Näcken

Snubblande tog hon sig fram genom det lilla skogspartiet. Det hade varit frestande att använda GPS och kolla in kartor via eniro. Men det hade hon lyckats avstå. Det här var en dröm. En livsfarlig dröm. Men ibland var man tvungen att våga riskera lite för att vinna. Vad riskerade hon? Livet? Antagligen var det så. Den som hon skulle möta kunde vara en galen seriemördare. Kanske var det just det som var så lockande. Ett tag hade hon funderat på att beväpna sig. En kniv, pepparspray, en hammare. Men hon insåg ganska snart att om hon skulle hamna i en situation där hon skulle tvingas tillgripa våld skulle hon riskera att överraskas utan chans att kunna försvara sig. Av någon anledning så hade hon skrivit ner vem hon skulle träffa och var i ett kuvert som låg på köksbordet som var adresserat till hennes bästa vän. Brevet hade börjat med ”förlåt mig, men om du skulle ha chansen att leva i en saga skulle du inte ta den?”

Kunde sagor upplevas? Var alla sagor vackra? Fick alla sagor ett lyckligt slut? Om man fick en chans att få leva i en saga skulle man ta den då? Evelina tänkte inte avstå. En kvinna som var fyllda 40 och jobbade alldeles för mycket och som för länge sedan gett upp hoppet om att finna kärleken på krogen skulle inte tacka nej. Evelina hade inte ens berättat för sina vänner om sina planer. De skulle säga nej och övertala henne. Kanske hon skulle hamna på löpsedlarna. Efterlyst skulle ta upp fallet då de startade till hösten. Det var naturligtvis inget att sträva efter, men tänk om hon överlevde då var det ett minne för livet. Om hon valde att berätta om det någon gång skulle det vara en berättelse som skulle få folk att lyssna med uppspärrade ögon. Om man får chansen att leva i en saga ska man inte ta den då.

Plötsligt såg hon vattendraget. Hon kunde höra vattnet porla. Det var en lummig grönska. Vegetationen var väldigt tät och det kändes fuktigt. Evelina stannade till vid bäcken. Den ringlade sig fram genom växtligheten, den kröp över stenar och en bit bort kunde hon se hur vattnet samlades. På våren var bäcken betydligt större. Man kunde se vattnet som fortsatt fram med smältvattnet. Men nu var det en stilla porlande bäck. Tyst för sig själv gick hon igenom instruktionerna. Hon skulle gå till vattnet och hon skulle ha en röd scarf som huckle. Tyst skulle hon sen röra sig sakta vid vattnet.

De första fem minuterarna hände det inget alls. Och hon hade god lust att skrika att hon skulle gå hem. När hon nästan hade börjat ge upp hoppet så hörde hon något som lät som fioltoner. Evelina trodde att hon drömde. Hon började sig runt omkring utan att upptäcka något. Hon sträckte sig, men kunde ändå inte se spelemannen. Nyfikenheten drev henne upp mot strömmen. Det var lite besvärligt att gå. Det kändes som hon riskerade att bryta fotlederna av sig. Här och där stack det upp stenar ur vattnet.

Evelina mindes vad han hade sagt i telefonen: ”Om du hör musiken, andas ut, då har jag sett dig och du vet att jag är på plats, då du hör musiken så är vårt beslut beseglat.” Han var så mystisk och skrämmande. Deras möte var tydligen ”beseglat”. Han hade förklarat att de inte behövde veta mer än så. Hon tog av sig sina skor och vadade ut i vattnet. Det kändes bättre än att snubbla fram vid bäckens kant. Vattnet var lagom svalt. Hon fick syn på en sten som var lika hög som en pall. Den såg relativt bekväm ut. Vattnet nådde henne nästan upp till knäna så hon tvingades att ta tag i klänningen och dra upp den. Hon ställde ner skorna på stenen och fortsatte sitt vadande. Ännu hade inte hennes träff synts till.

Evelina försökte höra vad det var han spelade. Det var en tydlig melodi, men den lät så främmande på fiol. Det var vackert. Det kunde hon inte förneka. Det var så trolskt. ”nu grönskar det” hon kände igen den. Det måste vara den. Hon mindes de perioder då hon varit med i körer. Den var nog bland det somrigaste som man kunde sjunga. Men var var han? Evelina fik dra upp klänningen ännu högre. Nyfikenheten lockade henne. En kvällsbris fick löven i träden kring bäcken att rassla till. Trädens stammar letade sig ut över vattnet. Bäcken ringlade sig fram. Slingrandet och den täta grönskan från träd och annan växtlighet gjorde det svårt att se. Försiktigt rörde hon sig i vattnet.

