Stillheten, Vreden och Kärleken

Detta är min novelldebut och själv är jag helnöjd så nu återstår bara att se vad ni andra tycker.


För att öka på läsupplevelsen så lyssna på musiken när denna nämns i texten. Ett tips är att göra en snabblista med låtarna i följande ordning.

Opeth "Benighted" http://www.youtube.com/watch?v=jDIIGsf-i_g

Raised Fist "And then they run" http://www.youtube.com/watch?v=lWz50MJBd7Q&feature=quicklist&playnext=7&playnext_from=QL

In Flames "The Chosen Pessimist" http://www.youtube.com/watch?v=Wye6CygA0Lc&feature=quicklist

In Flames "Your bedtime story is scaring everyone" http://www.youtube.com/watch?v=Mr7QJLpAeA4






(Spela "Benighted" tills låten försvinner från texten.)

Ipoden spelar Opeth's "Benighted" som ömt masserar mina trumhinnor. Kvällen är varm och en bris med en av naturen perfekt doserad styrka smeker min kind, silar mellan skäggstråna på hakan för att sedan fortsätta runt halsen och lyfta mitt aningen lockiga axellånga hår. Himlavalvet har gjort sig av med allt vad moln heter, och fiskar efter min uppmärksamhet och får napp. Mina tankar är redan på väg dit mina ögon trånar och kroppen suktar. Jag kan faktiskt se mig själv från fåglarnas perspektiv, och så länge jag inte bryr mig om att det inte är sant, så är det så sant det kan bli. En underbar kväll att bara strosa omkring längs gatorna i huvudstaden och varje andetag jag drar in är parfymerat av sommar och stillhet. Jag vandrar runt i säkert minst en tre kvart när Mikael Åkerfeldts lena stämma blir abrubt avbruten av ett skrik utifrån. Nu pratar jag inte om det vanliga nästan smått komiska vrålet från en överförfriskad kille som gått in i nånting, som man då och då hör så här runt helgen. Nej, jag hör ett skrik som bara kan utstötas av det okontrollerbara tillståndet panik och behovet av akut hjälp. Just som jag sliter av mig lurarna och börjar springa mot skriket så tystnar det tvärt. Alla möjliga tankar ilar runt i huvudet på mig nu, ska jag ringa polisen och inte lägga näsan i blöt, eller ska jag skita i det, det tar för lång tid att ringa, och själv riskera min säkerhet för att undsätta den som skrek? Och hur ska jag isåfall... Jag hinner inte längre förrän jag hör ett mörkare vrål eka mellan husen, tätt följt av den första röstens skrik efter hjälp. Jag springer för allt jag är värd och knäpper igen skinnjackan för att få en viss känsla av säkerhet. I vänstra ögonvrån uppfattar jag två silhuetter, en kille på drygt 180cm och rätt krallig, och en tjej på dryga 170-175cm. Utan att tänka tacklar jag killen in i en husvägg och känner plötsligt igen både honom och tjejen. Båda gick i min skola mellan sexan och nian. Han är ett år äldre och brukade mobba mig, kallade mig för "sparrisen" på grund av min kroppshydda, själv kallades han allmänt för "buffeln". Det var lätt att förstå varför, jag var omkring 190cm och inte det minsta krallig. Sedan dess har jag klättrat till Två med stort T, men fortfarande i behov av några kilo muskler. Över till tjejen, Fredrika, som var min klasskompis och är sjukt snygg, och som jag varit förälskad i sedan sexan och är fortarande, nu som andraringare. Jag såg på hennes delvis trasiga kläder och skrapsår att det handlade om antingen misshandel eller våldtäkt. "Buffeln" blödde från ena handen vilket borde betyda att han försökt dämpa Fredrikas skrik och blev biten. Vid det här laget hade både hon och krallisen känt igen mig, och nu stod den satans jäveln med ett brett flin på läpparna.

- Storken, väste han roat, och hans andedräkt avslöjade vilka drycker den färgats av.

Jag har aldrig känt så mig arg i hela mitt liv, käkarna kneps samman så hårt att tänderna knakade. Det var inte glåpordet som gjorde mig ursinning, utan minnena det väckte. Minnena av vad han gjorde mot mig varje dag i flera år, och insikten om att han på en kväll skulle göra något hundratals gånger värre mot min gamla klasskamrat. Mot den jag älskar mer än mitt eget liv.
Det ska inte hända. Det kommer inte att hända. Inte en jävla chans.


(Stämningspaus. Starta "And then they run" och fortsätt läsa. ps ovanstående stycke ska stå här nedanför, det är inget fel, så hoppa inte över det.)

Jag har aldrig känt så mig arg i hela mitt liv, käkarna kneps samman så hårt att tänderna knakade. Det var inte glåpordet som gjorde mig ursinning, utan minnena det väckte. Minnena av vad han gjorde mot mig varje dag i flera år, och insikten om att han på en kväll skulle göra något hundratals gånger värre mot min gamla klasskamrat. Mot den jag älskar mer än mitt eget liv.
Det ska inte hända. Det kommer inte att hända. Inte en jävla chans.

