Två

Den flämtande ljuslågan falnade och dog. Månens kyliga sken var med ens det enda som lyste upp det lilla sovrummet. Skrämmande skuggor syntes i alla vrår. Kvinnan drog täcket högre upp över huvudet och kröp längre ned i den varma sängen. Ensamheten kändes obeskrivligt tung. Kalla vindar ven runt husknutarna, och furornas trädkronor i skogsbrynet böjde sig maktlöst för dem.

Solens gryningsljus gav den vita kaffekoppen en aprikos nyans. Mannen strök undan en blond hårslinga från sina mörkbruna ögon. Bordets yta blänkte, och han tömde koppens innehåll samtidigt som han reste sig upp och lade ifrån sig morgontidningen. Än så länge var ensamheten inte plågsam. Kanske hade han gjort det enda rätta. Det var strålande väder och han bestämde sig för att ta en flygtur till Paris. Efter det att han fått ordning på skjortkragen och fått slipsen att hänga godkänt rakt, ringde han flygbolaget och bad dem ha hans privatplan färdigt om en halvtimma.
Den underbara känslan av att lyfta slutade aldrig att fascinera honom. Långt där nere syntes gårdarna som små legobitar. Veteåkrar och klöverfält avlöste varandra varvat med glänsande vattendrag. Just nu kändes livet helt underbart. Så problemfritt och helt utan begränsningar. Han var fri!

Efter ännu en av många sömnlösa nätter, steg hon upp och bäddade den välbekanta sängen där den ena halvan nu stod gapande tom. Hon kände hur det högg till i bröstet. Snabbt skyndade hon sig ut och tog hand om arbetssysslorna på gården. Hårt arbete fick henne inte att glömma, men hon hann inte tänka lika mycket. Hon kände sig misslyckad, fruktansvärt misslyckad!
Det söta kvinnoansiktet blänkte av svett när hon till slut fått ordning på det nybärgade höet. Hennes späda händer knöt snabbt och raskt ihop en slarvig knut av det mörkbruna, axellånga håret. Geten bräkte ilsket när hon i sin tankspriddhet glömde att ge den sitt frukosthö. Hon gav den en vänskaplig klapp på den sträva, skäggiga halsen och tog ut den. Samtidigt tog hon ut höet så han fick äta utomhus. Hon kontrollerade att länken satt ordentligt fast i trädet innan hon satte fast den matglada geten. Ett tag stod hon kvar, och iakttog getens ivriga, stressiga tuggor, innan hon drog sig tillbaka in i det nu så tysta och övergivna huset.

På Paris gator vimlade det av folk. Unga, gamla, föräldrar med barn. Alla tycktes vara på väg någonstans. Han strosade omkring utan något egentligt mål, samtidigt som han studerade personer han mötte. Ett litet barn gick otåligt och ryckte sin mamma i handen. ”Jag vill, jag vill...” En äldre man satt på en parkbänk och matade duvorna med gårdagens bröd. Längre fram passerade han ett ungt nyförälskat par, och plötsligt gick den hemska sanningen upp för honom. Han var inte fri, han var ensam! Och ensam är inte alltid stark...Besvärat lättade han på slipsen som helt plötsligt verkade sitta ovanligt hårt åt. Först nu insåg han att han hade handlat helt utan eftertanke Kanske hade han burit sig dumt åt ändå?

Plötsligt bryts tystnaden i huset av steg. Hon blir förskräckt och undrar vem det kan vara? Ett svagt hopp tänds djupt i hennes inre, kan det vara möjligt? Kan det verkligen vara han som kommer? Hon hör de välbekanta stegen närma sig det rymliga köket där hon sitter. Så ser hon hans brunbrända ansikte i dörr-öppningen. Han ser lättad ut. Som om hon inte skulle funnits kvar!?
Sakta sjunker han ned på knä framför henne. Mjukt och stillsamt frågar han henne: ”Vill du gifta dig med mig?” Lyckan som överfaller henne är enorm. Den sätter sig som en klump i halsen och det enda svar hon kan få fram är en diskret nickning. Det räckte för honom. Tårarna trillar sakta nedför hans kinder och bildar våta fläckar på hennes grönrutiga kjol. ”Vi gör det nu, med en gång”! utbrister hon.
Han tar sig samman och föreslår att de ska flyga till Las Vegas. ”Jag känner en präst där, och planet står parkerat på åkern här utanför.” Han tar tag i hennes händer och drar upp henne från den mörkblå köksstolen.

På vägen ut till planet ger hon den nyfikna geten ännu en kärvänlig klapp på halsen.

Bröllopet blev rena drömmen. Inga stressiga förberedelser eller bråk om dukning. Bara de två och en nyfunnen, äkta och djup kärlek. På väg hem igen, över Atlantens jättelika havsyta, känner hon sig gladare än någonsin. Kärleken har segrat, ännu en gång och hon hyser inga tvivel över att han gjorde rätt i att komma tillbaks. Hon är glad och upprymd och känner att livet är värt att leva. Men så...

En ensam mås betraktar förvånat den vita jättefågeln när den med våldsam kraft kolliderar med den spegelblanka vattenytan. Nyfiket belägrar den sig högst upp på stjärten och kråmar sig förtjust i lacken. Plötsligt börjar tingesten sjunka, och måsen skrattar förfärat till. Med ett par stora vingslag är den på betryggande avstånd från den jättelika fågeln, som strax försvinner ned i djupet med ett gurglande ljud. Förundrad ser den på den lätta krusningen som efter det enorma vågsvallet sprider ut sig över Atlantens yta. Sen flyger den oberörd därifrån.

På en gård, strax söder om Stockholm, kämpar en förtvivlad get för att försöka nå sommarens sista grässtrån, men länken ger inte med sig en enda tum. Totalt utmattad lägger den sig bredvid trädstammen och vilar en stund. Den känner sig bortglömd och övergiven. Den vilar och vilar...