Plötsligt fick hon syn på honom. Han satt på en sten mitt ute i bäcken med en fiol. Till en början med blev hon som paralyserad. Mannen satt där naken med en blomsterkrans i sått hår. Han hade långt hår, och hon skulle inte vilja beskriva honom som Brad Pitt. Det vackra var det naturliga, det var situationen. Han såg mager ut, och han hade tjockt skäggväxt.. Hon såg honom från håll, snett bakifrån. Evelina blev stående en stund och insöp mod. Plötsligt hörde hon hans röst då han sjöng. Det var magi. Med sträv stämma sjöng han flottarkärlek. Någonstans kom lugnet. Det var något som väcktes inom henne. Det infann sig en ro och där med en styrka och trygghet. Sakta började Evelina närma sig honom. Det var märkligt att musik kunde ha sådan inverkan. Lockelsen och nyfikenheten blev för stor. Plötsligt så vände han sig om och deras blickar mötes.

Det kändes som om tiden stod stilla. Han sa inget. Hon kände sig som en hind som han beundrade på avstånd. Han satt alldeles stilla som om han visste att han kunde skrämma i väg henne. Han hade inte slutat att spela. Lidelsen i hans fiolspel invaggade henne i trygghet. Ett av hans ben hängde ner för stenens kant. Fotsulan snuddade nästan vid det porlande vattnets yta. Hon sträckte på sig och Evelina såg på honom med stadig blick. Ännu hade allt gått som planerat. Det fanns en röst inom henne som sa åt henne att fortsätta att gå mot honom. Evelina vände sig om och såg sig omkring. Vattnet var djupare kring den stora stenen. Skulle hon fortsätta att gå skulle hennes klänning förvandlas till en våt trasa. Var det fiolen? Ibland kunde spelmansmusik som tillexempel dragspel och just fiol göra underverk.

Det var lusta som hon kämpade med. lustan att brista ut i sång, lustan att vilja slita av sig kläderna. Hon ville stå där naken och hennes önskan var att han skulle se henne och tycka att hon var vacker. En man som kunde spela så vackert måste kunna se skönhet i alla dess former och nu önskade hon av hela sitt hjärta att han skulle se henne som sann skönhet, sann kvinnlig skönhet. Men hon var inte säker på om det var passligt att klä av sig. Gav hon upp för lätt? Skulle han skrämmas av hennes framfusighet? Gjorde han inte tecken till henne? Vinkande han inte fram henne? Hon var inte säker. Försiktigt flyttade hon foten på bäckens botten och hennes fot rörde vid en vass sten. För en stund tappade Evelina balansen. Näcken såg det. Vad skulle hon göra? Evelina vände sig om. Försiktigt började hon med att skapa en undanflykt. En kraftig gren sträckte sig ut över vattnet.

Evelina drog klänningen över huvudet med ryggen vänd mot honom. Fanns det en antydan till darrning i hennes händer då hon hängde upp klänningen. Det var mindre än två veckor efter midsommar. Månen började växa till fullmåne. Det var två orsaker starka nog att förklara hennes handlande. Hon lade sina armar i kors över sina bröst. Vattnet nådde till hennes ryggslut. Sedan vände hon sig om och såg på honom. Först tyckte Evelina att det lyste till i hans ögon, sen såg han ut att vara märkligt upptagen med sitt instrument. Var det så att kvinnor trånade efter män som hade en passion. Män som tvingade kvinnor att tävla om mannens kärlek med en hobby, ett intresse, en passion. Näcken visade sin fiol all den kärlek och ömhet som hon önskade att han skulle ge henne.

Det satt en naken man på en sten mitt framför henne. Ändå såg hon inte nakenheten. Hon hade än mindre tänkt på sin egen nakenhet. Långsamt började hon gå ut mot stenen där han satt och spelade. Fortfarande hade ingen av dem sagt ett ord. ”Så du har kommit till mina vatten” sa han som på beställning. ”Det var modigt…” fortsatte han. Hon visste inte varför hon neg för honom i vattnet. Det var som om hon var berusad. ”Eller dumdristig”. En söttung doft nådde henne. Det var säkert någon växt som hon inte kunde namnet på. Lite tankspritt rörde hon med handen vid vattnets yta och blottade på så vis sin barm. Han kunde få se sig mätt på hennes runda och mjuka bröst. Barmen såg fyllig ut, det såg inte ut som om hon hade en stor byst. Däremot gav de som sagt ett fylligt intryck. Vad skulle hon göra nu? Evelina slängde sig raklång i vattnet.

