” Och så slog det henne att allt i livet, inklusive vålnaderna och hennes brustna kärlek, är ett oändligt nät av sagor. Hon satte sig mot muren, som kändes sval och lugnande mot hennes rygg, och drack djupt från sin vattenflaska. En liten flod rann från munnen ner över halsen och brösten. Hon somnade en stund och i drömmen ropade någon hennes namn flera gånger. När hon vaknade igen var det mörkt och hon kunde se hur bussen försvann ner för serpentinvägen. Den tvålfagre guiden var inte så ansvarsfull när han väl hade blivit nobbad, tänkte hon. Hur som helst var det en lättnad att bli av med dem. Och det kunde inte vara svårt att hitta logi vid en så berömd plats. Hon gick fram till vad som liknade ett turistkontor tvärs över kullerstensgatan från borgväggen.

Bakom disken satt en blond flicka med ett typiskt östeuropeiskt ansikte. Stora ögon, tydliga kindben och fylliga läppar. Hennes kvinnliga former var prydligt dolda i en vit skjorta och svart slips, uppenbarligen allt enligt dresskoden. Det var också tydligt att hon fick arbeta för en låg lön och att hennes liv närdes av drömmar om att bli upptäckt av någon bättre bemedlad besökare, man eller kvinna. ”Do you know a place I can stay for the night? I just missed the bus to my hotel.” ”I’m afraid all the Inns are full..” “I can pay extra.” Mona visade en bunt dollarsedlar och lät avsiktigt några landa i knäet på flickan, som fångade upp dem direkt. Pengar hade återigen knutit en pakt mellan främlingar. Men det fanns något annat, mindre påtagligt, som förde dem samman - som om de var två motsatta pjäser i ett schackspel. ”For a hundred dollars you could sleep in the castle….and maybe meet Dracula.” Det sista lade flickan till som ett skämt, men det lät ändå laddat. ”If you’re not afraid, of course. Do you believe in vampires, Ms…” ”I believe in anything that can make me happy. And you can call me Mona” “My name is Nadja. Follow me please..I will guide you...” Nadja ställde sig upp och såg på Mona, men inte ursäktande som en vålnad. Hon visade uppriktigt sin fascination. De åtsmitande shortsen höll Monas höfter i ett järngrepp, och toppen blottade armarna och mycket av magen och brösten…. På det hela var hon mera bar än påklädd. ”I will prepare your room. Perhaps you want to take a shower?” Nadja tog en ficklampa och ledde Mona till en källarvåning som var inredd med ett modernt badrum, troligtvis logi för personalen. ”…and please don’t tell anyone about this. It’s our little secret.” Mona insåg att detta var Nadjas lilla privata rörelse för att stärka börsen. Hon log förstående. ”I will lend you some of my clothes for the night”, tillade Nadja.

Det varma duschvattnet mjukade upp hennes nack- och ryggmuskler som den ljuvaste massage efter en lång dag. Och Mona stannade kvar långt efter att hon var ren. Hon blundade och tvålade in sig noggrant och sakta. Fantasin rusade iväg så att hennes fingrar förvandlades till tungor som sonderade hennes kropp och fann de värdefulla punkterna…. Så hejdade hon sig, som för att spara sig inför något ovisst. Hon stängde av vattnet och virade en handduk om håret. Badrummet var väl utrustat med salvor och parfymer, nästan för bra för att vara sant. Hon valde Light Blue.

Kläderna som Nadja hade lovat henne låg på ett litet träbord utanför duschkabinen och var definitivt inte vad man vanligtvis använder för att sova i. ”Nadja är en ulv i fårakläder”, tänkte Mona när hon höll upp en minimal body med högskurna sidor och en djup v-formad urringning. Där låg också en tunn kort kimono med ett skärp. Bägge plaggen var svarta, snarare Monas färg än Nadjas. Väl klädd, eller utklädd, betraktade hon sin kropp i en stor väggspegel. Den elastiska bodyn målade ut hennes former på ett sätt som kändes nytt och gjorde henne upprymd. Hon lät handflatorna stryka sakta uppför låren och höfterna. De stannade vid de halvnakna brösten och kramade om dem. Korset blixtrade i det dunkla ljuset. Så knackade det på dörren och hon knöt skärpet till kimonon. Nadja stod där med sin ficklampa och log nöjt på Monas kropp. ”I am honoured to have such a beautiful guest. Please, follow me to your room.”

