Strandhus

Hon går sakta längs stranden... Bryter försiktigt en jasmineblomma från en nyutslagen buske. Drar in den underbara doften... Ett stilla regn faller och bildar små ringar på den stilla vattenytan. De sprider sig och går in i varandra innan de ger upp och suddas ut.

Om någon skulle se denna ensamma kvinna skulle de nog stanna upp och studera henne ett tag. Hon har en vit, lång klänning på sig som sitter snävt om hennes midja. Regnet gör att det långa blonda håret klibbar längs den bara ryggen. En halvlång lugg ramar in ett lite annorlunda men vackert ansikte som domineras av två stora, blåa ögon.
Hon är ganska liten men ser otroligt smidig ut. Hennes bara fötter bildar djupa spår i den fuktiga sanden. Tyget i klänningen är tunt och klistras likt Klibbalens blad mot kroppen. Två små, men välformade bröst skymtas och bröstvårtorna har styvnat av kylan.

Om någon såg denna ensamma kvinna, skulle de kanske inte genast känna igen henne nästa gång de möttes. Hon skulle kunna vara vem som helst... En ängel uppstigen från de döda... En drunknad jungfru...En sagofigur ur någon av John Bauers kända målningar....
Om någon ser denna kvinna, om någon ser henne nu, då etsar sig den ögonblickliga bilden fast i deras minnen...för alltid...

Ringarna kämpar i vattnet, regnet ökar nu i styrka och sjön ligger likt en brinnande eld under vattnets enorma kraft. Uppe på slätten syns det enorma huset likt en suddig vit massa. Det är mörkt... Ingen har tid att tända en brasa i den öppna spisen, eller laga till en kopp te... Ingen, utom hon, har någonsin haft tid för sådant trams...

Hon kommer in i huset som ivrigt skyddar henne mot regn, snålblåst och omvärlden. Där inne är det tyst och tomt... Huset verkar tala sitt egna språk när hon smyger fram längs korridorerna. Golven knarrar, dörrar gnisslar...
Huset verkar ensamt, liksom hon... De söker tillsammans tröst hos varandra, väntar...
De väntar på någon som antagligen aldrig kommer...