Hon tog tre simtag och hoppades på att hon skulle sluta att frysa om hela hennes hud var fuktig. Sedan ställde hin sig upp med båda fötterna på botten. Nu stod Evelina med ryggen mot honom. Hennes hår föll nerför ryggen. ”Har ingen varnat dig för näcken?” sa han retsamt. ”Många varnades, men näcken förför ändå, trots varningar. En lustmördare som .lockar till sig sina offer med fiolspel som inte går att motstå.” ”Avundsjuka, ont förtal” sa han sturskt. Evelina log för sig själv där hon stod med ryggen vänd mot honom. Sakta vände hon sig om och såg på honom. Nu möttes deras blickar. ”Det värsta är att jag skulle inte göra motstånd om du skulle ta mig och dränka mig. Det skulle inte finnas någon som helst motståndskraft.” under tystnad tog han upp sin fiol igen och började spela. ”vilken härlig natt att älska och dö på suckade hon.”

Evelina kände en kluvenhet. Hennes ord skrämde henne., det som skrämde henne ännu mer var att hon kunde stå för dem. Det var en känsla av lugn och hon levde i nuet. Det kändes inte som om morgondagen spelade någon som helst roll. Hennes fötter tog henne närmare stenen där han satt. Då hon var framme lade han ifrån sig fiolen. De visste båda två vad som skulle hända. Hastigt lade han ifrån sig fiolen på stenen och han hasade sig ner för stenen mot vattnet.

De möttes i vattnet. Han närmade sig henne och hon backade. Sakta lade hon sig på rygg och flöt i vattnet. Han gick runt hennes kropp där hon låg och flöt. Evelina hörde sig själv säga:” näcken, kom och ta mig.” Hans händer rörde vid hennes axlar. En del av brösten stack upp ur vattnet. Han vände henne i vattnet så att han stod vid hennes nakna fotsulor. Evelinas ben gled isär i vattnet och han kom in mellan hennes ben. Tyst lutade hann sig fram över henne och tog tag i hennes kropp. ”Gör det bara” sa hon bestämt. Han tryckte till hennes kropp så att hennes ansikte hamnade under vattnets yta ett par sekunder. Hon satte ner sina fötter på botten och han strök bort vattnet från hennes ansikte. Han ställde sig nära henne och kysste henne. Evelina slog sina armar runt honom. Hon bet honom i läppen samtidigt som hon andades ansträngt.

Tätt slingrandes runt varandra rörde de sig i vattnet. ”Så jag är ditt nästa offer” viskade hon. ”Du är mitt enda offer den här sommaren” svarade han. Plötsligt kom en viskning från hennes läppar. Hon förstod inte själv. Det var den första strofen av Cornelis Vreeswijks ”sommarkort”. Viskningarna förbyttes mot nynnande och övergick till sång. Det var märkligt hur alla sommarens sånger handlade om att leva här och nu. Kanske var det så att vi enbart levde en sommar och den sommaren blev minnen som vi tog med oss resten av livet. Hans starka hand vilade bakom hennes nacke och hon lutade sig bakåt. Hans mun slöt sig kring hennes våta bröst. Evelina kunde skrika rakt ut. Hans andra hand placerade han under hennes rumpa och hon hjälpte till då han lyfte upp henne. Hon slog sina ben runt hans midja. De kysste varandra.

Han bar henne mot en sten som var platt men inte alls lika hög som den som han suttit och spelat på. Han kysste henne igen och de såg varandra djupt in i ögonen. Bestämt vände han henne i sin famn och föste ner Evelinas överkropp mot stenen. Det var lite grundare där. Hans händer rörde sig mot hennes fuktiga hud. Han tog tag i hennes långa blonda hår. Hon kunde känna hans knän som rörde sig på insidan av hennes ben. Han försökte komma in i henne. Hon hjälpte till och hans kalla fingrar värmdes mot hennes hud. Hon kände hur kroppen gjorde motstånd då han smekte hennes nakna ända och fingrarna letade sig in mellan hennes ben bakifrån.

Vatten kunde göra att huden kändes torr och sträv. Hans lem kändes sådan då den började tränga in i henne. Men hon hade ingen motståndskraft. Hon skulle vara hans ”offer” och hon skulle låta sig tas av näcken. Den känslan var det som hade lett henne ut i vattnet. Hon stönade till då han var som längst inne i henne. Evelina tog stöd mot stenen och mötte hans stöttar. Hennes fingrar smekte stenens skrovliga yta. Hennes kropp pressades mot stenens yta. Då och då blev hans stötar som slag mot hennes kropp. Hans ben manade henne att flytta isär sina ben ännu mer. Det gick som rysningar av vällust genom hennes kropp då hon kände hans händer mot hennes skuldror och nacke.