De gick ut ur källarvåningen och över gatan mot borgväggen. Mona bar sina tillhörigheter i en liten ryggsäck, men behöll de korta stövlarna på. En lätt nattdimma begränsade ficklampans räckvidd. Nadja öppnade porten med en stor nyckel som hon bar i en kedja om halsen. Dörren var tung och gnisslade när hon drog upp den med bägge händerna. Innanför i den beckmörka salen stannade Mona upp, som om hon kände sig hjälplös utan Nadja och ficklampan framför sig. De nuddade ofrivilligt vid varandra och fnittrade ursäktande. ”Your room is on the second floor. Follow me.” De gick uppför en smal spiraltrappa som tvingade dem att gå i gåsmarsch. Och de krockade samman fler gånger än vad som kunde undvikas. Deras steg och andetag ekade mot de höga väggarna. De var framme och Nadja öppnade dörren. Hon hade varit där innan och förberett. En stor säng med höga pelare var bäddad med svarta duntäcken och stora kuddar. I högra hörnet värmde en öppen eld upp rummet och gav det ett dunkelt ljus. På väggen mitt emot sängen brann två facklor. Och mellan dem hängde en stor spegel med en tjock guldfärgad ram. ”I will leave you know and wish you a good rest.” Nadja tvekade en stund, så tillade hon ”…if someone comes to visit you, don’t try to flee.” Hon kysste Mona på munnen och stängde dörren. Mona tolkade detta som att Nadja skulle vara tillbaka efter en kort stund, och hon satte sig på sängen med benen i kors och log mot sig själv i spegeln. En lång stund gick, men ingen Nadja. Snart tog dagens upplevelser och ansträngningar ut sin rätt och en behaglig trötthet strömmade genom Monas kropp. Hon sträckte sig över sängen. Det mjuka dunet och värmen från eldarna vaggade in henne i en djup sömn.

När Mona började drömma blev hon varse om en närvaro som flöt runt och över henne som ett sorts gasmoln men som stundom fick gestalten av händer. De smekte hennes hals och letade sig nedför kroppen, sakta, mjukt. När de nådde hennes höfter blev greppet lite fastare. Mona andades lite snabbare och började åla sig i sakta rytmer. Hon var utsvulten och reagerade snabbt. Drömmen blev ännu mer surrealistisk när närvaron blev till två munnar, som kysste varsitt knä och långsamt masserade insidorna av hennes lår med sina tungor. För varje centimeter de närmade sig hennes ljumskar blev Monas rörelser alltmer spasmiska. Hennes mage darrade och hon svankade djupt. De två munnarna blev till en och kysste hennes sköte genom bodyns smala sidensträng. Tungan letade sig under tyget och lapade lätt på blygdläpparna. Den letade sig in i henne som ett ormhuvud, sökande och målmedvetet. Två handflator pressade mot hennes ända. Något varmt sög fast sig på hennes klitoris och virvlade runt den, fladdrande som en lärkvinge. Samtidigt letade sig ormen djupare in i henne, böjde sig uppåt och pressade mot g-punkten. Mona pressade ihop sina lår och gnydde som i ett extatiskt tungomål. När hon slog upp ögonen blev hennes besökare åter till ett moln och flöt undan. Men närvaron fanns kvar. Hon satte sig upp för att samla sig. När hon såg mot spegeln för att rätta till håret spred sig en isande känsla över hela hennes kropp.

Framför spegeln stod en mörk mansgestalt helt stilla. Han bar en svart rock med uppdragen hätta. Ansiktet gick bara att ana, men två lysande ögon stirrade hypnotiskt in i Monas. När hon drog djupt efter andan för att skrika höjde gestalten ett finger mot henne, och hennes röst kvävdes. Hon ställde sig upp och gick sakta mot honom, som på en outtalad order. Hon stod nu helt nära honom och kände hans andedräkt mot sin kropp. Han viskade något obegripligt och då gnistrade hans två vassa hörntänder. Med en rörelse var han bakom henne och hon stod med framsidan pressad mot spegeln. Han höll om hennes bröst med ena handen och drog undan håret med den andra. När han viskade samma sak igen i hennes öra, så lät det bekant. Men hon förstod fortfarande inte. Han pressade henne mot spegeln, men hon kunde bara se sig själv. Men hon kände hans läppar mot sin hals. De vassa huggtänderna tryckte lätt mot huden. Samma ord hördes igen…ett namn. Hennes namn, men inte Mona. Någon hon hade varit.

I samma ögonblick fylldes hennes sköte av något varmt och hårt. En murbräcka som krossade porten till hennes själ i tunga djupa stötar. Huggtänderna trängde in i hennes halspulsåder och drack djupt. Stötarna blev intensivare. Galaxer av stjärnor löste upp rummet. Utsvulten sög skepnaden i sig hennes livskraft tills hon blev knäsvag och hängde snart livlöst som en del av hans kropp. Han bar henne till sängen och försvann som i en dimma.

När hon öppnade ögonen igen stod den mörka skepnaden där med Nadja. Hon var naken förutom ett par vita strings. Och om halsen hade hon fortfarande slipsen, som han höll henne fast i, som ett koppel. Hennes hår var rufsigt och de stora ögonen såg skräckslagna på Mona. Hon kämpade för att få luft genom den strama slipsen. Allting fick en helt ny innebörd nu, deras motsatta färger, dragningen. Hon skulle bli hennes byte. Hennes kvinnlighet var blottad nu, de fylliga höfterna, midjan och de stora mjuka brösten. Mona drog sin tunga över dem…. Huden kändes som silke. Hon omfamnade sitt byte och lade sina läppar mot hennes hals, precis ovanför snaran, där pulsådern var som tydligast. Hennes tänder skar så lätt igenom huden och känslan var lyrisk när livsenergin kom tillbaka. Nadja kippade efter luft och sjönk ner på golvet. Men där skulle finnas någon annan att väcka hennes liv med.