tankar från mig

Första söndagen som jag vaknar upp innan klockan tolv, första söndagen jag vaknar upp utan att känna ångest över att jag måste genomleva ytterligare en söndag med en fet bakfylla. Denna söndag, en söndag utan bakfyllan som största störningsmoment har jaghaft möjligheten att använda mina tacksamma hjärnceller till en tankeverksamhet kring singellivet.
Idag slog det mig att jag i början av, och ganska långt in på min nu ganska långa, singellivsperiod (beroende på hur singel definieras), ständigt förknippade söndagarna med sorgens dag. Dagen då man bara kände sig tom och ensam fastän man var omgärdad av vänner och familj. I början av singellivet, den första fasens söndagar, saknade man det man hade med sin före detta. Saknaden är kopplad till en person. I den andra fasens söndagar saknar man det man inte har, det man inte har är något man ständigt påminns om genom omgivande pars manifestation. I denna andra fas är saknaden kopplad till någon, egentligen vem som helst med hud.

Idag kom jag på att jag sedan ett tag tillbaka, utan att ha tänkt på det, faktiskt har nått ett nytt stadium i singellivet. Tredje fasens söndagar, det är där jag är. Nu är söndagarna helt plötsligt heliga dagar tillägnad en självvald ensamhet. En slags ensamhet man frodas i. Ok, kanske inte söndagens alla timmar, men ett par åtminstone. Innan man vaknar upp på söndagen, innan medvetandet hinner komma i balans, innan ögonen öppnas och innan man ens hinner känna av ifall man är bakfull, då, då kommer tanken som säger: ”om jag nu ligger helt ensam i min säng när jag vaknar, då är det faktiskt inte helt illa”. Det som i fas ett och fas två orsakade total smärta, har nu kommit att bli helt accepterat.
Vad fan hände?
Vad jag nu blir rädd för är vad som komma kanske skall, fjärde fasens söndagar. Jag befarar att det fjärde stadiet är då man helt enkelt helst vill vakna helt ensam, söndag efter söndag. När man helt plösligt börjar tycka att sällskap förstör ens heliga söndag, förstör ens söndagsrutin.
Jag har hört att ju längre man är singel, desto svårare har man för att bryta singelskapet. Beror det på att man inte vill riskera att ens invanda rutiner fallerar, rutiner som i denna text kommit att representeras av söndagsfriden? Jag har inget sn att man hinner reagera. En dag har man helt plötsligt fått för sig att man kan vara lycklig på egen hand, med vänner, familj och tillfälliga förbindelser.

Dagens tankeverksamhet skrämde skiten ur mig, och jag fick för mig att jag skulle bli som en utav karaktärerna i Michel Houlebecqs böcker, ensam vit man i 50 års åldern, byråkrat och på semester i Thailand. Alla runtomkring ser en misslyckad man som är väldigt egocentrisk eftersom han måste ha misslyckats med tvåsamhetens eldprov, nämligen konceptet att ge och ta. Därtill är han här för att ligga med prostituerade.
Vilket nu för mig till frågan om singellivets status. Är tvåsamhet normalstadiet och singellivet det anormala? Som singel får man alltid frågan om hur det går för enpå jaktfronten och frågan dyker upp efter varje helg. Singelmänniskan ses som ett djur, ständigt på jakt och det förväntas av singelmänniskan att vara en lika framgångsrik jägare som ett lejon och man antar att singelmänniskan på samma sätt som ett lejongår ett ödesdigert öde till mötes om denne misslyckas med sin jakt. Varje gång man ger besked till omgivningen om en lyckad jaktperiod ser man hur ögonen glöder till. Varje gång beskedet är det motsatta är reaktionen en förtvivlan utan dess like, man bemöts av ett par kyliga och uttråkade ögon.
Att någon gillar dig, och just du råkar gilla den samme, det är ett mirakel i sig. Att sedan se till att få ihop alla tusen andra pusslar, det är ytterligare en mirakel. Därför kan inte tvåsamhet vara ett normaltillstånd, ett idealtillstånd visserligen kan tyckas.

Singellivet är the Curse av vår generation, resultatet av vår egen befrielse från all kollektivistisk tänkande. Kortare förbindelser är kanske svaret på allt? Man älskar varandra under en kort period, sen när någon utav någon självuppfyllelse motiv tar sitt pick och pack och drar, ja, då går man vidare till nästa. Visst det gör ont att ständigt hitta någon vars armar man slänger sig in i för att snart bli lämnad av eller behöva lämna. En veckas kärlek är dock värd en månad med Eliot Smith.
Nu när jag tänker efter är jag nog inte alls rädd att bli som den där Houlebecq karaktären. Folk (även jag kanske?) kommer nog att hinna gifta sig, skilja sig, och åter gifta sig och skilj0cnApropå självuppfyllelsedriften och den prestationsångest som det leder till, skrev en mycket klok man till mig: ”Jag vill befinna mig i en lägenhet i resten av mitt liv. Lägenheten skall bestå av fyra rum. I rum 1 skall mina föräldrar vara, rum 2 minavänner och rum 3 min kärlek. Ytterligare ett rum skall finnas där för ensamheten”.
Om livet kunde vara så bra.