Han kändes kall och frusen. Evelina kunde inte leva med tanken på att han frös. En ömhet blossade upp inom henne. Hon gjorde sig fri och vände sig om. Hon blev sittandes på stenen med benen i vattnet. Hon såg på honom samtidigt som hennes hand rörde sig mot hans skrev. Evelinas ansikte följde handen. Med öppen mun mötte hon honom. Till en början med drog hon läpparna längs med hans hud. Sedan omslöt läpparna hans lem och hon lät den bli kvar i sin mun. Evelinas händer smekte hans mage och sidorna av hans bröstkorg. Då hon tyckte att han kändes varmare flyttade hon upp sig på stenen. Hon lade sig på rygg med benen i vattnet. Hans händer landade på den delen av låren som var ovanför vattenytan. Fingrarna smekte insidan av hennes lår och de letade sig upp mot ljumskarna och försvann in i hennes mörka könshår. Evelina försökte resa sig upp på armarna för att hon ville kyssa honom. Näcken mötte henne inte utan fortsatte att smeka hennes underliv. Evelina gav upp tanken och lade sig ner och slöt sina ögon. Hon lät honom fortsätta smeka.

Fingrarna byttes ut mot hans lem. Då han kom in i henne öppnade hon ögonen. Hon sträckte upp sina händer mott honom och han tog tag i dem. Han följde hennes fingrar ner mot hennes kropp. Evelina försökte fånga hans fingrar med sin mun för att värma dem så som hon värmt hans lem. Evelina hade hasat ut underkroppen utanför stenen medan svank och rygg fortfarande vilade tryggt på den sträva stenen som skavde lite mot hennes rygg. Han tog tag i hennes ben och höll dem som en man höll en skottkärra. Han stötte hårdare i henne och med större lätthet. Vattendroppar från hans hår och skägg föll ner mot hennes bröst. Hon kunde se hans käkar som var manligt formade. Hans hår som föll ner mot hans axlar och försvann ner bakom ryggen såg ut att vara fuktigt. Vattendropparna såg ut att kämpa för att få stanna kvar i hans närhet. Evelina ville också vara kvar. Evelina ville att han skulle ta henne om och om igen. Hon ville prata med honom i timmar, försöka få honom att berätta om sig själv. Det fanns en önskan att berätta för honom om sig själv. Det fanns saker som hon ville berätta för honom, saker som hon aldrig berättat för någon. Hans tummar klämde mot utsidan av hennes ben, precis under knäna. Ovanför henne låg sommarens kvällshimmel och ett tak av grönska.

Utan att tänka på det förde hon ner sin hand mellan sina ben. Hon började smeka sig själv undertiden som han älskade med henne. Hon kunde inte och ville inte kontrollera sig själv. Hennes fingertoppar rörde sig i cirklar. Den andra handen började smeka bröstet. Hon kände hur hennes muskler i kroppen började göra precis som de ville. Evelina hade inga planer på att kontrollera dem heller. Det såg ut som han befann sig i samma tillstånd. Med sin hand placerad mellan sina ben lade Evelina sitt huvud på sned så att kinden vilade mot stenen och såg på denne man som tog henne mitt ute i en bäck som hon aldrig tidigare varit vid, en man som hon bara pratat i telefon med och via nätet.

Det kändes som om hon försvann. Det kändes som om kroppen gav vika och hon skulle ge upp. hon ville fly, men ’ändå höll de kvar varandra. Hon ville att det skulle ta slut samtidigt som hon hoppades att det skulle vara för evigt. Medvetandet försvann. Han försökte hjälpa henne då hon föll i vattnet. Men det fick motsatt effekt. De föll i vattnet båda två. Med krökta ryggar försökte de vada mot land. De föll en bit från gräs och rötter. Där föll hon ihop. Han satte sig bakom henne med ryggen mot kanten och hon låg mellan hans ben i vattnet. Han strök henne ömt över kinden. ”Visste du att de flesta ändå överlevde mötet med näcken” fick hon fram tillslut. ”Jag läste det på nätet” sa hon med trött röst. Han log vid hennes ansikte. Hon kunde känna hans leende då musklerna i ansiktet rörde sig. ”Om du fick en chans att leva i en saga skulle du ta den?” han svarade inte på hennes fråga. Evelina kom på sig själv och utbrast” vad dumt, det är ju det du gör, du är min sommarsaga.” kvällsvindarna rörde sig lite i löven. Deras kroppar återhämtade sig i bäckens vatten. De blev kvar vid vattenbrynet en lång stund.