trappan!

du torkade dina kladdiga fingrar med pengar

och tröstade dig med äkta kärlek

jag gick ut i öknen
och byggde mig en stad

och där

i mina drömmars stad

driver jag mitt eget hotell

dörren in ligger mitt i
en vindlande trappa upp
med stora djupa men låga
steg av rundad vågig sten

där inne möts man av
en sliten disk i ett litet rum
och bakom ett trasig skynke
en smal och skranglig trappa

där uppe finns det bara tre små rum

ett rum för min älskade
som jag aldrig kommer få

ett för hon som älskar mig
som jag aldrig kommer släppa fri

och ett för mig, ett utan säng
med en ingådd cirkel i golv av trä


från någonstans har
william burroughs ande
stigit in

och med sig tagit
sin fasansfulla röda feber

tag er i akt


upp för en vindlande trappa av sten,
hit och dit mellan täta hus, ännu glimtar solen
ännu skymtar havet
ibland små runda torg,
aldrig vägar ut bara två vägar
vidare uppåt eller tillbaka ner
på alla torg fontäner
som här, ståendes i rund bassäng
vita svala rundat mjuka pojkar av sten
i cirkel med armarna om varandras axlar och öppna skjortor.
vattnet sprutade upp från insidan
fem strilande strålar över pojkars ryggar
nakna ben
öppna skjortor...

längre upp med blod
på överläppen


en annan feberskatt
detta torg var tomt
på fontäner och statyer
men här fanns dock en kvinna
hon stod med ryggen mot väggen
strax till vänster om gången upp och ut
hennes händer satt fast vid hennes sidor
liksom korsfäst.
hon såg rakt på mig, en allvarlig blick
jag närmade mig med kniven i hand
bröst mot bröst och hon förde upp sitt ben längst mitt,
drog mig mot sig och förde sina läppar nära mina,
jag satte min kniv mot hennes hals
och när hon förde sitt knä
mellan mina ben
slog jag henne i magen

gående längs nästa trapp
hörde jag en vän i vinden
min lilla billy
i ögat av den röda stormen
han låg där i sin säng
i röda feberns grepp
och mumlade i yra drömska blickar

hans ord bär smittan över stan


var är min kärlek
jag slickade hans
hals igår och
drack mitt fylligaste
vita vin och drog en
näve krossad mango
genom lockar över
hud han höll mitt
hår med starka
nävar korta flinka
darrande fingrar och
min näsa mina kinder
mot hans bröst

det finns ej tröst
i febern nej röd
är färg av avund
röd är färg av dans
i sorg röd är
ensamhet på torg
och skam för ilskna
kinder byxtält och
förundran

sen borrar sig hans blick
in i mina skamsna två
och han stiger in
i mitt inre
tvingar mig att läsa
ger mig denna lapp

jag vill verkligen inte läsa den
särskillt inte högt för er

jag gick vidare upp längst trappen då jag hörde något välbekant,
jag saktar ner och smyger fram, skrider längs väggen,
känner stenen sval mot ryggen, tittar fram och ser en scen som gör mig galen

det är natt toget är upplyst av facklor.
en obelisk, en stod av sten,
ett litet torn med fyra sidor står på torget.
det står en pojke vänd mot vänster sida sett från mig,
med ryggen mot stenen, han har mjukt mörkblont hår,
späd men stark kropp, ganska blek men levande hy.
naken, förutom en vit mask, med hål för mun och ögon,
ditmålande fransar oven ögonen på masken, streck av grönt och lila...
hans händer sitter fast, i fängsel vid hans höfter.

du smyger fram längs väggen, ditt hår är uppsatt i en knut,
du bär en lätt gammalrosa kjol av tyll i flera lätta lager, kort och luftig.
du går fram till pojken, trycker dig mot honom, dina bröst mot hans,
sen kysser du hans vänstra axel, hans mage, hans bröst och hans lår.
du vänder dig om och lutar dig bakåt,
dina axlar vilar mot hans bröst,
ni hör varandra andas

i minuterna därefter
dödar jag honom i sinnet
och blinkar inte en endaste gång

vi kommer samtidigt, alla tre...