Jag svingar högernäven mot hans ansikte, men han hinner vika undan och mina knogar brakar in fasaden bakom honom. Det gör ont. Men inte lika ont som när han får in ett likadant slag rakt i mitt ansikte. Smällen skakar mig ett ögonblick men jag repar mig direkt när jag ser att han måttar ett till, jag duckar och träffar honom i revbenen med armbågen. Han tappar andan och backar några steg och just då bokstavligen kastar jag mig över honom. Jag ska ju nämligen göra mos av honom. Jag ska fan slå ihjäl den jäveln. Jag lyckas sätta mig gränsle över magen på honom och slag efter slag regnar ned över hans ansikte. Med mitt vänstra knä känner jag att bröstkorgen på hans högra sida är onaturligt mjuk och inser hur bra den där armbågen landade. Jag kniper ihop med benen tills han nästan inte längre kan skrika. Jag slutar trycka med benen och jag slutar även att slå efter att jag krossat näsan och reser mig upp, han ligger kvar. Jag går till Fredrika för att se hur hon mår. Men ingen av oss säger något, vi står bara där, omslutna av varandras armar och försöker smälta det som hänt. Så småningom pussar hon mig hastigt på halsen och innan vi går hem till henne för att plåstra om varann så går jag fram till "buffeln", lägger honom försiktigt i framstupa sidoläge, han kämpar inte emot, sedan ringer jag efter en ambulans.

Vi befinner oss i hennes badrum och hjälps åt att tvätta varandras sår. Först nu i ljuset ser jag vad han gjorde mot henne. Fredrika har flera stora blåmärken på armarna och litet sår mitt under vänstra ögat. Själv har jag slitit upp knogarna på högerhanden, och en rejäl blåtira har börjat växa fram. Först nu i ljuset ser jag också hur otroligt vacker hon är. Hon har mellanbrunt långt hår och är smal och atletisk, hennes bröst är varken jättestora eller vidare små, de helt enkelt "lagom" stora och perfekt runda. Och hon har det vackraste ansiktet som finns. Vi lämnar badrummet och hon går sätter sig på sin säng, hon insisterar på att jag stannar hos henne i natt.
Jag stannar ju självklart, det är för sent att vilja gå hem ensam och jag tänker stanna för hennes skull.

- Fredrika, hur mår du?

- Jag är bara lite skakad, oroa dig inte, svarar hon med ansiktet bortvänt. Hon frågar sedan mig:

- Varför gjorde du det? Varför gjorde så där? Du hade en jävla tur att du var nyktrare än han, annars vet du lika väl som jag att han lätt hade kunnat slå ihjäl dig! Hon hade nästan tårar i ögonen.

Jag tog ett djupt andetag och svarade som det var:

- Jag älskar dig mer än någonting annat, jag gör vad som helst för dig! Jag älskar dig högre än vad jag någonsin kommer att älska mitt eget liv!

Tårarna började rinna redan innan jag pratat klart och rösten blev ostadig. Men det gjorde ingenting, för nu grät vi båda två.

(Starta "The Chosen Pessimist" och fortsätt att läsa först efter 1:44 minuter. INTE innan dess.)





Efter någon minut känner jag plötsligt hur Fredrika börjar kyssa mig på munnen, samtidigt som hon försiktigt smeker min kind. Jag besvarar kyssen, som smakar salt av tårar, men det bryr jag mig inte om. Vi lägger oss sakta ned på sängen, eftersom vi båda har blåmärken och är ömma här och där rörde vi varandra så lätt och försiktigt vi kunde. Våra tungor möts för första gången och jag får ett rejält stånd, men märker det knappt för jag ryser längs hela ryggen. Långsamt klär vi av varandra, så när som på underkläderna, som efter ett tag åker av även de. Hon lägger sig ovanpå mig och börjar massera mitt huvud medan jag rör min mun ner över hennes hals och vidare över hennes bröst, och när jag gör det så hör jag hur hon darrar när hon andas. Vi rullar runt och Fredrika lägger sig på rygg med benen isär och med händerna fortfarande masserande min hårbotten så för hon mitt huvud ner mot musen som är drypande våt. Hon är helt rakad. Jag slickar henne långsamt i början, men rör runt tungan snabbare allt eftersom hon börjar andas häftigare. Till slut kom hon, och när jag hörde hennes stön slog det mig till slut hur jävla obeskrivligt kåt jag blev. Jag höjde blicken i samma stund som hon öppnade ögonen och mötte mina. Inga ord yttrades, men vi visste vad vi ville skulle ske härnäst. Jag kysste hennes mage, bröst och hals tills slutligen våra ögon möttes på samma nivå. Jag lade min granithårda kärleksobelisk strax ovanför hennes plaskvåta tempel och kysste henne ett tag medan jag under tiden drog spiran fram och tillbaka, fortfarande utanför, samtidigt som jag smeker hennes hår. Jag drog ut tungan, och vi såg länge på varandra, och jag såg på hennes blick att hon ville släppa in mig. Så jag för in den, och tvingas kämpa för att inte svimma av tillfredsställelse. Freddan har redan slutit sina ögon och jag gör det samma. Jag juckar snabbare och djupare och hon andas snabbare och stönar högre och högre, och vi kommer båda två i en perfekt synkad orgasm. Vi somnar nakna varandras famn.


(Spela "Your bedtime story is scaring everyone". Börja låten på 0:15 och läs vidare.)





I en annan del av staden, på kullerstenen, ligger en blodig och livlös kropp i framstupa sidoläge. En ambulans skulle komma och allt skulle ordna sig. Om nu bara idioten som ringde hade uppgivit gatunamnet innan han lade på luren och hem till sin blivande flickvän. Han hade en jävla tur att han inte hade druckit nåt den kvällen för i så fall hade han säkerligen blivit ihjälslagen. Den tursamme jäveln.