Solens hetta värmde som inget

Solens hetta värmde som inget hänt.

Att le.

En otroligt stark solstråle glimmar igenom de täta molnen över platsen där vi alla samlats. Man kunde knappt urskilja den i vanliga fall så klara horisonten. Det är en molnig dag och trots det är det väldigt kvalmigt i luften och på grund av hettan hade jag fått ont i huvudet redan tidigt på morgonen. Nu var vi alla samlade tillsammans vilket kändes bra men på samma gång en aning jobbigt. Allas ögon, det är något speciellt i dem, någonting som saknades, ingenstans kan man urskilja den glädje som annars dagligen kunde speglas i deras mörkbruna vackra ögon. Den här dagen, det är ingen bra dag. Denna dag är en sådan dag som de flesta skulle vilja undkomma. Men nu har det hänt och ingenting går att ta tillbaka och ingenting går att ändra. Denna dag har inträffat.

Jag ryser av bara tanken på det som hänt och allt känns nu bara så meningslöst och fruktansvärt. Det är en hemsk tanke som jag knappt vågar tänka, rädd att inte kunna hindra tårarna från att rinna ner för min kind. Jag undviker tanken.

Hettan bränner olidligt men ingenting känns ens värt att konstatera. Mat har dukats fram och allt det som tidigare varit så frestande och lockande känns nu obetydligt. Jag meddelar en nära vän att jag tänkt ta en promenad ner mot floden. Hon insisterar på att följa med, jag förstår att hon endast vill väl, men just denna gång hade jag helst av allt vetat ta en promenad i min ensamhet. Jag orkar inte diskutera så jag säger ingenting och vi båda börjar promenera i tystnad. Jag har alltid varit svag för sådana situationer som dessa och då speciellt med andra levande människor inblandade. Därför väljer jag att försöka mig på en kommunikation. Ord utbyts men vi båda vet mycket väl att dessa enbart var tomma meningar. Jag tänker inte, låter endast mina fötter och ben föra mig framåt. Vi har nu kommit fram till floden. Några meter bort kan vi klart och tydligt se skrattande människor, sjungandes och ätandes. Tiden försvann, vi båda stod och beskådade den glädjefyllda folkgruppen. Till slut, plötsligt, förstörs det fina, tillbaka till verkligheten och vi börjar vandra hemåt igen, till platsen där vi för några timmar sedan hade samlats allesammans.
omgivningen skulle förstå att det är ett oäkta leende. Det känns bara dumt.

Jag var inte exakt vad klockan är men kan smått ana att den måste vara över sex. Det är fortfarande ganska ljust men jag har en känsla av att klockan var runt sex, kanske till och med sju.
Det är alltså inte speciellt lång tid kvar tills ceremonin ska hållas, en ceremoni som jag aldrig skulle kunna föreställa mig, inte ens i närheten. Detta är första gången för mig. Just därför har jag ingen aning omnågonting, inte hur man ska känna sig, vad man ska ha på sig. Var det svarta kläder som i Sverige som gällde? Eller spelade det kanske inte så stor roll, allt känns förvirrande och jag känner mig förtvivlad, jag vet ju ingenting.

Alla dessa vänliga blickar ifrån främmande människor jag aldrig tidigare sett. Att alla tycktes visa medlidande känns för mig bara jobbigt. Jag möter ännu en gång en blick med mina tårögde blanka ögon, personen i fråga ler hastigt upp emot mig och jag tycks le tillbaks, allt känns så dumt. Återigen frågar jag mig själv vad det är för mening med att le då man inte menar det. Den gången någon ler av äkta ren glädje, kommer denna glädje då komma uttrycka sig i ett leende? Ett leende som vi nu försöker att efter följa, för att slippa visa våra innersta känslor. Människor ler idag ofta, vilket också är trevligt, då du möter en helt främmande människa, visst är det då trevligare att le emot varandra. Men att le när alla vet om att just det leendet inte är äkta, att detär oäkta, det är en annan sak.
Ännu en gång möter jag en nedstämd blick. Då våra ögon fastnar i varandras ler vi båda emot varandra, ännu en gång frågar jag mig själv varför jag just log. Efter funderingar i min ensamhet har jag kommit fram till att ett leende kan betyda så mycket, just därför ska vi aldrig sluta le, jag ska aldrig sluta le. I vissa situationer då någonting hemskt hänt en kan det kännas som om man själv aldrig mer kommer att kunna le. Det kan till och med kännas fel. Men så är det inte, inte för någon. Vad en människa utsätts för kommer också att forma denna person, men att sluta le är någonting man aldrig ska göra. Det kan väldigt ofta kännas meningslöst att le, kanske för en själv men just i det tillfället kan just ditt leende bigen, det som alla egentligen väntat på hela dagen skulle strax inträffa. Hela dagen har jag försökt få vara för mig själv och hålla mig lite undan. Jag har inte ätit på hela dagen och börjar först nu känna av hungern kurra i min mage.
Jag reser mig upp ifrån den sten jag suttit på ett bra tag och börjar gå emot det uppdukade bordet med mat, lägger på lite mat på en papperstalrik och börjar gå tillbaks till den sten som jag tidigare suttit på. Jag börjar knapra lite på ett av köttspetten men känner ingen som helst matlust, tänker av rent förnuft att jag borde försöka få i mig någonting litet alla fall, så jag knaprade på.
Jag äter inte speciellt mycket förrän jag återigen går bort emot folksamlingen, som nu tycktes ha blivit mindre. Jag förstår att människor redan börjat bege sig av emot platsen som tidigare har utnämnts till den platsen, den speciella platsen. Det är fint där.

Ceremonin, någonting jag aldrig kunnat föreställa mig, så fin den är, så hemsk men ändå så vacker.Folk håller varande i händerna och alla tycks visa sig starka men ändå känns det som det är okej att gråta, gråta öppet, någonting som är nytt för mig, men det går inte att hindra tårarna så istället för att kämpa emot låter jag dem falla ner för mina kinder.
Efteråt känns det såklart jobbigt men på något sätt, på något underligt vis känns det bättre. Jag ler för mig själv.
Denna händelse är någonting jag aldrig glömmer, vill heller inte glömma, istället känns det nu bra att minnas det fina.
Jag ler