Strandkvinna

Sitter på stranden och kisar mot solen som så ivrigt värmer och slickar min
kropp. Väl dold bakom blommande gula ginstbuskar, nyutslagna syrener och
doftande brudspirea kan man omöjligt ens skymta min nakenhet. Studerar
låtsasintresserat en segelbåt med vita stora segel en bit ifrån stranden. Leker
förstrött med den solvarma sanden. Låter den rinna i rännilar längs magen.
Försöker glömma...

Tänker inte alls... Ändå virvlar en massa fragment av tankar omkring i mitt inre
likt vågorna på Vänerns kalla yta. Så dyker det upp igen. Alla tankar, alla
minnen. Jag kvider tyst och känner smärtan i bröstet. Det svarta tomma hålet som
ännu inte fyllts ut av något nytt. Sakta lägger jag mig ned och försöker slappna
av. Smeker ömsint mina bröst och försöker tänka på andra tider.

Visst har jag försökt att glömma, tänka framåt...Om inte annat så för andras skull.

Solen går i moln och livet stannar upp för någon sekund. Sedan reser jag mig
sakta upp. Binder upp det långa, solblekta håret i en slarvig knut. Tar några
trevande steg ut i det kalla försommarvattnet... Känner hur vattnet drar mig med
i sitt vaggande mönster. Jag ler åt den återkommande solen. Sköljer min sandiga
kropp. Svalkar den hettande lågan som brinner inom mig...

Smyger i min nakenhet i sick sack upp mot strandhuset. Solens strålar skapar
magnifika mönster på de vita tegel och glasväggarna. Jag går in och låser dörren
bakom mig, ler åt min naiva barnslighet och slänger mig dyblöt i den ljusa
obäddade sängen. Rynkar på näsan åt de smutsiga fotavtrycken på det vita och
nyskurade klinkersgolvet. Kastar mig in under täcket och tvingar mig att tänka
på allt annat. Allt som är glatt och ljust...